27 juli

Tre veckor kvar till avsegling.

Bloggen har varit öde en månad. Livet har däremot myllrat. Du som inte hör till närmaste familjen kan sluta läsa nu. Det här är egentligen ointressant för alla utom för mig som har teflonminne och kommer att glömma kaossommaren 2015 väldigt snart. Om jag inte sätter ord på den i bloggen.

Odd och jag avvecklade morbror E:s lägenhet eftersom han flyttat till äldreboende. Påfrestande både mentalt och praktiskt. Så snabbt ett liv fördelas och förskingras. Så lite sakerna vi samlar på oss betyder egentligen. Samma situation uppstod samtidigt med mamma, 96. Där gick vi, hennes fyra vuxna barn, omkring i hennes hus och plockade och sorterade, delade upp i högar att fördelas, att ge bort, att kastas. Det mesta ville vi inte ha. Men vad skulle vi göra av det?

Å andra sidan. Så mycket glädje dessa överblivna sängar, köksbord, stolar, lampor, lakan, soffor och husgeråd förde med sig till A från Eritrea som fick allt hon behövde till sitt första egna hem. Hon som flytt ensam genom en öken och över ett hav och nyss fått uppehållstillstånd. Tack vare en vän på Facebook fick jag vara den som förmedlade kontakten till en egen liten lägenhet på Orust. Tack vare det slapp vi köra morbrors saker till ett anonymt loppis. Lyckan i hennes ansikte sparar jag som sommarens finaste upplevelse, det är rent beroendeframkallande att få vara med om att göra en sån skillnad i en människas liv.

Regnet har öst ner, temperaturen har sällan gått över +20C och några barnbarn har suttit parkerade i TV-soffan hemma varje dag. Den senaste veckan har vi haft nästan full pott, fem stycken i omgångar och ibland övernattande. (Det sjätte barnbarnet pendlar till Östra med astma. 🙁 ) Det som lockar här är nog inte vi utan Netflix (som vi själva aldrig ser på), en rolig hund, ett stort hus med gott om plats att pyssla och leka, en stor och spännande trädgård, en studsmatta, flädersaft och en massa glassar i frysen.  När jag nu ser på mina bilder och tänker tillbaka inser jag att det har varit en riktig kusinsommar, precis som vi drömde om i båten i våras, då när vi hade så dåligt samvete för att vi är såna frånvarande mor- och farföräldrar.

Fast det är inte klokt så trött man blir av små barn.

Allt jag inte har hunnit: Skriva, träna, fotografera, rensa i trädgården, städa växthuset. Men vad gör det om hundra år?

Om bara tre veckor är vi på väg nerför Donau igen. Jag längtar och planerar, det är det jag gör istället för allt det där jag inte hunnit. Idag har jag till exempel listat ut hur vi ska få till en serbisk gästflagga.

Kollage2

flyttlass

kollage1

Kollage3

Vänner