Vi struntade i att hämta ut Donautillståndet i morse, vi skickar efter det med post i sommar istället. Resans längsta etapp låg framför oss, 46 distans. Idag gick det fort, medströmmen gav oss extra skjuts med upp till tre knop. Det låter inte mycket, men känns väldigt fort med nio knop istället för sex.

Efter lite väntetid slussade vi helt ensamma i två slussar, det fanns flytpollare i båda. Lätt som en plätt, bara att långsamt sjunka neråt med en enda tamp mellan flytpollaren och mittknapen. Det är viktigt att inte göra fast tampen, särskilt i början. Pollaren sjunker neråt med en halvmeters fördröjning. Lägger man fast riskerar man att båten blir hängande med risk för stora skador.

Idag har vi mött ett nytt landskap – igen. Floden växlade mycket i bredd, ibland kändes det som att vara i en djungel där fågelsången ekade under höga träd, likt apors ropande. Ibland kantades floden av träddungar med sandstränder och i fjärran blånande höjder. Så vackert.
De bestående intrycken är ödsligt, naturskönt, orört. Vi mötte kanske fem pråmar på hela dagen. Inga hotellskepp (eller rollatorshuttles som Mikael på Tara kallar sina favorithatobjekt).
Långa sträckor på Donau finns det inga hamnar för båtar av vår storlek, dvs med ett djupgående på 1.50. Det är grunt på Donau, särskilt i början. Målet idag var Deggendorf men där fanns ingenstans att lägga till för oss, trots att här ligger flera båtklubbar. Lösningen blev att ringa till Shuttshafen i Deggendorff och be vackert att få ligga en natt vid deras kaj. Sådana hamnar finns med jämna mellanrum, där ligger polisbåt och arbetsfartyg för vattenmyndigheten. Inga bekvämligheter alls i form av el eller vatten, men djupt och säkert. Och gratis.