Vi tog tåget in till Passau idag igen, för att lyssna på lunchkonserten i Sankt Stefansdomen. Världens största kyrkoorgel, den ville vi inte missa. Dekorationerna inne i barockkyrkan är dessutom så överdådiga att man blir helt mållös, det finns inte ord. Hur gick det till att skapa allt detta? Och hur skulle konstnärerna ha överlevt utan kyrkan? Inget ont som inte har något gott med sig.
Adagio av Charles-Marie Widor kändes i hela kroppen och fick tårarna att rinna. Har aldrig hört talas om kompositören, måste ladda ner på Spotify. Det var fler än jag som njöt, hela kyrkan applåderade, enda gången under orgelkonserten som dessutom innehöll både Mozart (menlös Andante cantabile) och tråkmånsen Bach.
Det enorma kyrkorummet var fyllt av åhörare, de dagliga orgelkonserterna är förstås en turistattraktion, en given programpunkt för alla flodkryssare. Massor av japaner.
Vi lugnade känslostormarna med öl, Silvaner och balkanlunch på en uteservering med utsikt över Donau, och såg Tara och Naima flyta förbi. Köpte glass på väg till tåget.

Tillbaka i Vilshafen badade vi från båten i hamnbassängens grumliga Donauvatten. Det gick inte att låta bli, det var över 30c i skuggan, och förresten ser man fullt av småfisk, så himla smutsigt kan det inte vara. Och vi duschade efteråt på badbryggan i aktern . Sen satte vi oss på en ny uteservering, den här gången vid det lilla sportflygfältet som ligger vid hamnen. Odd drack en liter öl, jag en liter apfelscholle. Nu har vi just grillat. Imorgon väntar sista etappen. Hur kan två månader gå så fort?

Donau med alla sina tillflöden.

Överväldigande både för örat och ögat.

Badpojke.