Det låg ett brev från Bonniers bland all post som samlats på hög under två månaders kanalresa. Det kanske (förmodligen) är väldigt otaktiskt att avslöja innehållet så här på bloggen, med tanke på att det finns flera förlag som läser och inte har svarat än. Men jag har ingen som helst lust att vara taktisk, det enda jag vill är att reda ut för mig själv hur jag ska reagera nu – bryta ihop och ge upp eller bita ihop och gå vidare? Jag måste skriva mig fram till ett beslut, det är det jag har bloggen till. Genom att skriva hör jag vad jag tänker.

Så här stod det i brevet:

”Tack för den senaste, omarbetade versionen av din roman Marvatten! Vi har läst och diskuterat den. Den är ju fortfarande en dramatisk och spännande berättelse med stora förtjänster i miljö- och personbeskrivningen. Men den här gången fastnar vi på det övernaturliga. Det som tidigare var mer antytt blir nu delvis övertydligt – och därför inte så trovärdigt. Vi ser oss tvungna att tacka nej även denna gång. Med tanke på att du gjort så många försök med just den här berättelsen blir vårt råd till dig: lägg undan den i flera år och skriv i stället något helt och hållet nytt! Ett nytt manus av dig skulle vi gärna läsa. Vänliga hälsningar NN”

Jag känner mig rastlöst färdig med Marvatten. Även om den hamnar i byrålådan betyder det inte att tre års skrivande är bortkastad tid. Varenda timme har ju inneburit övning. Kanske var de här tre årens skrivande helt enkelt en nödvändig uppvärmning, mitt universitet?  Den nya berättelsen har funnits i mitt huvud snart ett år. Nu kan den inte vänta längre. I morgon börjar jag skriva på romanen Målaren.