Vi har haft sån tur idag (fast turen måste man bjuda in). Klockan sex ringde klockan. Sen låg vi kvar i hamnen och väntade ut alla hotellpråmar som var på väg till första slussen. Dem ville vi undvika. Jättelånga och hänsynslösa. Efter två timmar var morgonrusningen in till Nürnberg förbi. Hotellvidundren lade sig vid kaj under dagen, det kunde vi höra på konversationen över radion. Vi kunde gå in ensamma i den första slussen som bara var på sju meter. Efter Nurnberg började mördaretappen med fyra stycken 24meterslussar uppåt, högst i Europa. Som nästan knäckte våra tyska föråkare eftersom de inte kunde använda flytpollarna.
Vi fick vänta länge nedanför den första slussen innan det kom en pråm vi kunde slå följe med. (Man kan inte hoppas på att slussoperatören två gånger ska flytta på drygt femtiotusen kubikmeter vatten bara för en fritidsbåt.) Den blev vårt sällskap hela dagen. Den gick påfrestande långsamt, vi kom inte i hamn förrän kl 21.30. Men den var bara hundra meter lång och väldigt snäll, la sig långt fram så att vi kunde använda TVÅ flytpollare, en i fören och en i aktern. Båda linorna gick till vinscharna som låstes, vi behövde inte röra ett finger medan båten steg uppåt. (Jag ska skriva ett särskilt inlägg om detta senare, för slussintresserade.)
Inga flytpollare i vår ände av kammaren var ur funktion. Däremot i andra änden. Vi frågade på radion innan vi gick in för att ha tid att ändra linorna om det skulle behövas.
Jag förstår verkligen att Michael kallade det för Mördaretappen i sin blogg . Vattnet släpps på underifrån och kommer särskilt de första tio höjdmetrarna forsande i häftiga pulser från sidan i skummande strömvirvlar, oerhört snabbt och kraftigt. Det måste vara omöjligt att hålla båten intill slussväggen och samtidigt hinna flytta uppåt på de fasta väggpollarna om man bara litar till handkraft. Utan flytpollarna måste det vara ett helvete. Om man slussar ihop med en pråm blir det bara två flytpollare över längst bak, och de räcker bara till en fritidsbåt, de sitter så tätt. Är man två båtar är det alltså en klok taktik att den ena står över och väntar på nästa pråm. Fast vi sa kaxigt till varann: Vi hade klarat det ändå. Med vår winschteknik och knepet med tampen mellan mittknapen och stegen. Även om det hade varit väldigt jobbigt.

Dagens facit: sju slussar och trettiofyra distans på tolv timmar i trettio graders värme. Vi duschade frekvent i sittbrunnen för att inte koka över. Nu har vi passerat högsta kanalpunkten i Europa 406 meter, från och med nu bär det neråt.

Sedan ett par timmar ligger vi i den lilla klubbhamnen dit vi kom i halvmörker. Hafenmeister välkomnade oss med höga visslingar på bryggan, förtjust och glad i hatten. Vi var väntade, tack vare besättningarna på Naima och Tara för två dagar sedan. Champagnen är redan urdrucken. Imorgon blir det sovmorgon.

Stadigt förtöjda i både för och akter i flytpollare som stiger med oss 24 meter uppåt. 

Porten till Mordor stängs…

Sista uppåtslussen i Hilpotstein – inga fler uppåtslussar någonsin?

Monumentet som visar vattendelaren i Europa. På andra sidan rinner alla floder och bäckar till Svarta Havet.

Imorgon når vi högsta punkten och sista uppåtslussen, 406 meter över havet. Skepparen på ”Naima”, som ligger två dagsetapper före oss nu, beskriver i sin blogg det vi har framför oss som ”die Mörderetappe”. De högsta slussarna i Europa, tre på raken. Alla med påfyllning underifrån och virvelströmmar som trycker ut båten från slussväggen. Ganska knäckande. Men jag lever på hoppet att vi slussar med en bättre teknik och inte har lika djup köl. Vi har frågat fram och tillbaka idag om vi ska använda de flytande pollarna eller inte, och blivit både varnade och lugnade. Någon säger att de ofta krånglar och fastnar, en annan att de fungerar bra.

Idag träffade vi också Adona och Peter från Stuttgart som går uppför Donau, dvs mot strömmen. De gick nerför Donau förra året och har haft båten över vintern i Bulgarien. När vi frågade hur det gick att gå motströms på Donau svarade de: det är omöjligt. De hade fått bogsering i olika omgångar av ukrainska pråmar, de enda som gick med på att bogsera. Vi grillade tillsammans i båtklubbens trädgård, värmen har idag varit uppe över 30C och nu halv elva är det fortfarande +22C. Imorgon eftermiddag ska det bli åska, vi ger oss iväg så tidigt som möjligt.

Morgonpromenaden i Bamberg med Sigge råkade hamna mitt i en katolsk procession. Vi hade missat en viktig tysk helgdag. Affärer och skolor är stängda, husen är prydda med flaggor och krucifix och alla som inte går i processionen står och tittar på den. Som chalmerskortegen fast väldigt allvarligt och högtidligt. Så långt från vår svenska, ljumma religiositet. Vi kände plötsligt att vi var väldigt långt hemifrån.
Idag var en dag när vi behövde goda makter på vår sida. Slussarna är höga nu, arton meter, och efter Bamberg bygger de på en helt annan princip. Vattnet släpps in genom smala tunnlar underifrån, längs långsidorna. Det sprutar upp som jetstrålar längs slussväggen och trycker ut båten med våldsam kraft. Om man inte lyckas hålla båten kloss an mot slussväggen medan man stiger uppåt är man illa ute, då når man inte nästa pollare när det är dags att flytta upp linorna, och man orkar inte dra in båten, inte ens med vinschen.
Våra tyska vänner, som ligger ett par natthamnar före oss nu, rapporterade på sin blogg om hur de i första slussen tappade taget, svängde ut med fören och kraschade med aktern in i slussväggen.
Den informationen fick oss att modifiera vår slussteknik så att tre linor höll båten på plats. Ett rep från mittknapen till stegen i slussväggen höll in båten under uppflyttning av linorna. En lina vardera från fören och aktern lades över pollaren och drogs som vanligt till vinscharna. Jag skötte vinscharna och Odd flyttandet. Båda hade båtshake och slusskrok i beredskap. Svetten rann och hjärtat hamrade, det går fort uppåt och det hänger på sekunderna och att jag lossar rätt lina om Odd ska hinna flytta och båten ligga kvar på plats. Det råkar vara olika färg på linorna, vilket är perfekt.
Sex slussar har vi klarat av idag och allt har gått bra. Lite kanske det hjälpte att jag vädjade i radion varje gång (Jag talar alltså inte tyska, det är Odds uppgift. Men jag tror att i det här fallet funkar en kvinnas ängsliga röst bäst.): ”Bitte langsam abfyllen!” Samt att jag tackade efteråt. ”Vielen dank, das var sehr ruhig und sicher!” Oftast fick jag en mullrande och vänlig harang till svar som jag alltså inte förstod ett ord av.
Nu ligger vi en halvmil utanför Nürnberg och pustar ut. Orkar man bry sig om nya sevärdheter imorgon? Ta bussen in till stan? Tveksamt. Odd läser högt ur Lars Hässlers bok om allt som finns att se, det mesta verkar handla om kriget och Hitler. Nja, tror inte det. Odd får nog åka in ensam i så fall, medan jag tvättar lakan och tar det lugnt.

Souvenir från Bamberg. Både blommorna och vasen.

Jag hade inga förväntningar alls på Bamberg, annat än att det var början på Main-Donaukanal. Det är sak samma med Kelheim, som är slutet på samma kanal och början på Donau. Passau står för sista staden innan Österrike. Namnen är bara hållpunkter utan innehåll.
Och så visar det sig att Bamberg är en pärla, så vacker att jag inte kan sluta fotografera. Inte bara de äldsta delarna från 1100-talet är en njutning för ögat, även nya parkanläggningar och naturskyddsområdet där vår båtklubb ligger är en upplevelse.
Idag har sommaren äntligen kommit, alla uteserveringar var fullbesatta, glassmumsandet pågick överallt, vart vi kom påpekade Odd: Här mumlar det!
Det är en studentstad, här verkar finnas lika mycket ungdomar som turister. Igår kväll hamnade vi på en bierstube och fick en mysig pratstund med tre ungdomar som ville veta allt om vår resa. När jag blir gammal ska jag göra precis som ni, sa flickan. Allt är möjligt. Men först ska jag skaffa jobb och familj. Hon utbildade sig till vårdlärare. Tänkte jag så i samma ålder? Nej, jag lät bara livet hända. Att bli gammal var otänkbart.
Vi tog cyklarna och utforskade de viktigaste världsarven; de berömda broarna med kvarnen och det gamla rådhuset, domen och residensen. Rosengården. Otroliga byggnader och konstverk, nästan alltid på ett eller annat sätt religiösa. Mycket förstördes under sista kriget men har byggts upp igen.
Allt är som gjort för att människor ska sitta ner och umgås, jag har nog aldrig sett så många olika mat-, dryck- och kaffeställen. Man svänger runt ett hörn och se, ett nytt vackert litet kullerstenstorg med korsvirkeshus och serveringar. En särskild servering för bara iste (kallt te alltså) gick jag till exempel förbi. Dessutom finns sittplatser överallt, bänkar, stenar, soffor. Alla cyklar, cykelvägen in till stan är obeskrivligt naturskön, till och med när den passerar Hells Angels stamfik. Ingen fräser eller är ovänlig. Inte ens den halvtama bävern. Den simmade förresten just förbi.
Det är egentligen synd och skam att åka härifrån.
PS Idag har jag ätit sparrisglass. Den var jättegod.

Floden Main ligger bakom oss. Trettiofyra stora (trehundra meters) slussar har lärt oss ett och annat om oss själva. Jag har till exempel insett vilken kontrollfreak jag är, och hur otrevlig jag blir när jag verkligen är rädd. Odd har förhoppningsvis lärt sig att han inte har en tonårings snabbhet och balans längre, samt att man måste ha en plan B i alla lägen. Men vi har klarat oss helt utan skador, peppar, peppar.
Det har gått lite för fort. Main är på sätt och vis ännu vackrare än Mosel, inte så turistanpassat. Vi skulle stannat på fler platser, gjort fler cykelutflykter till medeltida slott och borgar, vandrat i vinbergen. Fast då kommer vi inte fram till Medelhavet på ett helt år till.
Vi gick från Schweinfurt redan halv åtta i morse. Gårdagens pråm låg kvar vid kajen, vi hakade på en hotellpråm istället i första slussen. Fyra slussar till klarade vi utan sällskap, trots stor vånda från min sida. Den sista nästan sju meter, med bara tre pollare i slussväggen. Så långt avstånd mellan varje att Odd nästan inte nådde när det var dags att flytta upp tamparna. Det var en ny, otrevlig variant på temat ”alla slussar är olika”.
När det blev dags för lunch ankrade vi för första gången, i en vacker liten vik, nästan som en insjö. Man har ingen aning om djupet när man lämnar farleden i floden, man får köra sakta med grundspanare i fören och prova sig fram. Det känns bra både att ha provat, och att ha testat larmet som tjuter om draggen skulle släppa. Snart kan vi behöva övernatta på svaj någonstans.
Nu ligger vi i den idylliska båtklubben Regnitz-Main Bamberg efter tio timmar på floden. Staden verkar så mysig och annorlunda. Imorgon stannar vi här och ser oss omkring. Vi behöver lite andrum innan vi tar oss an Main-Donau kanal och Europas högsta slussar.

Tidig avfärd från Schweinfurt.

Första ankringen!

Toppenfin natthamn i Bamberg, i floden Regnitz utlopp. Stark ström som synes, det var knepigt att lägga till, sidledes förflyttning i motström är en ny kunskap som inte är helt inövad än. Tyst idyll tio minuters cykeltur från den gamla stadskärnan med alla sevärdheter och fem minuter från Liedl.

Nej, det är inte underbart hela tiden. Äntligen förtöjda vid stadskajen i Schweinfurt (ingen el, ingen dusch, bara en pollare a 10 €) pustar vi ut efter en hel dag i strilande regn, genom fem slussar och i svansen på pråmen Anna Firnbach som gjorde 4,5 knop. Till hennes försvar kan sägas att hon var lika saktfärdig i alla slussningar, vilket var till fördel för oss. Inga rivstarter när vi låg några få meter bakom, tack för det.
Dessutom är det matvila på måndagar, dvs jag fastar och Odd håller sig till femhundra kalorier. Man blir lätt lite tyst och tankfull framåt eftermiddagen såna dagar.
När vi förtöjt vid stadskajen skingrades regnmolnen och vi hann med en kort promenad till rådhuset, lika pampigt som i alla andra tyska städer, hur små de än är.
Vi hittade också vår kära pråmkompis förtöjd för natten en bit längre fram.

Imorgon startar vi sju för att inte missa när hon ger sig av. Då riskerar vi nämligen att få vänta i timmar på en ny slusskamrat. Det är ofattbart glest mellan pråmarna. Det finns ju bara den här vägen till Donau – var är all flodtrafik? Vi möter två eller tre per dag, på vissa ställen även turbåtar och flytande hotell. Men det är ingenting jämfört med Mosel och Rhen.

Inga bilder idag. Det regnade för mycket och det finns ingen wifi.

Vad hände den här söndagen? Jag minns inte, fast jag skriver detta på måndag kväll! Namn på pråmar, orter och slussar virvlar runt i huvudet. Igår? Hur såg det ut där? Odd minns inte heller, som tur är, annars skulle jag nog bli rädd. Tillsammans kommer vi fram till att vi fick vänta länge vid två slussar innan det dök upp en pråm att ha sällskap med. En gång slussade vi ensamma, och eftersom slussoperatören bara fyllde upp den lilla kammaren (en trehundrameters sluss kan delas av i två) gick det hur bra som helst.

Natthamn blev enligt planen en liten båtklubb i Mainstockheim där vi hade en ljuvlig söndagskväll, tog färjan över till en bierstube på andra stranden innan middagen och såg två bävrar leka med varann i vassen när solen gick ner.
Och så minns jag förstås att mina älsklingar hörde av sig på Mors dag, och att min egen lilla mamma äntligen fått plats på ett äldreboende och ser fram emot att flytta dit.
Sigge och jag på färjan som hade parksoffa och tog två bilar.