Hur ska det gå? Sozopol 11 oktober.

Under två månader har vi stoppat huvudet i busken. Inte följt med nyheterna alls. Facebook har varit min enda kanal till världen, de länkar jag klickar på är lätt räknade och handlar oftast om flyktingarna från Syrien.
Under middagen med våra bulgariska vänner igår fick vi veta att en bomb i Ankara krävt många liv, och att situationen i Turkiet blir allt osäkrare.

Det känns väldigt futtigt att i det läget oroa sig över vår fortsätta resa till Medelhavet, men det är ändå precis vad jag gör. Tänk om vi inte kommer förbi Turkiet i vår? Tänk om vi fastnar här i Svarta Havet? Tänk om vi måste gå baklänges tillbaka uppför Donau… Katastroftankarna dansar skuldmedvetna runt i huvudet, detta är ju bara lyxproblem.

Vi har bokat returbiljetter från Göteborg till Istanbul den 15 april eftersom det var så otroligt billigt, men vem vet hur världen ser ut då. Nej det är bortkastad energi att börja oroa sig redan nu.

Idag söndag har vi lagt mycket tid på att mäta upp durken som måste bytas ut i sitttbrunnen. Vindbyar har ruskat riggen i omgångar, havet dånar, regnbyar har kommit och gått, det är verkligen höst. Jag hoppas på vackert ljus imorgon bitti för att kunna gå en fotorunda i den gamla stadskärnan. Sozopol är Bulgariens äldsta stad. Här finns fantastiska, genuina 1800talsmiljöer, nästan inga reklamskyltar och väldigt få parkerade bilar. Inga vildhundar, däremot katter precis överallt, till och med inne på restaurangerna. Vart man än tittar ser man minst tre, fyra katter.

Ridå! På natten kissar vi i en spann i sittbrunnen, eftersom det är för jobbigt att ta sig nerför stegen och bort till marinans toa. I morse upptäckte vi övervakningskameran på stolpen fem meter från båten, i höjd med akterpulpit…

Oss äger ingen.

Ingen turisthäst.