Först lite siffror från Odds loggbok. Sedan vi startade nuvarande etapp i Österrike i mitten av augusti har vi kört 1305 distans eller 2414 km.
Totalt, sedan vi gick från Svarteskär i maj 2014, har vi kört och seglat 3316 distans eller 6135 km. Samt passerat 379 slussar. Motorn har arbetat 714 timmar.
Skulle vi göra om det? Ja, utan minsta tvekan. Vi förstod det väl inte riktigt just då, men den där första majdagen för ett och ett halvt år sedan började vårt pensionärsliv. Ett liv med mera tid för varann, mindre ansvar för andra, mindre trygghet, sämre ekonomi. Och frihet, så länge vi är friska.

Om vi stannat hemma hade månaderna runnit iväg utan att lämna så stora spår. Med båten genom Europa har varje dag bjudit på utmaningar, upplevelser och nya intryck.
Även om jag längtar hem till barn och barnbarn nu, så kan jag inte tänka mig att gå tillbaka till livet före kanaläventyret.

En del har förändrats sen vi startade. Navigering och manövrering har blivit rutin.  Efter minst 1500 tilläggningar och lika många utläggningar är det helt utan fjärilar i magen jag styr in i en okänd hamn.

Nervös blev jag däremot när Navionicsappen slutade fungera i Ungern, samtidigt som det blev svårt att avgöra på landmärken var vi befann oss, Donau bredde ut sig och blev full av stora öar. Ibland kändes det mer som att irra utan sjökort över ett innanhav än att följa en flod. Det var inget fel på appen, efter Budapest upphör den bara helt fräckt att visa djupkurvor, bojar, broar, allt. Inte förrän i Svarta Havet kommer kartan tillbaka.

Då ingrep Turen och skickade oss i Rumänien Ionel Mihu med sitt proffsprogram för pråmskeppare. Systemutvecklaren Ionel som bjöd hem oss på lunch, körde oss till border police och frälste oss från våra navigationsbekymmer. Han kopplade en gps-antenn till min laptop, lånade gratis ut licensnyckeln och installerade programmet Periskal Navigation (www.periskal.com). Efter det var vi aldrig osäkra, och hade trots Donaus extremt låga vattenstånd inga problem med grundkänning eller felnavigering.

Lärdomar? Det finns inga ”farliga” länder i Europa. Däremot finns det olämpliga ställen att vara på, precis som i stora svenska städer. En gång i Constanta blev Odd hejdad av vad vi misstänker var en ficktjuv, men värre saker har hänt oss hemma. Vanligt folk är hjälpsamma och vänliga, otaliga gånger har jag hållit fram handen med växelpengar och låtit kassörskan eller grönsaksförsäljaren plocka rätt belopp.

Alla gillar Sverige, det bryter alltid fram ett leende när man svarar på frågan ”where are you from?” Varför? undrar man, efter att ha passerat hundratals krigsmonument och minnesmärken över katastrofer som vi sluppit. Det börjar i Holland, accelererar i Belgien och Frankrike, fortsätter genom Österrike, Slovakien, Ungern, Serbien, Bulgarien, Rumänien. Överallt påminns man om sorg, förluster och förstörelse. Det går inte att fullt förstå, fast jag är gift med en andra generationens invandrare vars mamma hann undan Förintelsen. Utanförkänslan skaver, insikten att man är född bortskämd, sorglös, historielös och oförmögen att smälta in bland människor som tvingats lära sig konsten att överleva.

I september utbröt flyktingkaos i Serbien, Ungern och även Bulgarien medan vi var där, alla hade en åsikt om tragedien och den stämde inte alltid med vår. Det kändes svårt och förvirrande innan vi förstod bakgrunden. Religionen spelar en så stor roll i vardagen här, spåren efter det ottomanska herraväldet som styrde runt Svarta Havet och på Balkan under femhundra år syns överallt, och folksjälen fruktar islam.

Även när det gäller romerna kom vi på kollisionskurs om vi gav oss in i diskussion. ”Gypsies” verkar vara mindre värda än vildhundarna i Rumänien. Rumänien som visar så otroligt olika ansikten beroende på var man är. Fruktansvärt fattigt på landsbygden, ruffigt och balkanfilmiskt i en turistfri stad som Cernavoda, uppsnyggat och europatillvänt i Ruse och Mangalia, åtminstone på sina ställen. I varje stad katedraler och ortodoxa kyrkor så vackra att ögonen tåras. Däremellan ruiner, ruiner. Jag som trodde att alla EU-länder var ungefär jämställda, bara lite olika. Att det fanns sådana avgrundsklyftor i levnadsstandard inom EU kunde jag inte föreställa mig. Att på många ställen inte ens ungdomar talar ett ord engelska.

Att färdas utför Donau var omvälvande, förkrossande, spännande och underbart. Ofta gick det alldeles för fort, men vi kunde å andra sidan inte kommit fram till Svarta Havet senare än vi gjorde. Om vi startat två veckor tidigare från Österrike hade vi hunnit göra fler utflykter och se mer. Samtidigt är hjärnan redan nu överlastad. När jag försöker se tillbaka och minnas blandar jag ihop både hamnar och länder. Nu behövs tid att smälta och bearbeta, titta på bilder (över 600) och sätta ihop fotoboken om den här delen av resan. Vilken tur att jag bloggat varje dag,  hur skulle jag annars komma ihåg.

Tack till dig som har varit med, här och på Facebook. Även om jag skriver för min egen skull, så är det en extra sporre att veta att du också läser.

Idag skickade vi tretton kilo förbrukade kartor, pilots och guideböcker med posten hem till Sverige. Det var tänkt att de skulle få plats i bagaget, men jag la in mitt veto. Kan det finnas något mer meningslöst än att släpa på gamla kartböcker på en hur som helst mycket ansträngande och utdragen hemresa? Eftersom den påfrestande hemresevägen via Istanbul är hundens fel, hade inte husse några bärande motargument.

Alltså finns det nu gott om plats för presenter och julklappar i bagaget. Lycka! Jag älskar små affärer utomlands med roliga, handgjorda, vackra och galna saker, men det brukar sällan gå att motivera några köp. Platsbrist eller pengabrist eller bådadera råder för det mesta.

Eftersom Odd hatar i stort sett alla affärer utom Clas Ohlsson, fick jag frossa i fred i den myllriga presentgrottan vid torget. Där finns allt. Från handgjord rosenmarmelad till keramik och hemstickade ullväskor med neonlampor som blinkar när man visslar.

Jag säger inte mer. Utom att jag fick gå två gånger, eftersom en tanklös orättvisa uppdagades när jag kom till båten med den första laddningen och skrev en lista på vem som skulle få vad. Det var tur för mig, för andra vändan orkade jag bära med mig några vackra keramikskålar till mig själv.

Under två månader har vi stoppat huvudet i busken. Inte följt med nyheterna alls. Facebook har varit min enda kanal till världen, de länkar jag klickar på är lätt räknade och handlar oftast om flyktingarna från Syrien.
Under middagen med våra bulgariska vänner igår fick vi veta att en bomb i Ankara krävt många liv, och att situationen i Turkiet blir allt osäkrare.

Det känns väldigt futtigt att i det läget oroa sig över vår fortsätta resa till Medelhavet, men det är ändå precis vad jag gör. Tänk om vi inte kommer förbi Turkiet i vår? Tänk om vi fastnar här i Svarta Havet? Tänk om vi måste gå baklänges tillbaka uppför Donau… Katastroftankarna dansar skuldmedvetna runt i huvudet, detta är ju bara lyxproblem.

Vi har bokat returbiljetter från Göteborg till Istanbul den 15 april eftersom det var så otroligt billigt, men vem vet hur världen ser ut då. Nej det är bortkastad energi att börja oroa sig redan nu.

Idag söndag har vi lagt mycket tid på att mäta upp durken som måste bytas ut i sitttbrunnen. Vindbyar har ruskat riggen i omgångar, havet dånar, regnbyar har kommit och gått, det är verkligen höst. Jag hoppas på vackert ljus imorgon bitti för att kunna gå en fotorunda i den gamla stadskärnan. Sozopol är Bulgariens äldsta stad. Här finns fantastiska, genuina 1800talsmiljöer, nästan inga reklamskyltar och väldigt få parkerade bilar. Inga vildhundar, däremot katter precis överallt, till och med inne på restaurangerna. Vart man än tittar ser man minst tre, fyra katter.

Ridå! På natten kissar vi i en spann i sittbrunnen, eftersom det är för jobbigt att ta sig nerför stegen och bort till marinans toa. I morse upptäckte vi övervakningskameran på stolpen fem meter från båten, i höjd med akterpulpit…

Oss äger ingen.

Ingen turisthäst.

Nej, jag vill inte gnälla. Det gick ju bra till slut. Men om den ytterst kompetente och väldigt hjälpsamme varvschefen och hans hantlangare hade lyssnat från början, hade det räckt att lyfta Ellem en gång. Och han hade kanske sluppit ersätta oss för vindexen som ju klipptes till hälften i Port Tomis och nu mosades helt.

Ellem har små klistrade märken på sargen som visar var stropparna ska vara placerade när hon lyfts. I aktern var gubbarna lyhörda, där gäller det ju att undvika att skada propellern. Men i fören gick det för fort och vi hann inte protestera tillräckligt högt innan Ellem redan svävade. Ganska framtungt.

Hon skulle förflyttas till sin vinterparkering inne vid muren i två steg, först ställas ned provisoriskt medan kranbilen flyttade sig, och sedan lyftas vidare till sin plats. Det visade sig emellertid omöjligt att ställa ner henne, på grund av obalansen.

Det krävdes en kraschad vindex, en knäckt fyrtumsplanka och en normal svensk årsranson av svordomar och upprörda känslor för att chefen uppgivet skulle vifta åt kranföraren att sjösätta Ellem igen. Vi höll oss tysta i bakgrunden.

Den här gången kom lyftstropparna på sina rätta platser och allt gick utan problem. Om man bortser från varvschefens sårade ego som sipprade ut likt ett läckande avlopp och effektivt stoppade alla stämningshöjande försök.
Kanske blir han glad igen när han får betalt.

Nu står Ellem stadigt på stöttor, vi har el och vatten men ingen toa ombord längre. Vi står väldigt skyddade, risken att vågorna ska bryta in från bukten bakom oss är obefintlig. Men storm kan det naturligtvis bli.
Odd kom nyss tillbaka efter att ha betalat kranföraren och blivit bjuden på raki, och där var en väldig förbrödring och glad diskussion.

Om ett par timmar ska vi äta middag med nya bekanta av den där unika sorten som det klickar direkt med. Stefan är bland annat ombud för Hallberg/Rassy i Bulgarien och har varit en klippa i våra kontakter med marinan och varvet. (Tack Roland, f d Ellösbo, för den kontakten!) Hans fru Silva är psykolog, har bott tretton år i Finland och kändes som en väninna efter bara några minuter. Båda pratar flytande engelska. På torsdag reser vi av en märklig slump till Sverige med samma plan.

Den blåa pilen som visar var stroppen borde sitta syns tydligt bakom fendern.

Efter två säsonger och en vinter i vattnet nästan ingen påväxt alls. Trots att den dyra bottenfärgen släppt och flagat.

Vår nya utsikt. 

Svarta Havet är fortfarande +21C. Sozopol har flera badstränder, en av dem ligger tvärs över halvön bara ett par hundra meter från marinan. Idag badade vi där, nästan helt ensamma. Vattnet är kristallklart och inte lika salt som hemma.

Hur är livet här under högsäsong? Stan är dimensionerad för tusentals turister, åtta av tio butiker och matställen är redan stängda för vintern. Att gå genom gränderna i gamla stan känns nästan som strosa på Smögenbryggan i december. Fast i fiskehamnen är det full fart på kvällen när båtarna kommer in. Kylbilar backar fram till kajkanten och langen går, isade frigolitlådor fulla med red mullet langas iland under stress och hojtanden. Inte ikväll förstås, nu tjuter det väntade ovädret redan i riggen.

Dagen har ägnats åt att ta ner segel, ordna med hemresa och förbereda invintring av båten. Sist men inte minst har Odd fått igång wifiantennen med hjälp av bulgariskt simkort. Ett äkta fanteverk (familjeuttryck)! Det firar vi genom att gå ut och äta ikväll också.

Innan solen gick i moln och himlen blev svart.

Familjen på Munin ligger vid samma ponton som vi. De fortsätter till Turkiet efter det väntade ovädret. Sozopol är ett bra ställe att ligga inblåst på.

Märklig sorts fiskebåt som är vanlig här. Man sitter högt upp och manövrerar båten. Varför? Så många frågor som inte får något svar när ingen kan engelska.

Valet av Ellems vinterhamn har varit högst osäkert ända tills för ett par dagar sen. Det har funnits kandidater längs hela Donau, jag har varit beredd på att vi kanske måste lämna båten brådstörtat och resa hem till min gamla mammas dödsbädd. Tack och lov blev det inte så.

Beograd, Novi Sad, Ruse, Constanta, vi fortsatte från alla hamnarna suckande av lättnad över att slippa lämna Ellem där över vintern. Underbara, spännande platser allihop, men…

Marinan i Sozopol har varit önskehamnen sedan i våras, efter ett tips från Kryssarklubbens medelhavsforum. Men skulle vi hinna ända hit? Det såg så långt ut på kartan från Österrike till Bulgariens kust vid Svarta Havet.
Vi hann, utan stress dessutom. Trots åtta dagars påtvingad väderväntan i Port Tomis är vi framme mer än en vecka innan planerad hemresa.

Efter de fyra gästhamnar i Rumänien och Bulgarien som vi hittills avverkat i Svarta Havet var förväntningarna på Sozopol ordentligt nedskruvade. Vi hoppades att det åtminstone skulle finnas acceptabelt skydd mot havet och vinden, och en hyfsad mobilkran.

Redan i angöringen överträffas anspråken. Någon svarar verkligen när Odd anropar port Control på radion. Vi blir mötta av en hamnvakt som anvisar plats. Hamnbassängen är stor och skyddad för alla vindar, här ligger många stora segelbåtar vid nya och upplysta pontoner, förutom en massa vräkiga motoryachter. Dessutom ligger en fiskehamn längre in och fem stora Border Policefartyg. Många båtar står redan på land och underhållsarbeten pågår, vi ser byggnader med reklam för alla möjliga firmor med marin anknytning. Volvo Penta till exempel.

Marina Office är prydligt och bemannat fast klockan är över sex, vi får en elektronisk nyckel till toa och dusch samt två wifikoder.
När vi lämnar hamnområdet för att leta reda på en restaurang måste vi passera förbi en vaktkur med bom och vänlig pitbull. Vakten nickar nådigt både när vi går och när vi återvänder från promenaden i gamla stan.
Tillbaka i båten efter en god middag öppnar vi champagnen. Framme!

Sista etappen från Nessebar över Burgas bay till Sozopol blev en värdig avslutning på vår Svarta havsseglats. En nyckfull vind in från låringen, ibland så stark att autopiloten inte mäktade med att parera, ibland bara en svag flämtning. Vi seglade envist i alla fall, Odd av princip, jag för att jag önskade så hett att få se delfiner (de gillar inte när motorn går). Upplevelsen av delfiner som leker kring båten får jag vänta på tills i vår. Med den här seglingen i minnet kommer vi att längta hela vintern.

Imorse vaknade vi i en vit säck. Vi som hade ställt klockan på halv sju för att komma väg tidigt och gå långt. Dimman som la krokben för den planen, fick oss att fatta ett moget beslut. Sozopol får bli slutstation i höst, precis som planerat. Vi tar det lugnt några dagar, i stället för att försöka komma ända till till Turkiet. Vi kan flyga hem direkt från Istanbul ändå, det går moderna långfärdsbussar dit från Burgas, dit man tar taxi från Sozopol.
Dimman lättade vid elvatiden, precis så att vi kunde hinna hit till Nessebar innan det blev mörkt. Fyrtiotre distans. Lika långt som mellan Lysekil och Skagen. Guppigt och motvind 8 – 10 sekundmeter, ingenstans att ta skydd på vägen, bara höga, vassa klippbranter. Massor av vrak i sjökortet. Vind och vågor skiftar så otroligt snabbt, prognosen sa fyra sekundmeter och det stämde under ett par timmar men ökade efter hand.
Plötsligt skakade båten till och motorn började hacka våldsamt. Någonting hade fastnat i propellern. En plastsäck eller kanske ett fiskegarn. Så små vi kände oss i sjögången och vinden! Välsigne dig, Michael på Kryssarklubben som rekommenderade oss att montera en kraftfull ropecutter. Efter att ha stannat, backat kraftigt omväxlande med att köra framåt, var propellern befriad från vad det nu var.
Jesper och Marie i Munin låg några hundra meter bakom, och undrade över våra märkliga manövrer. Det är skönt att ha sällskap på Svarta Havet!
Dagens middag ordnade Odd i morse när han gick ut med Sigge och träffade på några fiskare. Firrarna ser ut som sillar men smakade mera som vitling. Tillagades i Cobb-grillen på kajen.
I Nessebar är säsongen definitivt slut, glasskiosker och caféer stängda, parasoller och utemöbler borta. Många båtar står redan på land.

Ogästvänlig kust.

Otrevlig överraskning.

Trevligt sällskap.

Två kronor styck.

Ska vi fortsätta till Istanbul? Lägga Svarta Havet bakom oss redan nu, istället för att övervintra Ellem i Bulgarien? Vi har börjat leka med tanken. Idag hoppade vi över Balchik, som var dagens etappmål, och genade rakt över bukten till Varna. På det sättet tjänade vi in en hel dag. Vädret är stabilt, ingen vind i sikte. Femtiosex distans tog knappt tio timmar. Havet låg spegelblankt mesta tiden. Kameran är full av spektakulära bilder på den branta klippkusten vi följde.
Fortsätter det så här kan vi vara i vinterhamnen Sozopol redan imorgon kväll. Tio dagar tidigare än beräknat. Då kan vi lika gärna fortsätta några dagar till. Dels är det trevligt att ha sällskap med Jesper och Maria på Munin. Dels är det betydligt enklare att flyga hem från Istanbul än från Sozopol. Särskilt om man har hund och bara kan flyga direkt.
Nackdelen är att den turkiska marinan är dyrare än den bulgariska. Kostar lika mycket som att ha Ellem under tak hemma en vinter. Vädret är också en osäkerhetsfaktor. Hur mycket tur kan man ha så här sent på året? Efter Sozopol behöver vi fint väder i tre dygn eftersom Ataköy Marina i Marmarasjön är första möjliga hamn att klarera in i Turkiet. Innan dess får vi inte gå iland. Bara ligga för ankar.
Och Sigge måste rasta sig ombord.
Varna är ännu en gigantisk industrihamn. För att komma in i den lilla, lilla gästhamnen har vi kryssat framför och bakom monstruösa ankarliggare. Borderpolice och hamnkapten stod på kajen och väntade på oss. Inklareringen var som vanligt inte lik någon tidigare procedur. Nu skulle Odd först fylla i en dubbel blankett med karbonpapper (!) och stämpla med vår båtstämpel ovanpå sin namnteckning. Därefter försvann polisen en timme med våra pass och båtens internationella registreringsbevis.

Dagens början i Mangalia 7.30.

Framme i Varna klockan sex.

Nio dagar har vi legat inblåsta i Port Tomis. Igår kom äntligen väderomslaget, och idag gick vi söderut lmot Mangalia, utklareringshamn i Rumänien. Vi gick i sällskap med den unga danska familjen på Munin, som vi lärt känna under veckan.

För första gången sedan maj 2013 hissade vi segel. Allt fungerade som det skulle, det var en nästan religiös upplevelse när jag stängde av motorn. Solen sken, allt fungerade, vi försökte fatta att vi faktiskt Seglade Med Vår Båt i Svarta Havet. Till en början i lätt nordlig vind, vi gjorde fyra knop som mest.

Efter två timmar måste vi starta motorn, det började bli lite sjögång, vinden hade vridit och vi var bara halvvägs.
Det blev två ganska så skumpiga timmar i motvind innan vi kom fram. Munin låg redan förtöjd i marinan, det dånade balkanmusik från en stor scen, massor av stånd och ett myller av människor, vi hade hamnat mitt i årets skördefest.

Nu har vi ätit en alltför kryddstark och kraftig middag i ett marknadsstånd, handlat plommonbrännvin, sötsaker och goda korvar. I morgon klockan åtta fortsätter vi söderut. Om magen tillåter.

Saker man köper på skördefest. Två liter plommonsprit.

Två sekunder efter att ”the boy” öppnat oljefatets kran svämmade vår fina siltratt över, och diesel flödade över teakdäcket. Tratten, som kostade flera hundra på Hjertmans, (ännu ett ” onödigt” inköp), har den fiffiga konstruktionen att den silar bort inte bara skräp utan också vatten. Nu betalade den sig. Den blev omedelbart full av en halv liter vatten blandad med rostflagor.

Leveransen var beställd av Mr George på Tomis Marina går, 150 liter till oss och 250 liter till danska grannbåten Munin. ”The boy” skulle anlända klockan åtta i bil, och därefter köra oss till en bensinstation. Containers skulle tillhandahållas, inga problem.
Mannen med bilen anlände punktligt, i baksätet låg två tomma oljefat. Odd följde med till bensinstationen där faten fylldes från en pump och han betalade.

Nu följde en animerad diskussion på kajen, där ingen förstod ett ord av vad motparten sa. Mer diesel tappades upp och silades, med samma resultat. Mr George tillkallades på telefon, men ville först inte komma. Dieselköpet var vårt ansvar, vi fick klaga hos bensinstationen. Han la på luren. Odd ringde upp igen, med sin andra röst, och påpekade att det var Tomis Marina som förmedlat dieseln, att han måste komma och reda upp situationen, dieseln var oanvändbar.

Mr George anlände suckande, sa ”this is Romania” och hävdade att det inte alls var oljefatens fel, dieseln hade säkert varit dålig redan från pumpen. Det slutade med att han köpte dieseln av oss. ”The boy” kom senare tillbaka och ville ha betalt för transporten, men vi nekade.

Slutet på historien? Vi åkte i skytteltrafik med taxi till bensinstationen med vår egen 20-liters extradunk och Jespers två jeepdunkar. Dieseln rann motståndslöst som gyllene vin genom siltratten. Glada var vi, men gladast var taxichauffören som säkert gjorde flera dagskassor på en enda förmiddag.

Sens moral? Tanka aldrig diesel från oljefat. Tanka aldrig båten utan att använda siltratten. Det lönar sig att köpa dyra saker på Hjertmans, ta alltid med din fru dit.

Jesper från ”Munin” tittar på. The boy kedjerökte och gillade inte kameran.