Om två veckor kommer provtrycket. Hur ska jag orka vänta så länge?

Hela helgen har jag varit på kurs hos Ewa Evers. Porträttmålning i olja med skiktmålningsteknik. Det är tredje eller fjärde gången på lika många år tror jag. En del av pannåerna jag tog med mig till kursen har jag hållit på med i flera år. Dvs mellan kurserna händer inte så mycket med de halvfärdiga porträtten. De stirrar anklagande på mig från sina lister längs väggen. Det blir sällan av att jag målar hemma, kunskaperna räcker inte till när jag inte har Ewa i närheten att fråga till råds.

Det svåraste med att måla porträtt är att stå ut med hur fult det är medan man håller på. (Jämför Bodil Malmsten: ”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”) I skiktmåleriet bygger man upp former och uttryck genom att hela tiden måla över det man just har gjort med nya färgskikt. I vissa stadier kan man vara rätt så nöjd. Men för att komma vidare måste man ändå måla över barnets rosiga kinder och haka med  en lasyr av Verona grönjord som man smutsar ner ordentligt med bränd umbra.

Bygg upp – fördärva – bygg upp. Var modig! Var uthållig! Så står det på blädderblocket där Ewa skrivit upp principerna för skiktmålning. Det är precis som med skrivandet. Man måste våga tro på att det lönar sig i längden att förstöra det man just byggt upp. Under den färdiga ytans sparsmakade komposition skimrar förhoppningsvis djupet – alla års grundarbete med gestaltning, miljö och intrigbyggnad.

Kroki har jag aldrig provat förut. Som uppvärmning fick vi teckna porträtt efter levande modell hela förmiddagen igår. Ewas proffsiga dotter Isabel bytte ansiktsuttryck och pose efter två minuter. Så fruktansvärt svårt att hinna fånga med tuschpenna eller kol. På slutet rörde hon sig hela tiden, stannade bara kanske två sekunder i varje position. Pappersarken fladdrade och koncentrationen var total. Jag tyckte varenda teckning var helt misslyckad. Men idag ser jag med andra ögon. Den allra sista övningen på femton minuter är jag hyfsat  nöjd med. Minst tjugo skisser hamnar i papperskorgen.

Min arbetshörna i Ewas atelje. Vi är sju stycken uthålliga porträttmålare som träffas hos Ewa i Stenungsund.

Två minuter i varje pose… nästan omöjligt. Under två övningar fick vi dessutom inte lyfta pennan från papperet, och uppmanades att försöka få med lite bakgrund. Du ser nog vilka…

Boken är färdigsatt och skickad till tryckeriet. Just nu känns som att stå hukad i startblocken, pirrig av otålighet att få släppa loss och komma iväg (jo, jag vet, jag sprang skolSM, 60 m på  9,1). Nu måste jag först vänta två veckor på provboken. Den är sista chansen att rätta till eventuella korrekturfel. Naturligtvis är det något som kommer att slinka igenom, fast jag tycker att det är omöjligt så många gånger som manuset är korrekturläst. Ettusen böcker är beställda. Nu börjar arbetet med att se till så de blir sålda också.

Detta har jag uträttat idag: Skissat på bilder och texter till en hemsida för förlaget Blackskerry och en för min författarhemsida katinkabille.se. Bokat tid för möte på webbyrån imorgon. Skickat in avtal till Bokinfo. Skrivit på mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandel. Mailat Adlibris om att jag vill ha ett avtal för konsignationslager. Skrivit ut elibs handbok på nätet om hur man publicerar en e-bok. Bestämt f-pris (förlagspris) för boken. Dvs mitt nettopris till bokhandeln exkl moms. (130:- slutade det på efter konsultation med Kulturrådets hemsida och facebookgruppen Egenutgivarna.) Bokat annons om boksläppet i Ö-bladet, samhällsföreningens vårprogram. Bokat Flatöskolan för boksläppsfesten. Den blir på Påskdagen!

Så här blev förresten mitt författarporträtt. Jag är nöjd, jag vill att folk ska känna igen mig när vi träffas.

Så här ser titelbladet ut inne i boken. Tina Back har har layoutat omslag och försättsblad, Kristin Bille har gjort loggan till förlaget.

I morse kom det efterlängtade mailet från Tina på Nordlitt som fått i uppdrag att designa omslaget till Diktaren. Jag hittade henne på Facebook – var annars? Ibland tänker jag att jag måste minska ner min tid på Facebook. Men vad skulle jag ha tagit mig till utan alla hjälpsamma människor i de olika grupperna för författare och egenutgivare?

Via gruppen Egenutgivarna hittade jag till exempel boken ”Förverkliga din bokdröm” av Kristina Svensson och Joanna Björkqvist, helt nödvändig för den som tänker ge ut en bok på eget förlag.

Omslaget som Tina gjort träffade mig rakt i magen. Det är precis som jag vill ha det, fast det inte alls liknar den skiss jag skickat till henne. I mailet förklarade hon varför min idé inte fungerar som omslag, och det är bara att böja sig för proffskunskapen och inse att hon har helt rätt.

Bilderna har jag tagit själv. Bryggan vid Handelsman Flink en tidig morgon när höstens hummerfiske har dragit igång. Det gråtande barnet är ett av mina barnbarn första gången hon träffade tomten för några år sedan. Numera sitter hon glatt i hans knä. Hennes lillasyster blev mäkta stolt över bokomslaget, övertygad om att det var en bild på henne.

Som motvikt till det skräckslagna barnet kommer här en dagsfärsk bild på samma barn som tre gånger på raken slog sin morfar i Kinaschack.

Ska man försöka anpassa sig efter vad som säljer, eller ska man lita på att det ändå blir bäst att vara den man är?  Den frågan diskuteras ganska ofta inom gruppen Författare på Facebook (där jag hänger alldeles för mycket).

Diskussionen brukar sluta med att det ändå är bäst att vara den man är, även om man inte kommer att bli miljonär på sin bok. Inte ens de största förlagen känner alltid igen en bestseller, om man undantar en ny Läckberg eller Guillou.

Nu undrar jag om detta gäller även en författares utseende? Så länge dagsljuset räckte idag slet jag med mitt författarporträtt. Inte det lättaste att få till på egen hand, trots systemkamera och fjärrutlösare. Porträttet är viktigt, det ska vara med både på bokens flik, i pressreleaser och i annonsen i Svensk Bokhandel som når alla bokhandlar och bibliotek. När jag äntligen var hyfsat nöjd efter att ha fixat till färger och kontrast i Lightroom såg jag. Glasögonen. De sitter ju helt snett!

De har alltid suttit självständigt placerade, insåg jag när jag tittade på samlingen av senare års självporträtt. Mitt vänstra öra sitter närmare halsen än det högra örat. Det hjälper inte att försöka trycka till bågen. Jag minns nu att optikern brukar muttra, värma och böja mina nya bågar, till föga nytta enligt bilderna.

Så nu är frågan. Duger jag som jag är? Eller ska jag försöka göra våld på mitt rätta utseende genom att till exempel palla upp gasögonskalmen med en bit bomull. Säljer jag bättre då? Tills vidare satsar jag på att lura betraktarens öga. De korta sekunder folk tittar på min bild hoppas jag att de ägnar åt att fråga sig varför jag lägger upp två bilder. Vem tror jag att jag är?