Ska man försöka anpassa sig efter vad som säljer, eller ska man lita på att det ändå blir bäst att vara den man är?  Den frågan diskuteras ganska ofta inom gruppen Författare på Facebook (där jag hänger alldeles för mycket).

Diskussionen brukar sluta med att det ändå är bäst att vara den man är, även om man inte kommer att bli miljonär på sin bok. Inte ens de största förlagen känner alltid igen en bestseller, om man undantar en ny Läckberg eller Guillou.

Nu undrar jag om detta gäller även en författares utseende? Så länge dagsljuset räckte idag slet jag med mitt författarporträtt. Inte det lättaste att få till på egen hand, trots systemkamera och fjärrutlösare. Porträttet är viktigt, det ska vara med både på bokens flik, i pressreleaser och i annonsen i Svensk Bokhandel som når alla bokhandlar och bibliotek. När jag äntligen var hyfsat nöjd efter att ha fixat till färger och kontrast i Lightroom såg jag. Glasögonen. De sitter ju helt snett!

De har alltid suttit självständigt placerade, insåg jag när jag tittade på samlingen av senare års självporträtt. Mitt vänstra öra sitter närmare halsen än det högra örat. Det hjälper inte att försöka trycka till bågen. Jag minns nu att optikern brukar muttra, värma och böja mina nya bågar, till föga nytta enligt bilderna.

Så nu är frågan. Duger jag som jag är? Eller ska jag försöka göra våld på mitt rätta utseende genom att till exempel palla upp gasögonskalmen med en bit bomull. Säljer jag bättre då? Tills vidare satsar jag på att lura betraktarens öga. De korta sekunder folk tittar på min bild hoppas jag att de ägnar åt att fråga sig varför jag lägger upp två bilder. Vem tror jag att jag är?