Hela helgen har jag varit på kurs hos Ewa Evers. Porträttmålning i olja med skiktmålningsteknik. Det är tredje eller fjärde gången på lika många år tror jag. En del av pannåerna jag tog med mig till kursen har jag hållit på med i flera år. Dvs mellan kurserna händer inte så mycket med de halvfärdiga porträtten. De stirrar anklagande på mig från sina lister längs väggen. Det blir sällan av att jag målar hemma, kunskaperna räcker inte till när jag inte har Ewa i närheten att fråga till råds.

Det svåraste med att måla porträtt är att stå ut med hur fult det är medan man håller på. (Jämför Bodil Malmsten: ”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”) I skiktmåleriet bygger man upp former och uttryck genom att hela tiden måla över det man just har gjort med nya färgskikt. I vissa stadier kan man vara rätt så nöjd. Men för att komma vidare måste man ändå måla över barnets rosiga kinder och haka med  en lasyr av Verona grönjord som man smutsar ner ordentligt med bränd umbra.

Bygg upp – fördärva – bygg upp. Var modig! Var uthållig! Så står det på blädderblocket där Ewa skrivit upp principerna för skiktmålning. Det är precis som med skrivandet. Man måste våga tro på att det lönar sig i längden att förstöra det man just byggt upp. Under den färdiga ytans sparsmakade komposition skimrar förhoppningsvis djupet – alla års grundarbete med gestaltning, miljö och intrigbyggnad.

Kroki har jag aldrig provat förut. Som uppvärmning fick vi teckna porträtt efter levande modell hela förmiddagen igår. Ewas proffsiga dotter Isabel bytte ansiktsuttryck och pose efter två minuter. Så fruktansvärt svårt att hinna fånga med tuschpenna eller kol. På slutet rörde hon sig hela tiden, stannade bara kanske två sekunder i varje position. Pappersarken fladdrade och koncentrationen var total. Jag tyckte varenda teckning var helt misslyckad. Men idag ser jag med andra ögon. Den allra sista övningen på femton minuter är jag hyfsat  nöjd med. Minst tjugo skisser hamnar i papperskorgen.

Min arbetshörna i Ewas atelje. Vi är sju stycken uthålliga porträttmålare som träffas hos Ewa i Stenungsund.

Två minuter i varje pose… nästan omöjligt. Under två övningar fick vi dessutom inte lyfta pennan från papperet, och uppmanades att försöka få med lite bakgrund. Du ser nog vilka…