Sigacik 3 – 4 juni. Visby i Turkiet.

Sigacik är en liten stad med en välbevarad, mycket gammal ringmur. Inte långt härifrån finns lämningar efter staden Teos från mer än 500 år före Kristus. De gamla husen innanför muren är fortfarande bebodda av ortsbor, även om det kryllar av pensionat och butiker. Utanför ringmuren växer draken Teos marina, dyr, vräkig och opersonlig. Massor av restauranger, cafeer, glasskiosker och butiker breder ut sig. Allt verkar dimensionerat som för en sommar i Visby men säsongen har inte startat än.

Vi stannade kvar på vår avskilda ankarplats och tog Lill-Stina in till land, hittade en säker förtöjningsplats för vår gummibåt hos Kapten, en sjöman som gått iland och startat servering i sitt hus på utsidan muren. En lycklig man som förverkligat sin dröm om ett familjeföretag. Frun, döttrarna och mamman lagade mat och serverade. Han hade byggt allting själv, varje kvadratcentimeter var pyntad med mosaik eller snäckor. Vi åt världens godaste lunch; tunna, tunna calzonepizzor gräddade på en gasoleldad häll, fyllda med spenat och ost och som tillbehör små varma, syrliga vinlövsdolmar fyllda med ris. Till det Ayran, kall kärnmjölk, i stora glas. Portionerna var jättelika, resterna vi fick med oss räckte till middag idag också.

Det jag kommer att minnas från Sigacik, förutom den lycklige Kaptenen, är promenaden till det antika Teos. Vi gick två kilometer genom olivlundar och förbi citrusodlingar, kanske mandariner? och mötte inte en människa. Upplevelsen att vandra runt bland resterna av en civilisation som fanns för tretusen år sedan var omvälvande. Så kort vår tid på jorden är. Så svindlande små spår ett enskilt människoliv sätter. Många tankar blev det.

Ellem ligger lååångt ut, en liten prick längst ut, uppe i bildens högra kant.

Kapten ville bli fotad med Odd framför sin skapelse.

Tanterna sålde torkade örter och blomsterte. Den turkiska kvinnan som fotade oss hade en dotter som just kommit hem efter att ha sprungit Göteborgsvarvet! Världen är liten.

Vi hamnade mitt i en folkdansuppvisning. Inget turistjippo utan en lokal folkfest.

Bara vi och historiens sus i olivträden. 

Teatern i Teos.

Ett flera tusen år gammalt olivträd. Tänk om det kunde tala.