Just när vi skulle krypa till kojs igår kväll bröt helvetet löst, ett fyrverkeri brakade loss som fick Sigge att försvinna längst in i det trängsta utrymmet som finns i båten, under skarndäck. Elva ribbåtar med minst dubbla 200-hästars motorer mullrade på parad in i gästhamnen, fullastade med människor i överlevnadsoveraller och inplastade lådor och kartonger.

Det årliga besöket av specialister från Aten hade inletts. En volontär organisation av läkare, sjuksköterskor och hälsoupplysare som sedan sex år tillbaka turnerar tio dagar i maj mellan de allra minsta öarna i Egeiska havet. De stannar en dag och har mottagning för alla som behöver. Urologer, kardiologer, gynekologer, ögonläkare, ortopeder, kirurger, barnläkare – de flesta med privatpraktiker som bara de rika storstadsborna har råd att anlita. Organisationen sponsras av ett antal stora företag och en bank, som donerar pengar till utrustning och läkemedel som turnén har med sig till öarna.

”De saknar allt”, sa en läkare till mig. ”Läkarstationerna på de minsta öarna har inte ens tillräckligt med förband. Läkare har de kanske en gång i veckan, fast inte på vintern om färjan inte kan komma. Vi gör detta för att stötta deras beslut att försöka leva kvar här, för att visa att de är viktiga.”
Jag frågade varför inte regeringen gör något åt situationen på öarna om den är så dålig? Han tittade på mig, skakade på huvudet. ”The governement? They can´t do anything!”

Alla 80 volontärer som ingår i turnén – läkare, sköterskor, skeppare och medhjälpare, ställer upp gratis och betalar på plats sina egna kostnader för mat och uppehälle. En ung kvinna, Vicki, berättade för mig att hon har ansvar för skolsektionen. Hon skulle hålla lektioner i skolan om rökning, alkohol och droger, och hade med sig skolböcker, pennor, kritor och annat som donerats till undervisningen. ”Alla barnen blir så glada”, sa hon. ”Det är som julafton när vi kommer. De har så lite, det är så orättvist.”

Gå gärna in och gilla organisationen Symplefsi på Facebook!

För övrigt idag har vi tittat in i byns lilla museum och sett helt otroliga saker från år 3000 före Kristus! En getherde råkade hitta två orörda gravkammare fulla av oskadade föremål. Man fick inte fota i museet men det såg jag inte förrän det var för sent. För femtusen år sedan skapade någon de här vackra lerkrukorna – det går inte att förstå hur ynkligt kort min stund på jorden faktiskt är.

Dagens ledord är Ödmjukhet och Tacksamhet. Och Optimism. Det finns faktiskt väldigt många underbara människor.

Vicki skulle prata med skolbarnen om rökning och hälsa.

Inte precis nybesiktigade…

Formade för femtusen år sedan av en konstnärssjäl på en ö med bara fattiga fiskare och boskapsskötare.

Igår, lördag 28 april, tog vi oss runt till Astipalias sydsida och huvudorten Skala. Hit går det färja. Fiskehamnen och gästhamnen ligger bakom en skyddande pir med butiker och cafeer längs med kajen och ett slott byggt på 1300-talet på bergstoppen ovanför. Choran, den vita byn som klättrar runt slottet, är fortfarande bebodd.

Här kan man fantisera om att ha en skrivarlya… Människorna under det osmanska väldet levde i ”beskydd” av pirater, och en gång om året kom de turkiska herrarna och tog upp skatt. 1912 kom italienarna och ockuperade ön, sen kom tyskarna och engelsmännen. Krigshistoria är inte min specialitet, men jag kan föreställa mig öbornas förtvivlade ”Varför?”. En obetydlig ö mitt i havet, bebodd av ett så litet antal fiskare och getbönder att turkarna under en period lyckades utrota allihop, och nya människor fick flyttas dit från närliggande öar. Varför kunde de inte lämnas ifred med sina fiskenät och sina getter?

Idag har gyttret av hus och gränder spridit sig från choran där uppe, ut över berget och ända ner till vattnet. Trafiken är minimal, mest scooters, atmosfären loj och vänlig. Alla väntar på turisterna. Vi känner oss ungefär som de första strandskatorna hemma, uppmärksammade och välkomna. Här finns Inte så mycket souvenirbutiker som på Samos, inget partyställe, hit kommer nog mest backpackers och båtluffare. Ikväll har det varit ett stort barnkalas med ballonger, tjo och tjim i pizzerian som ligger längst ner i hamnen, bakom en  lekplats. En pappa passade på att övningsflyga sin drönare bland rutschbanor och gungor.

Vi ligger tryggt innanför piren med både el- och vattenkoppling och bra internet. Nu blir vi inblåsta ett par dagar. Nästa skutt över Medelhavet går till Amorgos, tio timmars gång mot nordväst. Då vill vi inte ha motvind.

Idag, söndag, gör vi inte så mycket. Odd monterar en extra fläkt på kylskåpet, jag ska tvätta kläder på kajen, nu när vi har tillgång till vatten, det blir en långpromenad och så matlagning förstås. Nånting med köttfärs och vitkål. Och gärna med getmjölk som en ingrediens. Chokladpuddingen ska jag också försöka få till.

Astipalias kustlinje vill man inte vara nära i oväder.

Men sen kommer man runt hörnet och in mot hamnen. Slottet och choran högst upp på berget till vänster.

Titthål mot hamnen uppe i slottet. Ellem ligger i mitten nere vid piren.

Myskväll i sittbrunnen igår. 

Igår låg vi kvar i viken i Astipalia och inväntade mindre vind, för att kunna ta oss vidare till öns sydsida. Vi behöver handla och fylla på färskvatten. Fast mjölk behöver vi inte köpa på ett tag. På morgonen körde Odd in till land i jollen för att rasta Sigge, och kom tillbaka med en jätteflaska getmjölk, ett kilo getost och två apelsiner. Han hade tittat in till getbonden som höll på med morgonsysslorna i skjulet ovanför tavernan, och fick inte gå därifrån utan dessa presenter. Betalning var det inte tal om.

Jag vet att en sån ost, Graviera, kostar 14€ per kilo, så något måste vi bara ge tillbaka. Vilken tur att min gamla orörda godisgömma med Marianne fanns kvar under durken! (Nu ligger där bara en ensam påse Polly, men jag är osäker på kvalitén efter ett år i båten?) Getbonden, som inte kunde ett enda ord engelska, blev mest generad över gengåvan och hällde genast upp en hel flaska getmjölk till, samt gick ut i hönshuset och hämtade åtta nyvärpta ägg.

På kvällen tog vi jollen in till tavernan för att vara lite sociala. Jag tog med min baglama i ryggsäcken, ifall det skulle bli läge för musik. Enda gästerna förutom oss var getbonden och hans pappa, två väldigt gamla tanter med käpp, samt ett engelskt seglarpar från den andra båten i viken. Vi beställde greek salad och octopus salad. Tavernadamen kunde några ord engelska och charmade Sigge totalt, vilket är ytterst ovanligt. Hon serverade honom små godbitar ur handen och tillät inte att han stod bunden vid vårt bord, han gick fritt i hela restaurangen, ut och in i köket och mellan borden där gästerna satt. Efter att ha rådgjort med tavernadamen beställde Odd in en stor ouzo och chips till getbonden. Han höjde glaset mot Odd och muttrade något med antydan till ett blygt leende, men vi såg honom inte dricka något på hela kvällen. Alla såg på teve, någon musik var det inte tal om och jag var för feg för att plocka upp mitt instrument. Vi pratade med våra anrkingsgrannar, det äldre engelska paret på Wight Egret, en Moody37. Ibland är det så skönt som omväxling,  med människor som inte har dubbelt så stor båt som vi. När vi skulle gå, kom tavernadamen med en halv brödlimpa i en påse, så att vi skulle ha till frukost. Är det konstigt om man älskar Grekland?

Vad tar man sig till med tre liter färsk getmjölk? Jag har proppat in två fulla, små colaflaskor i frysfacket, och en halv liter har vi nog redan gjort slut på eftersom Odd tyckte det var supergott till gröten och vi båda gillade den i kaffet. Men vi har ändå alldeles för mycket kvar. Chokladpudding kanske? Det börjar uppstå en längtan efter dessert. Om jag tar getmjölk istället för vispgrädde, och lägger till gelatin?

Kolla på den här videon när alla getterna kommer rusande till kvällsfodringen! Ellem syns på slutet i viken bakom, och getbonden skymtar också. https://www.youtube.com/watch?v=EiBjeMToIog&sns=em

Nu kan jag bocka av mitt motivationsmål att kunna vandra obehindrat i de grekiska bergen. Igår tog vi en långpromenad på en stenig stig. 6000 steg rakt uppför berget och lika många ner igen. Jag kunde ha gått dubbelt så långt, vilken lycka! Fin utsikt och ett fint möte med en gumma på väg att hämta vatten med sin åsna. Båten är en tidsmaskin!

Sigge måste rastas. Ofta!

Far och son silar getmjölk. Minst 60 liter per dag tror vi.

Mjölkproducenterna. De vackra bjällrorna väckte stort habegär. Vissa var tredubbla.

Sigges nya favorit.

Möte med ett annat århundrade på bergspromenaden. Alla har inte vatten i kranen.

Vi skulle alltså gå från Patmos västerut mot den lilla ön Levitha som ligger ligger fem timmars gång rakt ut i Egeiska havet. Det finns inga räddningsplankor på vägen, inga andra öar att gå in till om vinden plötsligt skulle öka. Det blir fort höga vågor, eftersom havet ligger öppet nästan ända upp till Thessaloniki, där Medelhavet tar slut.
Ellem är stabil, sjövärdig och välutrustad, vi är utbildade och hyfsat erfarna, vädret såg bra ut för de närmaste dagarna. Ändå kunde jag inte sova natten till onsdag, efter äventyret med motorn. Hjärnan spelade upp alla möjliga hemska scener med stormigt hav, monstervågor och man överbord.

Så onödigt! Överseglingen till Levitha gick som en dans, vi hade fin slör och inte mycket sjögång, gjorde nästan sex knop i medelfart vilket är bra gjort av Ellem. Det enda som var lite pirrigt var att stänga av motorn när vi hade satt segel. Tänk om den inte skulle starta igen?

Även natten på Levitha låg jag sömnlös helt i onödan. Kastbyar slet i riggen, vindmätaren ryckte ideligen långt förbi tio meter per sekund och det gungade betänkligt fast vi låg förtöjda inne i en helt avskild, naturlig hamn. Redan på kvällen ändrade vi våra planer och bestämde att gå med vinden söderut nästa dag, istället för västerut. Om det skulle bli möjligt att fortsätta alls.

När solen gick upp gav vi oss av. Så snart vi kom ut på öppet hav förstod vi att den stökiga natten berodde på fallvindar som rinner ner för de omgivande bergssidorna och förvandlar hela hamnen till en slags vindtunnel, fast den ligger på läsidan av ön. Säker och skyddad för vågor, men ändå väldigt blåsig. Dagens etapp, från Levitha söderut till ön Astipalia, innebar fem timmar med jämn och fin slör hela tiden och vindar mellan 5-8 meter per sekund. Helt idealiskt. Jag hade kastat bort ännu en natts god sömn helt i onödan. Varför kan jag aldrig lära mig?

Natthamnen här på Astipalia är osannolikt fridfull. Viken kröker sig in mellan bergen som en liten insjö, här finns bara en taverna och ett par hus där det bor fiskarfamiljer och/eller getbönder. Allt som hörs är tuppar som gal, duvor som kuttrar och så getbjällror i hundratal, alla med olika klang. När getterna ska mjölkas för kvällen kommer de springande alla på en gång. Konserten som uppstår är obeskrivlig.
Motion blir det däremot inte mycket med sedan vi lämnade Samos. Jag förstår inte vart tiden tar vägen när man seglar. Jag har styrketränat lite i sittbrunnen med hantlarna, gått korta promenader, verkligen inget att skryta med. När vi kastat ankar och kommit i ordning blir jag väldigt trött och måste vila en stund, jag vet inte vad det beror på. Kanske rör man sig mer än man tror, för att parera båtens rörelser?

Rutten hittills: Samos – Arki – Patmos – Levitha – Astipalia-

Viken Vathi på norra Astipalia som den ser ut i pilotboken.

Viken i verkligheten, Ellem som en prick längst bort.

Halv sex vaknade vi i Arkis lilla hamn och gjorde klart för avgång mot Levitha, klippön som utgör första trampstenen i ögruppen Cykladerna, mitt i Egeiska havet. Jag tryckte på startknappen tilll motorn. Ingenting hände. Det är en väldigt konstig upplevelse när någonting som alltid varit självklart bara uteblir. Tänk att du vrider om bilnyckeln och motorn inte startar. Hjärnan vill inte tro det. Odd var tvungen att också trycka på knappen, flera gånger dessutom, innan han trodde på det. Motorn var död, och han hade ingen aning om varför. Det var en riktigt svart morgon. Vi såg dagar av reparationsstrul framför oss. Och hur skulle vi ta oss från Arki, en ö med bara några få bofasta fiskare, utan fungerande motor?

För att göra en lång historia kort så hade vi en otrolig tur flera gånger. För det första blåste en svag, men dock vind rakt ut ur Arkis trånga lilla hamn, vi kunde dra upp ankaret, hissa seglen och sätta kurs mot Patmos, närmaste större ö. För det andra visste vi att svenska vänner befann sig i närheten med sin båt, och hade planer på att ta sig till Patmos samma dag. Vi ringde upp Rolf på Blue Pearl och förklarade situationen, och tre timmar senare fiskade de upp oss och vi fick bogsering in i Patmos hamn.

För det tredje rekommenderade ”vår” mekaniker på marinan i Samos en kollega i Patmos som stod på bryggan tjugo minuter efter att vi lagt till. Han ställde diagnosen direkt. Ett relä till startmotorn hade havererat och måste bytas ut. Efter en timme var reservdelen på plats och motorn igång.
Dagen som började så mardrömslikt slutade med förfest för våra räddare i sittbrunnen och gemensam middag på en taverna. Imorgon gör vi en omstart mot Levitha.

Slutet gott, allting gott.

Tionde dagen sen vi kom, och vi är fortfarande kvar vid vår pontonplats i Samos marina. Jag klagar inte, men Odd börjar bli lite rastlös. De senaste tre – fyra dagarna är det blåsten och väderprognosen som håller oss kvar. Varken fock eller storsegel kan sättas på plats när det blåser som nu, över 15 meter per sekund i kastbyarna som störtar ner från bergsluttningen i norr, likt laviner av luft. Det ska fortsätta blåsa ända till måndag.
Bloggen här har varit tyst länge, eftersom råmanuset till min nästa bok ligger hos lektören för genomläsning, och jag fortfarande är fokuserad på mitt viktminskningsprojekt. Den som är nyfiken kan gå in på www.matdagboken.se och leta upp signaturen seglar67 s blogg.
Idag är jag sexton kilo lättare sedan livsstilsomläggningen annandag jul, och känner mig som en ny människa. Nu ska jag återgå till att blogga här som vanligt. Inte om viktresan, även om den faktiskt påverkar precis allting. Hur jag tänker, hur jag rör mig, vad jag orkar, hur jag mår. Och hur vi äter, inte minst. Odd tycker att det har blivit femstjärnig restaurang ombord, och det är lite sant, jag lägger mycket tid på att planera, handla och laga goda middagar. LCHF, förstås.
Det är vår på Samos, och de senaste dagarna har jag gått väldigt långa promenader, uppåt en mil, för att letat örter och blommor som ser ut som på bilderna i min grekiska flora. Av någon anledning ger det en särskild kick att känna igen åtminstone en del av växterna man går förbi. Dagens ryggsäck blev full av gissningar som jag packade upp på disken hos en vänlig kvinna i en organisk te- och kryddbutik. Det mesta fick slängas, men kapris var i alla fall rätt. Fast allldeles för tidigt, påpekade hon ogillande, inte förrän i maj är kaprisknopparna stora nog att plockas.

Blommor i fönstret – bara för bryggseglare. 🙂

Tidig morgon på kajen i Pythagorion. 

Dagens växtskörd innan identifiering.

Otillräcklig men spännande ändå.

Vild kapris.

Doft av timjan , rosmarin och oregano i hela båten!

Kanske har ännu en gummiflotte i skydd av mörkret lyckats smita förbi den turkiska kustbevakningen i natt. I så fall har män, kvinnor och barn antingen tagit sig iland själva eller plockats upp av den grekiska kustbevakningen och befinner sig nu i lägret på andra sidan ön. I frihet och säkerhet, åtminstone i jämförelse med vad de flyr ifrån.

Turisterna är rädda för flyktingarna. Många väljer att semestra någon annanstans, vilket drabbar lokalbefolkningen hårt. Turismen är Samos kroppspulsåder. Vad är de rädda för, undrar jag. Jag har knappt mött en enda flykting sen vi kom hit 2015. Lägret i berget ovanför Samos stad är överfullt, de flesta får röra sig fritt ut och in, men vart ska de ta vägen? Alla väntar, på uppehållstillstånd, på att omplaceras av UNHCR, på att få fortsätta sina liv.

En bekant till mig ville veta om det är mycket bråk och stölder på ön? Jag förde frågan vidare till en ortsbo, som skrattade och svarade: ”De enda som stjäl är turisterna! Mina stentavlor på husväggen försvinner varje sommar!”

Idag har jag varit i lägret tillsammans med Janita, barnsjuksköterska. När vi kom dit var kön redan lång utanför containern som rymmer hennes lilla hälsostation. Den bemannas och bekostas helt av volontärer, och fungerar som en sorts avlastning och filter till den statliga läkarmottagningen som några dagar i veckan är öppen i containern bredvid.
Janitas små patienter fick näsdroppar, hostmedicin, febernedsättande och i några fall antibiotika. En liten pojke med misstänkt bråck skickades vidare till läkare nästa dag, en öronpatient fick antibiotika, några diarre’patienter fick instruktioner och stjärtsalva, en liten flicka befriades från sex stygn på underarmen, efter att först ha fått bedövningssalva. Alla vägdes, blev tempade, lysta i öronen och lyssnade på lungorna. Många föräldrar fick febertermometrar. Noggranna journaler skrevs och kopierades.

Imorgon är det en frivilligarbetande barnmorska som har mottagning i containern. Janita tar emot de minsta barnen tre dagar i veckan. Jag fick vara med om fyra intensiva och omskakande timmar som tillfällig assistent, hålla bebisar, trösta syskon och handräcka när jag kunde.
Utan insamlade pengar från oss i Sverige och Norge skulle detta inte fungera. Allt från gosedjuren som tröstar rädda patienter, bedövningssalva, plåster, alvedonsuppar, modersmjölksersättning, nya flasknappar, antibiotika etc etc  bekostas av pengar som samlas in av två facebookgrupper och Janitas norska vänner. Det är både hemskt och underbart att tänka på.

På måndag ska jag få träffa en syrisk fyrabarnsfamilj som bor i tält, och vara med på friluftsskola som bedrivs av Samos volunteers.

Medan storasyster undersöks…

Ikväll har vi sjösatt. Livet är fullt av kontraster. Det är OK, man får försöka göra det lilla man kan, så gott man kan. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa några.

Turkiet. Så nära.

Äntligen är vi i båten på Samos igen. Tidigare än någonsin, ännu dröjer det länge tills de första turisterna kommer. Resan hit tog tre dagar tack vare att vi har med oss Sigge. Tåg till Malmö, hotellövernattning, tidigt morgonflyg från Köpenhamn till Aten. Buss till Piraeus, hotellövernattning, färja nio timmar till Samos. Taxi till marinan, med stopp på Lidl för proviantering.

Inte konstigt om vi varit lite slaka idag. Vi bor i båten som fortfarande står på land, det är opraktiskt men övergående, sjösättning är planerad till fredag. Odd har redan polerat halva friborden,  jag har packat upp, stuvat undan, handlat, lagat mat.

Sigge uppför sig exemplariskt, bryr sig inte om alla katter och fräser åt närgångna lösa hundar    utan att starta bråk.

Försommar.

Inga båtar och inga turister. Snart börjar arbetet med att städa och möblera stränderna.

Hej, kommer du ihåg mig? Det är jag som är Katinka. Ursäkta fåntratteriet, det är inte så lätt att hitta tillbaka till mitt gamla bloggflyt märker jag.  Men nu är det dags för come back här. I tre månader har jag i stort sett bara ägnat mig åt att gå ner i vikt (det har gått fort) och försöka bli klar med råmanuset till min andra roman (det har varit väldigt segt). Tack vare Matdagboken, där jag bloggat varje dag under signaturen seglar67, och min orubbliga envishet när jag verkligen vill något, så väger jag nu fjorton kilo mindre än den hemska annandag jul när jag fick nog av att vara överviktig. Det är fortfarande 4-5 kilo kvar till målvikt, dem tänker jag klara av innan midsommar. Sen ska jag aldrig mer gå upp i vikt igen.

Råmanuset till Målaren befinner sig nu i lektören Lennart Guldbrandssons händer. Det är långt, mycket längre än manuset till Diktaren. Det är ofärdigt och inte alls som jag vill ha det. Men det är så det är med en första version. Jag räknar kallt med att boken inte kommer att vara tryckt förrän nästa sommar. Kanske förvandlas den till två separata romaner under redigering och omskrivning. Men nu ska jag inte tänka på det, nu ska jag bara distansera mig från hela historien, för att så småningom kunna skriva om, stryka och lägga till, efter att Lennart har kommit med sina synpunkter.

På Samos väntar Ellem på oss. Hela Egeiska havet också, förresten. Under flera veckor inga plikter, inga måsten, inga förväntningar från omgivningen. Vi ska bara segla dit vinden blåser, även om vi hoppas att den blåser oss västerut, genom Cykladernas pärlband av öar och över till Greklands fastland. Amorgos, Paros, Naxos, Poros, Hydra, Spetses… så många öar väntar på att upptäckas.  Eftersom det inte gick att ordna hundvakt den här gången, följer Sigge med. Det låter rätt självklart, det där att man tar med sin hund på resan, eller hur? Som den enklaste sak i världen. I själva verket är det djävulskt komplicerat. Om Sigge hade vägt två kilo mindre hade han fått resa i en väska tillsammans med oss. Nu går inte det, och resan till båten tar tre dygn istället för en dag. Först buss till Göteborg, sen tåg till Malmö och hotellövernattning där. Sen tåg till Kastrup och flyg till Aten. (Sigge reser i sin bur i lastrummet.) Sen hyrbil, eller möjligtvis taxi till Piraeus, om vi lyckas muta någon taxichaufför. Det är nämligen förbjudet med hundar i grekiska bussar och taxibilar. Efter en hotellnatt i Pireaus (det trettonde hotellet accepterade hund på rummet) åker vi färja tolv timmar till Samos. Där hoppas vi hitta en taxichaufför vi kan muta för att köra oss alla tre till marinan.

Förutom vår egen packning har vi denna gången med oss ett halvt apotek till barnen i flyktinglägret i Samos stad. Vi har ju lärt känna Janita, norsk barnsjuksköterska bosatt på ön sedan tjugo år och gift med en grekisk man. Janita har ända sedan flyktingvågen började, engagerat sig för de allra minsta barnen i lägret, och det finns både en svensk och en norsk facebookgrupp som stöttar henne genom att samla in pengar. Pengarna går till att köpa sådant som de minsta barnen behöver, och som de inte skulle få annars. Mycket kan köpas på Samos eller beställas från Aten, men en del är billigare här. Därför är halva min väska packad med febertermometrar, alvedonsuppar, näsdroppar, Näsfridor och barnplåster. Tack vare Facebook. Mina fantastiska, generösa, facebookvänner swishade över sjutusen kronor så snart jag presenterade Janitas önskelista. Hälften spenderades på Apotea, resten har jag med mig kontant, tillsammans med mer pengar, som samlats in genom gruppen Flyktinghjälp till Samos För dem köps antibiotika, blöjor, vaccin med mera på plats.

Mitt nya jag i mitt gamla jags byxor. Jag skulle ju klippa håret när råmanus var färdigskrivet. Men jag trivs i min käringknut, så nu får håret växa.

Får jag följa med?