Jag har skyllt på värmen. Det blir +35C på dagen här. Jag har skyllt på oönskade åskådare – vi ligger med aktern mot kaj, som man gör i Medelhavet, vilket betyder att det är kort avstånd till förbipasserande om man befinner sig i sittbrunnen. När vi äter middag går båtgrannar förbi på kajen och säger vänligt ”bon appetit” eller ”enjoy your meal”. Vill man vara riktigt ifred måste man gå ner i salongen och stänga dörren. Där sitter Odd framför sin dator. (Han har inga som helst problem att fokusera på sitt jobb, men han har ju å andra sidan en deadline.)

Jag har skyllt på platsbrist. Golvytan i sittbrunnen är cirka tre kvadratmeter. I minsta laget för ett gym. Bordet är i fel höjd för ett tangentbord. Sammantaget en massa bra ursäkter för att slippa träna och slippa arbeta med manuset.

Igår kväll kände jag att det var dags att välja hur jag egentligen vill ha det, och började läsa en nyköpt bok om självhypnos. Och när jag vaknade i morse var min uppskjutarsjuka bortblåst! Klockan sju gick jag en rask, ensam promenad på vindlande smala vägar upp i bergen, sen simmade jag lite längre än jag egentligen vågar när jag simmar ensam, och så avslutades morgonen med ett ordentligt styrketräningspass på yogamattan i sittbrunnen. Efter lunch har jag varvat manus och bloggande och det flyter på alldeles underbart.

Alla ursäkter blir så tomma när man skriver ner dem. Visst, det är varmt, men vi har bra skugga och i sittbrunnen fläktar det skönt. (Vi ligger ju still här för att det blåser för mycket för att ge sig iväg vidare österut.) Visst, privatlivet i gästhamnen är obefintligt om man inte stänger in sig nere i båten. Men vem bryr sig om en tant som styrketränar eller sitter och skriver i sittbrunnen? Ingen, alla är minst lika självupptagna som jag. Ja, platsen i sittbrunnen är väldigt begränsad. Men yogamattan får fint plats på durken, sittbänkarna har perfekt höjd för dips och det finns massor av bra fästpunkter för gummiband. Vad den obekväma skrivställningen beträffar så går det utmärkt att placera tangentbordet i knät, under bordsskivan.

Från och med nu gäller alltså nya morgonrutiner. Promenad, simning, styrketräning, skrivande. Jag måste lägga på minnet hur jag gjorde för att kicka igång mig själv den här gången. Det var den där boken av Fredrik Praesto om självhypnos. Den innehåller även en CD, och jag har köpt och tagit med mig en cd-spelare bara för att kunna lyssna på den och hypnotisera mig själv att fokusera på manusarbetet. Snart ska jag ta itu med det också. Det får bli ett insomningspass.

Vi ligger kvar här i Finikas på Syros, eftersom det är en perfekt plats att vänta på bättre överfartsväder mellan Mykonos och Ikaria. På fredag ser det ut som om vinden lugnar sig två dagar i sträck, så att vi kan ta oss först till Mykonos, och sen vidare till Ikaria efter några timmars sömn. Meltemin verkar aldrig vilja ge upp, det blåser otroligt envist och passagen över till Ikaria är det värsta blåshålet i hela Egeiska havet.

Kommer vi bara till Ikaria är det värsta avklarat, även om det är en dagsetapp därifrån till Samos. Vi tyckte att vi hade massor av tidsmarginal till den 24e september, när vi måste vara tillbaka på Samos. Nu har marginalen krympt till tretton dagar, och det verkar aldrig vilja sluta blåsa. Tre dagsetapper har vi kvar till hemmahamnen.

Så här ser väderkartan ut, dag efter dag. Orange ger vi oss inte ut i. Den röda linjen är den kritiska sträckan över till Ikaria.

Solen går upp vid sju. Den stora bukten vid Finikas ger ypperligt skydd för meltemin från norr och många väljer att ankra.

Ellem har fått ett eget litet hörn. Skönt att slippa balansera på landgången, ibland rör sig båten ganska ordentligt med svallvågor som letar sig in i hamnen.

Torrt bröd blir det gott om i ett båthåll där bara en äter mackor och man kan köpa nybakat bröd för 1 €. Frallor existerar inte, bara baguetter eller limpor. Båda är lika torra och gamla nästa dag. Men ankorna och fiskarna blir glada.