Nu är jag ”den ensamma svenska kvinnan” i segelbåten vid ponton D.  Det går inte av sig själv att komma in i nya rutiner för sömn, skrivande och hushållssysslor, men det funkar bättre för varje dag. Det är inte klokt hur fort tiden går. Jag är långt ifrån ensam i marinan, det bor fortfarande folk i flera båtar. Vädret har varit strålande i två dagar nu, stilla och varmt. Jag har precis ätit middag i sittbrunnen, (köttfärsgratäng med champinjoner, broccoli och aubergine) klockan är 20.00 och det är +15C. Hundar skäller runt omkring, små fiskebåtar med tända lanternor kommer in eller går ut i mörkret.

Mobilen väcker mig klockan sex, morgonen är min bästa skrivtid. Efter några timmar är det promenad som gäller, kortare eller längre. Tyvärr oftast kortare nu sedan jag blev själv och alla turister har rest hem. Det är väldigt tomt och ödsligt i mina promenadberg, jag vågar helt enkelt inte ge mig ut så långt på vindlande stigar ensam. Förmodligen är det bara dumma katastroftankar, en butiksägare skrämde upp mig med sitt prat om rånare som kommit ”över bergen”. Underförstått flyktingar, förstås. Det retar mig ofantligt att jag är en sån hare. Om jag ändå hade haft en hund som promenadsällskap.

Vännerna från Tjörn har lyft upp sin båt på land idag. Det blir ensamt på riktigt när de flyger hem på onsdag. Hittills har vi träffats någon gång varje dag. Igår gick vi till byn tillsammans för att uppleva den grekiska nationaldagen med dans, barnparad och blåsorkester. Det var en speciell och högtidlig feststämning med bara finklädda grekiska familjer på gatorna, de få turister som är kvar märktes inte. När barnen dansat klart åt vi först en kanongod lunch på taverna Ambrosia på stadskajen, och stannade sedan på väg tillbaka till marinan för en glass och en cappuccino. Lyxliv i kubik.

Grekland har två nationaldagar. Nationaldagen på hösten kallas också ”Ochidagen”. Ochi är det grekiska ordet för Nej.  Dagen firas till minne av den grekiske premiärministern Ioannis Metaxas berömda nejsvar, när Mussolini den 28 oktober 1940 krävde att Grekland skulle kapitulera.

Ett glas vitt i väntan på lunchen.

(Jag vet inte om länken nedan fungerar, det är en video från barnens dansuppvisning.)

Nu är det bara +22C i min del av Medelhavet, varmare i vattnet än i luften. Jag måste passa på att ta en simtur idag. Imorgon sjunker dagstemperaturen till 15C och det ska blåsa från norr upp mot 20 m/sek. Det kommer säkert att påverka vattentemperaturen. Skönt att ligga tryggt förtöjd, med dubbla mooringlinor.

Det händer inte mycket här. Jag skriver, motionerar och lagar mat. Sista charterflyget gick tillbaka till Tyskland igår, det är bara ett fåtal tavernor öppna i hamnen, och inte många butiker längs huvudgatan. Bageriet, slaktaren, fiskaffären och några livsmedelsaffärer är förstås öppna året runt. Och apoteket, där jag väger mig varje måndag. Klädaffärerna rear.

I marinan kör Gabriel sin kran hela dagarna, kajplanen fylls upp av båtar som ska vinterförvaras på land. Pontonerna i hamnbassängen börjar se ut som om de tappat tänder, det är luckor överallt. Ellem ska ligga kvar i sjön hela vintern för första gången.  Min skrivarstuga i Grekland. Det finns fyra övervintrare här, som bor i sina båtar hela vintern, så lite sällskap har jag om jag vill.

Igår bokade jag flygbiljett hem. Så himla behändigt med världens bästa lilla blue tooth skrivare, Canon ip100. Ligger i båten sedan fyra år och sviker aldrig. Biljetten kostade tretusen (kanske kan vara kul att minnas om några år?) resan tar nio timmar och går via Aten och Amsterdam till Göteborg.

Solen väntar längre och längre bakom Turkiet på morgnarna. Jag vaknar av fiskebåten som går ut vid sex. Då är det fortfarande kolsvart.

Ikväll sprang jag på den här kvartetten under joggingrundan (bara fem km och inte särskilt fort). Jag hörde svenska talas, och kunde förstås inte hålla mig från att tjöta lite i farten, man är väl född göttebörgare… Det är nästan tomt på turister här nu, och definitivt inga svenska, annars hade jag hållit tyst.

Det visade sig vara fyra svenska sjöpoliser, eller kustbevakare, jag vet inte vilket. De är här för att jobba, och det är inte svårt att förstå med vad. Det blev tjockt i strupen och jag kände mig löjligt stolt. Stolt att vara svensk. Äntligen, får man väl säga.

Lördag är barnkalasdag i Pythagorion. Precis som hemma, är det poppis att förlägga kalaset till ett ställe där det finns mat och underhållning. Marco som driver marinarestaurangen har smart nog investerat i en hoppborg. Den står inomhus och pumpas upp av tryckluft när det är kalasdags. Dessutom har han ordnat med lampor som lyser upp vattnet och förvandlar hamnbassängen framför restaurangen till ett välbefiskat akvarium där ungarna fiskar med håv och säkert trillar i då och då. Flytvästar på barnen? Ha, ha.

En annan skillnad mot hemma,  är att alla föräldrar också deltar i kalaset. För deras underhållning finns den obligatoriska väggteven. Restaurangen är på så vis fullsatt varenda lördag. Den är öppen året runt, jag misstänker att det främst är Marcos hobbyprojekt och livsuppgift. Den kan omöjligt löna sig. Men han är där hela dagarna, känner alla och umgås hela tiden med en eller flera lokala greker och marinaliggare. Spelar backgammon, ser på teve eller bara pratar. Världens vänligaste man.

Annars händer inte så mycket. Jag skriver, läser, promenerar, handlar, lagar mat och simmar. Sen är dagen slut. Jo förstås, oliverna. Jag kan inte låta bli. Idag blev det en burk till, så nu har jag plockat drygt tre kilo. Imorgon har jag lovat mig själv att det blir sista promenaden bort till träden. Jag har kollat med Marco att det inte räknas som stöld att ta vara på oliver som ingen bryr sig om. ”Hälsa bara från mig om någon säger nåt”, sa han. Jag går dit tidigt imorgon. Det är ju söndag, och förhoppningsvis inte så mycket trafik på vägen.

Fallfrukt.

Kvällspromenad.

Ellem har nu förvandlats till en bobåt, där girlangen med soldrivna ikea-lampor hänger uppe under biminin dygnet runt, blomkrukorna med mynta och basilika breder ut sig på akterdäck. Diskstället har fått en permanent plats på en bänk i sittbrunnen. Sjöstuvning i pentryt är ett minne blott, höga burkar fyllda med vatten och oliver är travade på hyllan ovanför diskhon. Andra dagen sedan Odd flög hem har rusat förbi.

Jag har bestämt att arbeta med manuset från sex på morgonen till tio. Sen är det två timmars promenad innan lunch. Därefter gör jag vad jag vill. Jag vill väldigt mycket. Fiska, simma, cykla, läsa, styrketräna, spela på min baglama, skriva blogg, laga middag. Pyssla i båten med diverse, lite städ och tvätt och disk måste också hinnas med. Sista timmen innan lampan släcks vid 23 jobbar jag med manuset igen, för att hjärnan ska fortsätta på egen hand under natten.

Idag hann jag i stort sett bara med en enda sak på min lediga eftermiddag, och den var helt oplanerad. Jag pallade oliver. På vägen in till marinan finns ett förfallet markområde som är till salu, och alldeles vid vägen står två olivträd fulla med stora, svarta, mogna oliver. Marken under träden är översållad av nedfallna oliver. Jag kunde inte med att plocka direkt i ryggsäcken, utan gick dit i flera omgångar och fyllde min magväska lite diskret. Minst ett kilo har jag nog nu. Någon här på Samos, jag har glömt vem, har talat om för mig hur man lägger in egna oliver. Såhär:

Man skär ett kryss där skaftet har suttit, lägger oliverna i blöt i vanligt vatten i tio dagar, byter vatten varannan dag. Därefter lägger man över oliverna i en saltlake som består av 1 del salt och fyra delar vatten, och tillsätter dessutom lite vinäger. Detta får stå en månad, sedan är oliverna färdiga att äta. Man kan också byta lag efter en månad, kanske smaksätta med någon ört och tillsätta olivolja. Jag hann fylla en burk för tre veckor sedan och har redan tjuvsmakat. Mums! Mycket mildare och godare än köpeoliver!

Ensam? Jag känner mig inte ensam, åtminstone inte än. Vid vår ponton finns fortfarande minst fem, sex andra bebodda båtar. Man ligger ju med aktern in här, så det blir mycket kontakt med dem som rör sig på bryggan. Sitter jag i sittbrunnen kommer det hälsningar stup i kvarten, så ofta faktiskt att jag sätter upp solgardinerna över aktern och babordssidan för att kunna gömma mig lite.

Bara en mindre del av bytet. Sen gick jag och köpte plastburkar med lock. Hur jag ska få med mig detta hem återstår att lösa.

Efter en natt med både stiltje och hårda vindbyar vaknade vi av ankarlarmet. Vinden hade vänt från nordväst till nordost, och båten hade snurrat runt ett varv och tvinnat ihop ankarkättingen med linan till det extra ankaret. Odd fick ro ut med dingen och släppa ner hela den blyade linan i vattnet, med en fender som  boj. Sen gick det enkelt att få upp först huvudankaret och därefter extraankaret. Men vi var glada att det inte blåste mer under manövern. Vi får fundera mer på bästa sättet att lägga ut två ankare.

Sen gick vi in i Port Augusta och överväldigades av den ljuvliga Arki-känslan som bara finns här. Lugnet efter stormen känslan. Eftersom vi aldrig varit här under högsäsongens trängsel har vi bara upplevt det avslappade, loja och vänliga Arki som just ska stänga för säsongen, eller nyss har startat.  Men allt är inte bara idyll. Nicholas, som driver tavernan med samma namn, är sliten så här års och längtar hem till fru och barn i Polen. Från april till oktober är han hos mamma och pappa på Arki, fiskar på morgonen och serverar sin mammas goda mat på kvällen. När jag ger en medlidsam kommentar efter att ha väntat medan han skypar klart med sin lille son, suckar han. ”There is no other way.”

Miniatyrflottan framför tavernan utökas för varje år och är Arkis mest fotograferade utsikt. Nicholas pappa har hittat sin publik.

Alla fyra, fem fiskebåtarna kom in med goda fångster av tonfisk den här morgonen.

Odd var påpasslig och lyckades köpa en nyfångad tonfisk innan alla var sålda till tavernorna eller nerisade i lådor i väntan på morgonfärjan till Patmos. Tio Euro kostade den. En italiensk farbror tyckte att jag också skulle vara med på bilden, och tog över min mobil.

Av en ung Adonis med flickvän, på besök hos Nicholas, fick vi lära oss att tonfisk ska hänga och bloda av sig en timme för att köttet ska bli riktigt bra. Fisken räckte till två middagar, halstrad första kvällen och sashimi – dvs nästan sushi – nästa kväll. Himmelskt gott!

Äntligen, äntligen en njutbar segling igen, den första sedan hemfärden från Ikaria. Långa sträckor kom Ellem upp i  över sju knop. Halvvägs mellan Agathonisi och Samos hälsades vi entusiastiskt välkomna av en flock delfiner som hoppade och dök som glada skuttande havshundar runt båten.

Avslutningsmiddag ombord. Mina lampor har kommit på plats, till tecken på att seglandet är över för den här gången.

Det är en oskriven lag att om man utnyttjar en boj, utlagd av en taverna, så äter man sin middag där. Självklart vill man göra rätt för sig, det är både bekvämt och säkert att lägga till vid en boj och slippa ankra. När vi kom igår kunde vi inte se någon taverna, bara ett mörkt och till synes tomt hus omgivet av skräp och skrotfordon. Men det stod ”Open” på grinden. Jag tog ett steg in i trädgården och ropade Hallå? En man med ovänlig uppsyn kom motvilligt ut ur skuggorna.

Jag förklarade att vi just förtöjt, och gärna ville betala för att vi använde bojen. Folk brukar inte betala, de brukar äta och handla i min shop, sa han vresigt. Men vi ska träffa några vänner inne i Port Augusta, sa jag. Vi tänkte äta där och vill gärna betala er för bojen istället. Gå dit och ät då, om ni vill det, sa mannen och gick in igen. Lite snopna fortsatte vi in till tavernorna i nästa vik.

I morse blev både vi och Philippa av Skärhamn tillsagda att lämna våra bojar senast klockan tolv. Några vänner skulle komma och äta på tavernan. ”Jag behöver kunder”, sa mannen, om möjligt ännu ovänligare än igår. ”Det finns nog plats för er inne i Port Augusta.”

Vad var det vi inte förstod? Var det inte bättre för honom att bara få betalt för bojnatten och slippa laga mat? I vilket fall flyttade vi Ellem till andra sidan udden inne i Port Stretto, ankrade och gav oss av på bergsvandring efter att ha kollat ankaret med cyklopet från dingen.

För exakt ett år sedan gick Odd ensam promenaden upp genom getmarkerna till det gamla fortet. Jag med min övervikt orkade inte. Idag, tjugo kilo lättare, var det inga problem alls. Så otroligt härligt! Ganska trötta och hungriga efter promenaden kom vi tillbaka till Ellem och kastade oss över lunchen. Det hade börjat blåsa upp ordentligt. Plötsligt började ankarlarmet tjuta och utsikten förändras. Ellem gled snabbare och snabbare baklänges. Ankaret hade släppt!

Att man hinner driva så långt på en minut eller två? Vi satt ju i sittbrunnen och var blixtsnabba med att starta motorn och få upp ankaret. Efter att ha ankrat om två gånger utan att det kändes helt säkert, föreslog Odd att vi skulle prova att lägga ut ett extra ankare. Vi har pratat om det med seglarkompisar men aldrig testat själva. Sagt och gjort, Bruceankaret på femton kilo plus kätting och blyad lina hämtades upp ur lastrummet, lastades i Musslan och sänktes i dyn på lämpligt avstånd och i lagom vinkel. Nu kan vi sova lugnt.

(Plan B om något ändå händer i natt? Då går vi runt udden tillbaka in till bojen. Några nya gäster har inte dykt upp än.)

Upp på bergets högsta topp.

Typisk get-öken, eller göken, som Odd säger. Stenar fastkilade i toppen på taggbuskar visade vägen. Ellem skymtar som en prick i bortersta viken ovanför Odds hatt.

Ankare nummer två på väg att läggas ut. Nu håller vi tummarna för i natt …

Den lilla ön Arki, en trampsten mellan Lipsi och Agathonisi på rutten mot Samos, är en favorit. Helst ska man komma hit som vi gjorde idag, efter en överfart med kulingvind och höga vågor, motvind förstås, och våldsamt piskande brott mot klipporna som kantar passagen in mot Arkis två skyddande vikar – Port Stretto och Port Augusta. Port Stretto har bara tre bojar och en liten skranglig fiskebrygga. Port Augusta har en stilig, stensatt hamnplan med plats för ett tiotal ankrande gästbåtar och några lokala fiskebåtar, en liten by med rum att hyra, en brygga där färjan lägger till och fyra pittoreska tavernor för olika smakriktningar. På vintern finns här nog högst en handfull getbönder.

Den här gången valde vi det ensliga Port Stretto, vi var trötta på hamnliv och båtgrannar och ville slippa att ligga förtöjda med aktern mot vinden. Turen var på vår sida, bara två bojar var upptagna, det fanns en ledig till oss. Känslan när vi gled in på lugnvattnet i viken, hämtade upp bojlinan och stängde av motorn går knappt att beskriva. Frid och trygghet. Lä.

Vid bojen bakom oss ligger Philippa av Skärhamn, med tre glada gubbar ombord. Vi har vinkat till dem, men inte mer. Efter tidig middag på rester tog vi gummibåten in till land och promenerade till Port Augusta, ganska trötta och slaka efter den blåsiga överfarten från Lipsi. Det blev fried calamares, ost, retsina och rött vin som avslutning på dagen. I kolmörker letade vi oss sedan med hjälp av ficklampa tillbaka över ön till vår vik, och rodde ut mot Ellems ankarlanterna. Nu ska det bli otroligt skönt att somna utan tjutande nordvind i riggen.

Vi stannar här två nätter. Imorgon kväll tänker jag vara utvilad och försöka fiska calamares, tioarmad bläckfisk. Det var här jag lärde mig hur man gör, för precis ett år sedan. Det är säsong nu, och fiskar gör man när det blivit mörkt.

Port Stretto med sina gästbojar. Ellem ligger som första segelbåt efter fiskebåten. 

Odd lägger fast Musslan, vår gummidinge, vid fiskarens brygga. Under säsong kan man tacka för bojplatsen genom att äta på familjens taverna ovanför bryggan, men så här års är den stängd, vi fick  promenera bort till Port Augusta.

Lipsi är en favoritö. Vänliga människor, en fin liten stad och omväxlande vandringar i bergen där småvägar smiter iväg åt alla håll till gömda badvikar och avlägsna getfarmer. Vi ligger tryggt förtöjda i hamnen och väntar på att det ska blåsa lite mindre, så att vi slipper stångas så hårt med vind och vågor när vi tar oss vidare norrut mot Samos. Nordanvinden blåser envist dag efter dag, rakt in i sittbrunnen när man ligger på insidan piren i Lipsi. Det är i och för sig bra eftersom vi inte behöver oroa oss för om ankaret ska hålla. På medelhavsvis ligger vi förtöjda med aktern mot kajen.

Värst är det på eftermiddagarna, idag gick vindmätaren upp i femton sekundmeter i täta byar och låg stadigt på tio. Då tjuter och viner det i alla master och båtarna rycker och gungar i sina förtöjningar som otåliga kapplöpningshästar i startboxarna. Det är också då många båtar kommer in för att söka natthamn, och den stora kvällsföreställningen börjar. När det blåser 10 – 15 sekundmeter från sidan är det inte många som backar in på plats på första försöket. Skepparnas skicklighet eller klantighet observeras och kommenteras, men samtidigt är hjälpsamheten stor, alla vet hur utsatt man är i den situationen och att en kastvind kan ställa till det för vem som helst.

Man kan bli väldigt trött på blåsandet. I alla fall jag. När grannarna den här blåsiga hösten har gett sig av från hamnen trots motvind och vita gäss har vi allt oftare känt att vår båt är för liten. Sex ton och tio meter. Inte mycket att komma med här i Medelhavet. Vi är alltid minst och ensamma i vårt slag, även om många förtjust kommenterar hur mysig och fin Ellem är. Igår blev vi nerbjudna på kvällsprat efter middagen i salongen i en Dufour 46 av nya bekantskaperna Kerstin och Sigge från Stockholm. Vilket palats! Vilka utrymmen! Vinden hördes inte, båten rörde sig inte i sjögången.

Tidigare på dagen hade jag imponerad sett Kerstin ratta båten när de lättade ankar från viken dit vi gått på morgonpromenad. Jodå, hon och Sigge delar på kaptensmössan, och det hade gått fort att vänja sig när de bytte upp sig tio fot från sin förra båt.
Tio fot till. Tio ton till. Akterhytter. Stort pentry. Elwinschar. Rullmast. Det tål att tänka på. Ett frö börjar gro. Man ska bara ha råd också…

Imorgon bitti går vi vidare norrut till Arki, det får blåsa hur det vill, nu vill vi inte vara kvar här längre, hur fint det än är på Lipsi.

När man ligger kvar så länge att hamnkaptenen kommer med en fint inslagen present till ”Madame”… Han fick en svensk flaggmedalj från Göksäter från vårt särskilda presentförråd i gengåva. Givers gain!????

Finaste bad- och ankarviken strax öster om hamnen. Kristallklart vatten och lä för nordanvinden.

Odd räknar till arton kapell i Lipsi. 

En vänlig getherde lämnade över åsnans rep till Odd, för att bilden skulle bli bättre. (Det blev den inte.) Ankarviken nedanför borde vi ha gått till i morse,  för att slippa blåsten rakt in i sittbrunnen och hamnrötan, dvs tristessen man upplever av att ligga vid en kaj dag efter dag. Men efter promenaden på tre timmar var det för sent, då hade det redan blåst upp för mycket och vi var för bekväma. 

Åsnefölet ville gärna bli klappat.

Om man kapar en skrotfärdig pickupp på mitten kan man få en bra flakvagn till traktorn. En idé att ta med hem.

Jag trodde inte att det var så långt upp till radiomasten, då hade jag stoppat i mig lite frukost innan vi gav oss av. Det blev nästan tre timmar och artontusen steg, hälften i uppförsbacke, innan vi var tillbaka i båten, väldigt trötta. Som tur var fanns kokta ägg i kylen, sällan har ägg smakat så gott.
Eftermiddagen har jag vilat bort, simmat lite runt båten, vattnet är fortfarande +23C, diskat (tar låång tid när man ligger vid boj och måste spara på vattnet) och gjort ingenting. Snart blir det middag, rester av en vegetarisk gryta, lammkorv och coleslaw.

Vi ligger kvar vid Aloni tavernas boj i viken Xerocampos på Leros. Imorgon vänder vi norrut igen, mot Lipsi. Odd är frisk efter att ha legat utslagen av nån sorts virus i två dagar. Våra vänner Lena och Rolf har dragit vidare till Kos, och kanske Turkiet. Under eftermiddagen fylldes viken på med nya bojliggare. Tyskar, engelsmän, en dansk, en finsk. Bland båtarna syns en Svan, ett holländskt hembygge, ett par Hallberg Rassy, flera Bavaria. Bara någon enstaka charterbåt. Inga catamaraner!

Idag skulle min pappa ha fyllt 114 år. När han var lika gammal som jag är nu, var jag 23 år. Jag minns precis min livssituation då, och att jag tyckte pappa var urgammal. Mamma var bara lite över femtio. Jag undrar om pappa kände sig gammal vid 68? Jag gör det absolut inte.

Min Garmin aktivitetsklocka registrerade 236 intensiva minuter, och ansåg också att jag efter vandringen bör ha 34 timmars återhämtningstid. Så det är kanske inte så konstigt att jag fortfarande är lite medtagen. Här kommer därför en bildkavalkad utan så många fler ord.

Radiomasten på Leros högsta topp, 330 möh.

En glad, ung vallhund lämnade sina getter och tyckte det var roligare att valla oss. 

Kommer ni eller? Vad väntar ni på? Om vi stannade upp för länge kom han skuttande och puttade på våra skor.

Utsikt bort över Kalymnos och Telendos.

På väg ner igen. Ellem skymtar vid boj en bit ut i viken.

Tillbaka i båten var det mer än ljuvligt att hoppa i vattnet. En dag att minnas. <3