På väg norrut för att söka lä för kommande sydvind, regn och åska, kom ett sms från Rolf. ”Kom till Vathy och spela med oss ikväll!”
Självklart, vilken bra idé. Bara fyra timmars gång till musik och goda vänner, vad gör det då att det är åt helt fel håll, dvs tillbaka?

Vi gjorde en usväng, och istället för att kura ut vind och åska i en vik fick vi två upplyftande, energisprakande dagar med uckespel, sång och god mat med favoritvänner på Kalymnos. Eller i alla fall en dag. Den andra dagen drabbades jag av magont, yrsel och hög feber. Jag trodde först att det var överkonsumtion av kalla, kokta rosenbönor till frukost (som jag annars aldrig äter). Det hade varit väldigt trist, så goda som de bönorna är. Men nu har jag provat igen, och rosenbönorna är oskyldiga.
Nästa morgon vaknade jag frisk, och vi gick en kort bit norrut till Pandelibukten där vi la till vid en boj. Där har inte funnits bojar förr, och en vänlig man kom utputtrande med aktersnurra och ville ha betalt. 2 € per båtmeter. Dyrt, hade vi vetat det hade vi ankrat istället.

Fredag 27 september. 
I nästan stiltje styrde vi norrut mot Lipsi på vår avskedsturne genom Dodekanserna. Lipsi är ett bra ställe att vänta ut nästa omgång blåst som kommer i helgen.
Nu pratar vi mycket om hur vi ska ta oss hem till Flatön med Ellem, vilken väg vi ska välja. Det är väldigt dyrt i de italienska och franska hamnarna jämfört med Grekland. Om man bara ser till ekonomin går det på ett ut att gå hem genom Medelhavet och kanalerna, eller ta Ellem på lastbil från Kopr i Kroatien hem till Orust.

Men det är inte bara ekonomin. Jag har noll lust att segla i Medelhavet väster om Grekland. Jag tänker inte utveckla varför här på bloggen (man vill ju inte framstå varken som fegis eller negativ gnällspik). Om det inte blir lastbil hem så får det bli med annan besättning än mig, åtminstone bitvis.

Halvvägs till Lipsi mötte två stora delfinflockar. Det var längesedan sist. På långt håll såg vi plasken och de blanka, svarta kropparna som sydde sig över havet som nålar genom ett tyg. Varför blir man så glad av att se delfiner? Är de för att de förmedlar en sån känsla av frihet och obekymrad lekfullhet? Den första flocken var små delfiner, kanske ungar? som under våghalsiga roller och volter jagade varann alldeles nära stäven, liksom för att imponera på varann. Vi stängde av motorn och låg still, inväntade den andra flocken av betydligt större delfiner. Var det föräldrar, mostrar och farbröder? De flög fram ett tiotal meter från oss värdigt och målmedvetet, utan att intressera sig alls, inga akrobatiska konster där inte. Det kändes ändå lite pirrigt att släppa badstegen och simma fritt, tänk om någon eftersläntrande kusindelfin skulle dyka upp och vilja leka?

Nu ligger vi i Lipsi, ett litet genuint samhälle som jag älskar och där vi varit många gånger. Man ankrar bakom en stadspir som skyddar bra mot nordvästvinden. Enda nackdelen är att man har vinden rakt in i sittbrunnen. Det är å andra sidan en säkerhet, eftersom det inte blir så stor påfrestning på ankaret. Idag är det söndag, vi kom i fredags. Det har blåst i ett, hållit sig mellan 10 och 15 m/sek, med korta pauser. Men det lugnar sig nu, ser ut att bli fin segelvind de kommande dagarna, har vi riktig tur vänder vinden till sydlig på torsdag när vi tänker oss att ta kurs mot Samos och hemmahamnen den här sista vintern i Egeiska havet.

Under hela tiden i Turkiet har vi inte mött en endaste landsman. Tänk så mycket det betyder att vara bland vänner och prata sitt eget språk.

Först lite uppvärmning uppe på berget.

Sen full föreställning till sena kvällen nere på Zolas taverna. Grekerna vid borden intill hade inte en chans mot två gitarrer och en ucke när alla sångtexter så lätt kan googlas.

Oskyldiga, väldigt goda och jättestora rosenbönor. De ska sås hemma i vår!

Vid boj i Pandeli. Bekvämt men onödigt dyrt.

En öl och ett glas retsina på stranden i Pandeli innan det är dags för middag i båten.

Smördegsplattor i frysfacket räckte till jättegod paj med fyllning av spenat och fetaost.

Som att sväva i silke. Tjugofyra grader varmt i vattnet som känns sällsamt mjukt mot kroppen. Så vindstilla att man vågar släppa taget i badstegen även mitt ute på havet. Fast jag håller i fiskelinan även om det inte syns på bilden.

I den djupa viken på Leros sydspets ligger man tryggt i alla vindar. Här fick jag mitt livs största fisk på kastspö för några år sedan. En mahi mahi, guldmakrill, på flera kilo. Längst in finns en fin badstrand och tavernan Aloni, vars ägare Lefteris har lagt ut gula bojar förankrade med enorma betongstenar. Här har jag suttit många timmar i skuggan med undulatkvitter i öronen och skrivit på mina manus. Bojplatsen är gratis, men det hör till god ton att äta på tavernan som tack. Lefteris odlar de flesta grönsakerna själv, fisken kommer från de lokala små fiskebåtarna och maten är bra, så det är ingen uppoffring att ro in med gummibåten för lunch eller middag.

Här låg vi nu vid boj fem dagar denna ovanligt blåsiga motvindshöst. En enbent och en enarmad. Några nätter blev det inte mycket sömn, med vind på femton sekundmeter som fick Ellem att rulla och pendla runt bojen medan tamparna gnisslade och ryckte i knaparna. Så många dagar utan el eller vatten tär på batterier och vattenförråd. Man måste köra motorn ibland, trots solpaneler, och snåla på vattnet. Fördiska i saltvatten, bara skölja det sista i sötvatten. Duscha i Lefteris dusch på stranden.

Dricksvatten kunde vi bunkra i ortsbornas vattenautomat, sedan en farbror visat oss hur man tryckte på knapparna. Vi fyllde arton stora petflaskor med friskt lerosvatten.
Vi hade som tur var trevligt sällskap i viken av vännerna Eva och Lennart, som deltagit i Göran Schildt Memorial och vunnit två av tre delsträckor. Inte dåligt av en gammal träbåt om man nu får säga så om vackra Robust.
Först på tisdagen blev det en lucka i meltemin, så att vi kunde gå vidare norrut, mot en skyddad vik på Leros nordspets. Det skulle komma sydvind med regn och åska på onsdagen.  Vi var ordentligt trötta på det evinnerliga blåsandet. Skulle vi aldrig få segla den här hösten?

Xerokampos från tevemasten. Odd klättrade upp. Mitt onda knä kunde inte. Ellem ligger vid röda pilen.

Odd pumpar gummibåten. I bakgrunden vackra Robust.

Vår rutt såhär långt i höst. Inte konstigt att det är mycket motvind.

Här var vi med alla fyra barnen för mer än tjugo år sedan, när vi öluffade i Grekland. Tänk om någon hade sagt att vi skulle komma hit i egen båt! Viken Emborius norr om ön Telendos, där Joar lärde sig simma, är en av alla pärlor att säga adjö till på avskedsrundan genom Dodekaneserna. Härifrån har vi några av våra finaste minnen från Egeiska havet, kvällar med seglarvänner, god mat, sång och musik inne på tavernan Artistico, kvällar som avslutades med ucke- och gitarrspel i någon sittbrunn senare på natten.

Numera har den här delen av Kalymnos blivit alla bergsklättrares paradis. Samtidigt som vi la till vid bojen i Emborios klättrade vänner från Flatön i närbelägna klippor. Vi tog chansen att träffas, ta en dags paus från segling respektive klättring och göra strandhugg med hjälp av hyrbil.

Ellem förtöjd i taverna  Artisticos boj. 

Drömmen om en strandservering.

Nästan grannar hemma på Flatön, och bergsklättrare! Visade oss sitt Kalymnos och sina smultronställen. Till exempel en skoaffär med otrolig sortering där jag ääääntligen hittade riktiga vandringsskor som passar!

Framåt kvällen fyller det på med ankarliggare i viken. Vi ser engelska, tyska, österrikiska flaggor.

Kanske en släkting till Nisse, som Joar ville ta med hem när vi var här för tjugo år sen?

Middag ombord. Nu diskar vi i saltvatten på akterdäck, för att spara på sötvatten. Bara sista sköljen görs med handduschen. 

När vi kom in i lugnvattnet innanför de höga bergen som gömmer paradisdalen Vathy på östra Kalymnos, var det som att krypa in i en varm famn efter en resa i främmande land. Vi ångrar inte säsongen i Turkiet, men längtar inte dit igen.

I Vathy blev det så uppenbart vad det är vi älskar med Grekland. Plonket från getbjällror, tuppar som gal och hundar som skäller. Närheten till vanliga människor och vanligt vardagsliv, där turismen visserligen existerar men inte har tagit över totalt. Vathy är en djup, fjordliknande spricka i bergen på östra Kalymnos som jag har bloggat om tidigare här. Ett av våra favoritställen. Vi hade aldrig hittat hit om inte våra vänner Ingrid och Rolf från Fisketången visat oss.

I Vathy bestämde vi oss för att det är dags att börja vända hemåt. Det har tagit fem år att komma hit, kanske tar det lika lång tid att komma hem. Min 75-årsdag ska jag fira hemma på Flatön, den första på tio år! Det finns ingen mer detaljerad plan än att det blir kanalvägen genom Europa, via Marseille och Rhone. Vem vet, kanske kan vi dessutom hoppas på lite fler besök av barn och barnbarn ombord om vi befinner oss lite närmare Sverige.

Beslutet att vända hem har påverkats av några ovälkomna påminnelser om tidens gång. Odd har ont i en axel och jag i ett knä. Vi måste ändra våra planer och lämna Ellem ännu en vinter på Samos, eftersom vi inte klarar av att ta oss över Cykladerna när en är enarmad och den andra enbent. Det blev en tankeställare. Vi vill inte stanna här så länge att någon av oss blir för gammal för att klara av hemresan. Det finns mycket att uppleva på den rutten också.

Vathy sett uppifrån bergsvägen som leder dit.

Sola driver en av Vathys tavernor.

Titta efter kortaste masten så hittar du Ellem.

Bozburun 10 september.
Matthandlaren Yakup kände igen mig direkt! Hans grottlika butik, full med små och stora handknutna mattor och kelim i underbara klanmönster, ligger på en tvärgata från hamnen alldeles intill Bozburuns moske. I våras, när vi kom här förbi på väg österut, föll jag för flera frestelser här. En liten tjock matta på durken nedanför kojen i förpiken och en gångmatta i salongen (det borde finnas ett bättre ord för vårt lilla krypin under däck). Båda tätt handknutna i ull, mjuka och sköna att gå barfota på och vackra i färgerna. Nu ville jag komplettera med två mattor i pentryt också, ovanpå den vansinnigt opraktiska krämvita heltäckningsmattan som varvet i Marmaris lagt in. (Beställde vi verkligen den? Odd är osäker men ville inte bråka.) Yanups mattor kan jag enkelt skaka av mot relingen. De är så täta att skräpet stannar ovanpå luggen. Spiller man något är det bara att torka av med såpa och ljummet vatten.
Den dyraste mattan jag köpte kostade fyrahundrafemtio kronor. Hur kan de vara så billiga? De är begagnade bruksmattor. Varje vinter ger sig Yakup iväg på inköpsresa till sina hemtrakter i Kapadokya. Där har hans familj varit matthandlare i generationer. Mattproduktionen i de här områdena i Anatolien kanske bäst kan jämföras med vår traditionella hemslöjd. Ull är det material som alla har tillgång till. När döttrarna gifter sig får de med sig mattor i hemgift, det knöts och knyts fortfarande och vävs ständigt i hemmen på landsbygden. Gamla mattor sparas och läggs undan.
Yakup köper bara sådana som är tillverkade för hand. En del är trasiga, men förvandlas till kuddfodral, ryggsäckar och väskor eller andra kreativa nyskapelser av hans fru. Jag fick en originell ryggsäck i födelsedagspresent av Odd i våras.

Titta så ombonat det blev. Ikealamporna får hänga uppe under protest från Odd vid särskilt festliga middagar. Han tycker inte de passar i en båt, jag älskar dem. Livet är fullt av kompromisser.

Efter mattafärerna gick vi till frisören. Jag har inte klippt mig på två år, nu fick topparna offras. Odd blev både klippt, ansad i näsan med kniv och eldad i öronen. Allt tllsammans kostade 140. Frisören viskade det till Odd när vi stod i dörren och skulle gå, han ville uppenbarligen inte att nästa kund skulle höra vilket ockerpris han tog av oss turister.

Sen cyklade vi upp i bergen med arton tomma pet-flaskor för att fylla dem i källan som vi hittade sist vi var här. Men nu i september hade den sinat. Vilken besvikelse. Nu måste vi köpa vatten igen. Vi har förstås frågat lokalbefolkningen om man kan dricka kranvattnet. Men det kan man inte, inte utan att koka det. De köper själva dricksvatten i tiolitersdunkar.

Bozburuns gästhamn ligger vid en stadskaj som stängs av för biltrafik på kvällen. Den kantas av små restauranger och cafeer, men det finns inga discon, inga trubadurer som försöker överrösta grannen, bara ett trivsamt sorl. Det där torgmumlet som jag älskar. Ljudkulissen som skapas när många människor sitter på uteserveringar och äter, skrattar och pratar med varann.
Den ryska chartereskadern, som ockuperat alla bojar i cerce limani kvällen innan, kom in när solen gick ner. De som tvingade oss att ankra i vindsnurreviken. Åtta racers med besättning på sex-åtta man. Man kan lugnt säga att de satte sin prägel på kvällsmyset på kajen.

Datca 11 september
Det finns bara ett fåtal hamnar där man kan klarera ut från Turkiet, och klarera ut måste man. Datcha är en sådan ”Port of entrance”, den närmaste för oss som ska vidare mot Kos och Kalymnos.
Datca charmade oss genast, det var en sån där gästhamn där vi drog förhastade slutsatser så fort vi lagt till. Allt kändes småskaligt, vänligt och levande. Affären tvärs över kajen hade fina grönsaker, en man stod och sålde Midye Dolma, jättegoda risfyllda musslor som vi alltid köper om det finns. Bästa sortens gatumat. Varför finns inte det hemma? Skulle vi kanske stanna några dagar till och se oss omkring?

Klockan 22 drog det första discot igång, tätt följt av musikcafeet, restaurangen och nattklubben tvärs över kajen från Ellem. Under kvällspromenaden upptäckte vi att oväsendet bara härskade i den södra viken, gästhamnen. I den norra viken, som kantas av ännu fler uteserveringar och restauranger, rådde lugn och trivsamt mummel. Men där låg bara lokala båtar.
Infernot upphörde inte förrän tidigt nästa morgon. Klockan nio blev vi med hjälp av den mycket trevlige och tjänstvillige Harbour Master utsläppta ur Turkiet, efter att först ha tvingats köpa en ny transitlogg eftersom vi avbrutit utklareringen i Marmaris (när vattenpumpen strejkade). Då blev det nämligen fel i våra papper. Har man påbörjat en utklarering måste man lämna Turkiet omedelbart, punkt slut. Femtonhundra kronor i onödan bara för att kunna lämna Turkiet. Det kändes väldigt surt, men vi vill kanske kunna komma tillbaka, man vet aldrig. Om vi bara sticker nu och struntar i byråkratin blir det skyhöga böter den dan vi kommer igen.

Tillbaka på Knidos 12 september. Jag har bloggat tidigare om fantastiska Knidos här.

Vi stångade oss direkt till Knidos, i frisk motvind, vad annars. Bryggan var reparerad sen sist och vi fick en fin plats långsides. Det är förbjudet att gå iland efter att man har klarerat ut, så vi höll oss ombord. Det kändes inte riktigt bra att vara illegal. Hamnkapten i Datca hade sagt att ingen skulle bry sig, och om någon gjorde det kunde vi hänvisa till den hårda vinden, att det blåste för mycket att gå vidare till Kos.
Det blev en mysig kväll i båten med palmerna på stranden vek sig i meltemin. Hur länge skulle vi bli liggande här? Väderprognosen såg inte alls bra ut för de närmaste dagarna.

Sista natten på Knidos?

Kos 13 september
Ett väderfönster på tre timmar syntes plötsligt fredag morgon. Jag hade vaknat först och självklart börjat dagen med att kolla alla väderappar. Nu eller aldrig! Det blev den snabbaste avfarten hittills, utan frukost och tandborstning. Det blåste snabbt upp till tio, fjorton, femton meter per sekund. Motvind givetvis men inte så höga vågor.

Nu kom en annan sorts kallduschar. Det fanns ingen plats varken i Kos nya marina eller i gamla hamnen när jag ringde och ville reservera. Fredag är charterbyte, det hade vi inte tänkt på. Alla charterseglare ska lämna tillbaka båten efter en vecka eller två. Vart skulle vi ta vägen då? Jag ringde igen och igen, hade vi tur skulle det bli någon plats ledig i gamla hamnen. Alldeles utanför inseglingen till Kos stad hade himlen hunnit bli mörk och hotfull, och vinden tagit i ännu mer. Då fick vi ja från Mandraki. Vilken känsla!
Att backa in till kaj i den hårda sidvinden var inte det lättaste, jag fick börja om tre gånger under viss dramatik. När byarna tar tag i riggen har bogpropellern ingenting att säg till om. Det gäller att våga driva in med vinden och backa järnet på slutet, och att Odd har fått i ankaret på rätt plats. (Vi har slutat skratta åt stackars seglare som klantar sig vid tilläggning, åtminstone när det blåser hårt.) Vi hade knappt hunnit stänga av motorn förrän ovädret brakade löst, blixt och dunder kom samtidigt och regnet piskade.
Lättnaden när man ligger tryggt förtöjd efter en sån pärs är nästan jämförbar med känslan på förlossningen när bebisen är ute. Fast istället för ostmacka blir det gärna en GT och lite nötter.

Man får inte vara rädd för nyfikna blickar. Bakom Ellem passerar hela tiden en strid ström av passagerare till eller från färjorna.

Ellem ligger skymd bakom motorbåten, näst kortaste masten.

Det blir mycket matlagning. Bra att äntligen ha tvålågig gasolspis igen. Odd lyckades laga efter flera månader med bara en fungerande låga.

Bästa investeringen i båtköket – tryckkokaren! Särskilt i kombination med Wonderbagen. Sparar gas och tid och maten räcker alltid till minst två middagar. Vi äter bättre än någonsin när vi seglar. Idag marockansk lammgryta som vi bjöd samosvännerna Janita och Andreas på igår kväll. Den räcker till lunch imorgon också.

Någon frågade hur vädret är i Medelhavet. Alltså ur seglingssynpunkt. Det bästa svaret som jag kommer på är detta. När det blåser för lite kan man vara säker att det strax börjar blåsa alldeles för mycket och från fel håll. Jag kan förstås bara uttala mig om Egeiska havet.

Hittills har alla våra väderappar spått fel varje dag. (Windfinder Pro, Windy, Poseidon, OpenSkiron, WeatherTrack) Igår tröttnade vi på den envisa tiosekundmetersvinden som blåste natt och dag, och gav oss iväg från Marmaris utan att ha fått upp focken i förstagsprofilen. Ellem har stått på land under sommaren, och då är man tvungen att plocka av rullfocken. När den ska på igen måste det vara vindstilla.

Så här års blåser det alltid från norr till söder i Egeiska havet. Det är inte som hemma att det kan skifta lite mellan väderstrecken från dag till dag. Det blåser mer på eftermiddagarna, och ibland håller meltemin igång flera dygn i sträck. Vi kan räkna med motvind hela vägen till Kalymnos, som är vårt första delmål. Det blir alltså motorgång för det mesta ändå, med eller utan försegel. Men av säkerhetsskäl vill man kunna segla om motorn skulle krångla.

Serce Limani verkade vara en mjukstart på 25 sjömil. Serce är en skyddad vik omgiven av höga berg, med en restaurang och några fasta bojar i ena änden och en övergiven taverna vid en sandstrand i den andra. En vänlig liten man  kom ut i motorbåt och meddelade att alla bojar var förbokade av en rysk eskader, vi fick tyvärr inte plats. Vi ankrade utanför sandstranden istället och upptäckte snart att vinden snurrade runt hur som helst i viken. Den kom rullande nerför bergen från alla håll. Ena minuten stiltje, nästa tolv sekundmeter. Ellem drev runt sitt ankare som visaren på en urtavla. Odd rodde iland och gjorde fast två linor från aktern, så att vi låg förtöjda som ett Y. Det fungerade en kort stund, tills vinden pressade så hårt från sidan att vi drev mot klipporna i alla fall.

För att göra en lång historia kort, så förtöjde vi om, men ändå gick ankarlarmet fyra gånger denna första natt. Det betyder att gpsen tjuter när båten flyttar sig längre bort än vad man har ställt in. Då måste man upp och se om man behöver ändra på något. Vi tog in på kättingen, släppte ut på kättingen och flyttade lina som hotade trassla in sig. Från fören till aktern och tillbaka igen. Minnet är lite dimmigt. Men innan dess hade vi en underbar månskenskväll med bad i tjugoniogradigt vatten, en nyfiken havssköldpadda och betande getter och åsnor i branten på sidan om vår ankarvik.

Odd på förarplats i fina Ellem. Varje gång vi lägger till i en marina kommer någon och frågar om vi vill sälja henne. Aldrig! svarar vi.

Odd lägger ut en lina i land som ska hjälpa ankaret att hålla oss på plats. Fungerar bra om inte vinden vänder…

Sköldpadda på besök!

Idag är det tredje dagen i Marmaris och vi ligger fortfarande kvar vid bryggan. När vi kom hit i förrgår var vi helt uppstressade och planerade för avsegling nästa morgon. Vi hade knappt klivit ur bussen från färjeterminalen förrän det var dags för sjösättning, allt vi tänkte på var att komma härifrån. Inte för att det är dåligt här, men för att siktet är inställt på Grekland.
Medan jag packade upp ägnade Odd resten av sin födelsedag åt att installera instrumentet till nya vindmätaren, vi fick snabb hjälp från varvet att montera själva vindpropellern i masttoppen.
Vi borde ha märkt att någonting var fel med hela planen, för smågrälandet svävade ständigt i luften.

Samma kväll gick vattenpumpen sönder. Den som pumpar färskvatten från tanken ut i handfat, köksvask och akterdusch. Det hände just när vi varit och lämnat båtens transitlogg till agenten för att kunna klarera ut från Turkiet nästa dag, och betalat honom 500 lira (ca tusen kronor) för att alla papper skulle ligga klara hos tullen inne i Marmaris.
Utklareringen gick att stoppa, men pengarna fick vi inte tillbaka. Nåja, vi löser det genom att strunta i utklarering nästa gång. Det betyder att båten inte kan komma tillbaka till Turkiet efter det, men det är inte något problem. Nu går vi västerut i fortsättningen.

Igår morse var det toans tur. En trevägsventil som kopplar om mellan saltvatten och sötvatten hade beckat fast under sommaren och gjorde det omöjligt att använda toatanken. Dessutom märktes en otrevlig pissoarlukt i toan. Urk.
Idag är vattenpumpen fixad och ventilen utbytt. Nu återstår bara att laga gasolspisen så att man kan använda båda lågorna. Samt att få upp focken i rullen. Det blåser så mycket just nu att det är omöjligt.

Men det var tur att vi inte gav oss iväg hals över huvud. Det är en läxa att minnas. Bortsett från alla reparationer och annat fix så tar det ett par dagar att landa i båtlivet. Packa upp, inventera matförråd, handla, planera rutter och måltider. Samt inte minst njuta kväll i sittbrunnen med småprat, ost och vin och druvor. Det är en lyx att inte behöva kasta sig iväg så som vi ser att charterseglarna gör. Dessutom är det inte trevligt att börja seglingen i tolv sekundmeters vind. Vi kan bryggsegla tills det lugnar ner sig lite.

Varvet har nåtat om, bytt pluggar och slipat Ellems teakdäck. Nu är det som nytt. Så fint gjort!

Rent och snyggt, helt och fungerande. Turkiet är helt klart i en annan ekonomisk sits än Grekland. Ändå längtar vi tillbaka dit.

Man måste vara antingen rik eller tekniskt begåvad för att äga en båt.

Vårt kök. Man kan laga gourmetmiddagar även med bara en gaslåga. Men det är lättare med två.

Nu behöver vi inte gissa hur mycket det blåser.

Vi är minst som vanligt. Ligger till vänster på plats 11.

Det här inlägget är ointressant för alla utom mig själv. Jag skriver det nu i efterhand för att inte hela sommaren 2019, när jag knappt skrev någonting, varken blogg eller manus, ska försvinna in bakom den stängda dörren i mitt huvud. Förr försökte jag trösta mig med att jag är en sån person som alltid har siktet inställt på framtiden och helst inte tittar bakåt, men numera inser jag att det är självbedrägeri. Jag har, och har alltid haft, väldigt dåligt minne. Bloggen är nyckeln jag behöver för att kunna öppna den där dörren. Sen, när jag blir gammal.

Tack vare Sara Bäckmo, hennes blogg och boken Vinterodling hade jag under vintern 2018-19 drabbats av svårartad odlarsjuka. Sjukan yttrade sig i komplicerade och utrymmeskrävande projekt med inomhussådder under belysning och på värmemattor, helrenovering av växthuset, anläggning av varmbänk, installation av automatisk bevattning både i växthuset, pallkragarna ute och i uterummet med mera och ännu mera. Odlarsjukan slog till ovanpå skrivkrampen, jag var missnöjd med det färdigskrivna utkastet till nästa roman, ville skriva om nästan allt men visste inte var jag skulle börja. Så ja, odlandet erbjöd väl en lustfylld flykt.

När vi gav oss av till båten tidigt i april hade mina snälla odlarvänner och grannar en omfattande manual att förhålla sig till, min syster fick härbärgera en samling särskilt ömtåliga tomatplantor och ändå hade jag  sett mig tvungen att ge bort massor av paprika, chili, aubergine och tomat som helt enkelt inte fick plats ens i vårt stora uterum. I växthuset stod redan en del tomater i kruka, överhängda med fiberduk, pallkragarna var fulla av nyss omskolade plantor av kål, morötter, palsternacka, spenat, pakchoi, osv osv.

Jag ville ju både ha kakan och äta den. Både segla i Medelhavet och odla på Flatön. Samtidigt. Jag ville inte ge upp mitt manus, bara ha en vilopaus.
Hur många gånger jag gjorde resan till Beijer i Stenungsund för att hämta nya pallkragar har jag förträngt.

Jag körde hundratals skottkärror med tång från stranden och gammal får- och latrinkompost från en hög med skit som varit bortglömd flera år och nu var förvandlad till odlarguld. Jag tiggde gräsklipp och hästgödsel och lastade, med Odds hjälp, släpkärran full om och om igen. Bara det översta lagret i alla pallkragar täcktes med köpejord. (Tänk om jag hade anat hur mycket nässelfrön som slumrade i komposten.)

Det sista vi gjorde innan vi gav oss av var att sätta sommarpotatis i en ny täckodling i trädgården och höstpotatis i nyodlingen Eden, ett tillsammansprojekt med fyra andra öfamiljer. Eden är en koloniodling på åkermark, innanför viltstaket. Jag täckodlar två lotter, hundra kvadrat, och känner mig rik!

Våren i Turkiet blev en av de kallaste vi upplevt i Medelhavet. Vi sov under dubbla filtar i båten, med värmaren på. Hemma regnade det inte på flera veckor och var trettio grader varmt. När vi kom hem, lagom till första barnbarnets studentexamen, ångrade sig våren och blev kyligare än vanligt. Jag möttes av en djungel både ute och inne. Brännässlor och morötter i trasslig förening. Pak choi, dill och persilja till ett helt regemente. Tomater som en manshög snårskog. Men inget hade dött! Det tog faktiskt bara tre dagar att röja upp det värsta och ta hand om överflödet.

Efter midsommar följde Odd med mig till en medlemsträff hos Sara Bäckmo i Småland, och i juli hade vi stort kalas när Joar fyllde 30. Arton övernattande, men då sov Odd och jag  på altanen och grannen lånade ut ett gästrum.

Under sommaren har ständigt nya idéer fötts till roliga odlarprojekt.  Jag har själv s (!) snickrat odlingsramar till nya bäddar, och gjort om hela ytan bakom växthuset från skräphörna till bästa odlingsplatsen i hela trädgården. Där finns nu en stor upphöjd bädd för kronärtskockor, bönor, pumpor, och ännu en upphöjd bädd längs med hela växthusets långsida. (Där växte kålen så hög att den skuggade växthuset på ett dumt sätt, så i fortsättningen förpassas all kål till Eden.) Mellan de nya bäddarna står fyra pallkragar som placerats direkt ovanpå en nytäckt bit gräsmatta. När all växtlighet under täcket har förmultnat åker pallkragarna bort och hela ytan blir ett sammanhängande land.

Hela augusti har jag planerat för att inte få ett tomrum i odlingarna bara för att vi är borta under september och halva oktober. Och skördat, inte minst skördat! Två nya frysar fylls med nya grönsaker. Massa mangold är det, och vaxbönor och tomater och spetskål och… Frysarna rymmer inte allt, jag har börjat utforska både konservering och surning, hyllorna i matkällaren börjar bli fulla. Tänk om svärföräldrarna hade sett mig nu! Ofta tänker jag med ånger på hur oförstående jag var inför all deras samlarmöda. Så lite uppskattning jag visade. Som vi skämtade och ojade oss över alla konserver som fraktades med tåg eller bil mellan Flatön och Uppsala. Till och med sallad konserverades! I vår matkällare står en många gånger hånad glasburk med steriliserad blomkål från 80- talet. Blomkål! Så stolt jag själv kommer att vara den dagen jag lyckas lotsa ett fint blomkålshuvud förbi jordloppor, kålfjärilar och kålmal! Förmodligen kommer även mina barn och svärbarn att skratta åt mig. Om de inte har flyttat till Flatön på grund av klimatkris och matbrist i stan, vill säga.

Och författandet, hur ska jag få tillbaka flytet där? Det kommer, det är jag säker på. Men det är inte moget riktigt än.

Här hade jag tänkt fylla på med en massa trädgårdsbilder, men icloud vill inte. Det får vänta tills jag kommer hem till vårt eget bredband. Så bortskämd man är!