10 – 15 september. Från Bozburun till Kos.

Bozburun 10 september.
Matthandlaren Yakup kände igen mig direkt! Hans grottlika butik, full med små och stora handknutna mattor och kelim i underbara klanmönster, ligger på en tvärgata från hamnen alldeles intill Bozburuns moske. I våras, när vi kom här förbi på väg österut, föll jag för flera frestelser här. En liten tjock matta på durken nedanför kojen i förpiken och en gångmatta i salongen (det borde finnas ett bättre ord för vårt lilla krypin under däck). Båda tätt handknutna i ull, mjuka och sköna att gå barfota på och vackra i färgerna. Nu ville jag komplettera med två mattor i pentryt också, ovanpå den vansinnigt opraktiska krämvita heltäckningsmattan som varvet i Marmaris lagt in. (Beställde vi verkligen den? Odd är osäker men ville inte bråka.) Yanups mattor kan jag enkelt skaka av mot relingen. De är så täta att skräpet stannar ovanpå luggen. Spiller man något är det bara att torka av med såpa och ljummet vatten.
Den dyraste mattan jag köpte kostade fyrahundrafemtio kronor. Hur kan de vara så billiga? De är begagnade bruksmattor. Varje vinter ger sig Yakup iväg på inköpsresa till sina hemtrakter i Kapadokya. Där har hans familj varit matthandlare i generationer. Mattproduktionen i de här områdena i Anatolien kanske bäst kan jämföras med vår traditionella hemslöjd. Ull är det material som alla har tillgång till. När döttrarna gifter sig får de med sig mattor i hemgift, det knöts och knyts fortfarande och vävs ständigt i hemmen på landsbygden. Gamla mattor sparas och läggs undan.
Yakup köper bara sådana som är tillverkade för hand. En del är trasiga, men förvandlas till kuddfodral, ryggsäckar och väskor eller andra kreativa nyskapelser av hans fru. Jag fick en originell ryggsäck i födelsedagspresent av Odd i våras.

Titta så ombonat det blev. Ikealamporna får hänga uppe under protest från Odd vid särskilt festliga middagar. Han tycker inte de passar i en båt, jag älskar dem. Livet är fullt av kompromisser.

Efter mattafärerna gick vi till frisören. Jag har inte klippt mig på två år, nu fick topparna offras. Odd blev både klippt, ansad i näsan med kniv och eldad i öronen. Allt tllsammans kostade 140. Frisören viskade det till Odd när vi stod i dörren och skulle gå, han ville uppenbarligen inte att nästa kund skulle höra vilket ockerpris han tog av oss turister.

Sen cyklade vi upp i bergen med arton tomma pet-flaskor för att fylla dem i källan som vi hittade sist vi var här. Men nu i september hade den sinat. Vilken besvikelse. Nu måste vi köpa vatten igen. Vi har förstås frågat lokalbefolkningen om man kan dricka kranvattnet. Men det kan man inte, inte utan att koka det. De köper själva dricksvatten i tiolitersdunkar.

Bozburuns gästhamn ligger vid en stadskaj som stängs av för biltrafik på kvällen. Den kantas av små restauranger och cafeer, men det finns inga discon, inga trubadurer som försöker överrösta grannen, bara ett trivsamt sorl. Det där torgmumlet som jag älskar. Ljudkulissen som skapas när många människor sitter på uteserveringar och äter, skrattar och pratar med varann.
Den ryska chartereskadern, som ockuperat alla bojar i cerce limani kvällen innan, kom in när solen gick ner. De som tvingade oss att ankra i vindsnurreviken. Åtta racers med besättning på sex-åtta man. Man kan lugnt säga att de satte sin prägel på kvällsmyset på kajen.

Datca 11 september
Det finns bara ett fåtal hamnar där man kan klarera ut från Turkiet, och klarera ut måste man. Datcha är en sådan ”Port of entrance”, den närmaste för oss som ska vidare mot Kos och Kalymnos.
Datca charmade oss genast, det var en sån där gästhamn där vi drog förhastade slutsatser så fort vi lagt till. Allt kändes småskaligt, vänligt och levande. Affären tvärs över kajen hade fina grönsaker, en man stod och sålde Midye Dolma, jättegoda risfyllda musslor som vi alltid köper om det finns. Bästa sortens gatumat. Varför finns inte det hemma? Skulle vi kanske stanna några dagar till och se oss omkring?

Klockan 22 drog det första discot igång, tätt följt av musikcafeet, restaurangen och nattklubben tvärs över kajen från Ellem. Under kvällspromenaden upptäckte vi att oväsendet bara härskade i den södra viken, gästhamnen. I den norra viken, som kantas av ännu fler uteserveringar och restauranger, rådde lugn och trivsamt mummel. Men där låg bara lokala båtar.
Infernot upphörde inte förrän tidigt nästa morgon. Klockan nio blev vi med hjälp av den mycket trevlige och tjänstvillige Harbour Master utsläppta ur Turkiet, efter att först ha tvingats köpa en ny transitlogg eftersom vi avbrutit utklareringen i Marmaris (när vattenpumpen strejkade). Då blev det nämligen fel i våra papper. Har man påbörjat en utklarering måste man lämna Turkiet omedelbart, punkt slut. Femtonhundra kronor i onödan bara för att kunna lämna Turkiet. Det kändes väldigt surt, men vi vill kanske kunna komma tillbaka, man vet aldrig. Om vi bara sticker nu och struntar i byråkratin blir det skyhöga böter den dan vi kommer igen.

Tillbaka på Knidos 12 september. Jag har bloggat tidigare om fantastiska Knidos här.

Vi stångade oss direkt till Knidos, i frisk motvind, vad annars. Bryggan var reparerad sen sist och vi fick en fin plats långsides. Det är förbjudet att gå iland efter att man har klarerat ut, så vi höll oss ombord. Det kändes inte riktigt bra att vara illegal. Hamnkapten i Datca hade sagt att ingen skulle bry sig, och om någon gjorde det kunde vi hänvisa till den hårda vinden, att det blåste för mycket att gå vidare till Kos.
Det blev en mysig kväll i båten med palmerna på stranden vek sig i meltemin. Hur länge skulle vi bli liggande här? Väderprognosen såg inte alls bra ut för de närmaste dagarna.

Sista natten på Knidos?

Kos 13 september
Ett väderfönster på tre timmar syntes plötsligt fredag morgon. Jag hade vaknat först och självklart börjat dagen med att kolla alla väderappar. Nu eller aldrig! Det blev den snabbaste avfarten hittills, utan frukost och tandborstning. Det blåste snabbt upp till tio, fjorton, femton meter per sekund. Motvind givetvis men inte så höga vågor.

Nu kom en annan sorts kallduschar. Det fanns ingen plats varken i Kos nya marina eller i gamla hamnen när jag ringde och ville reservera. Fredag är charterbyte, det hade vi inte tänkt på. Alla charterseglare ska lämna tillbaka båten efter en vecka eller två. Vart skulle vi ta vägen då? Jag ringde igen och igen, hade vi tur skulle det bli någon plats ledig i gamla hamnen. Alldeles utanför inseglingen till Kos stad hade himlen hunnit bli mörk och hotfull, och vinden tagit i ännu mer. Då fick vi ja från Mandraki. Vilken känsla!
Att backa in till kaj i den hårda sidvinden var inte det lättaste, jag fick börja om tre gånger under viss dramatik. När byarna tar tag i riggen har bogpropellern ingenting att säg till om. Det gäller att våga driva in med vinden och backa järnet på slutet, och att Odd har fått i ankaret på rätt plats. (Vi har slutat skratta åt stackars seglare som klantar sig vid tilläggning, åtminstone när det blåser hårt.) Vi hade knappt hunnit stänga av motorn förrän ovädret brakade löst, blixt och dunder kom samtidigt och regnet piskade.
Lättnaden när man ligger tryggt förtöjd efter en sån pärs är nästan jämförbar med känslan på förlossningen när bebisen är ute. Fast istället för ostmacka blir det gärna en GT och lite nötter.

Man får inte vara rädd för nyfikna blickar. Bakom Ellem passerar hela tiden en strid ström av passagerare till eller från färjorna.

Ellem ligger skymd bakom motorbåten, näst kortaste masten.

Det blir mycket matlagning. Bra att äntligen ha tvålågig gasolspis igen. Odd lyckades laga efter flera månader med bara en fungerande låga.

Bästa investeringen i båtköket – tryckkokaren! Särskilt i kombination med Wonderbagen. Sparar gas och tid och maten räcker alltid till minst två middagar. Vi äter bättre än någonsin när vi seglar. Idag marockansk lammgryta som vi bjöd samosvännerna Janita och Andreas på igår kväll. Den räcker till lunch imorgon också.