Barnarbete.

Idag har jag haft en akut barnbarnsdag. Lille L kunde inte vara på dagis och pappa L kunde inte vara borta från jobbet. Alltså fick lille L vara hos farmor på jobbet. Det gick mycket bra tack vare att jag skulle göra en sak som han tyckte det var roligt att hjälpa till med. Inte så länge visserligen, men en god stund i alla fall. Och därefter och dessemellan var han sysselsatt med att rita teckningar eller spela spel på min Ipad.

När Odd kom hem flyttade vi den senaste tackan som lammat ner till de andra fåren på sältan. Nu är det bara en tacka kvar som är instängd i väntan på att lammet ska komma. En förstföderska som vi inte vill släppa ut olammad i hagen där man inte kan ha så bra uppsikt.

Det är underbart att ha barnbarn på besök, men jag blir påmind om hur påfrestande småbarnsåren var, och inser varför jag inte precis var den perfekta modern. Allt jag ville göra och aldrig hann, allt det där som gnagde i bakhuvudet och hindrade närvaron i nuet. Man hinner ju bara klä av och klä på, laga mat och plocka bort, övervaka alternativt delta, sno åt sig lite vila eller egen tid medan något pågår på TV. Då och då kasta i sig själv mackor och kalla makaroner och vad man hittar i kylskåp och skafferi. Sen när man har nattat och läst och sjungit och nästan somnat själv bredvid är man ju helt utpumpad. Allt man orkar då är att slänga sig i en fåtölj med chokladkakan man gömt längst bak i köksskåpet. Och ett glas rött, om det råkar vara fredag eller lördag.

Nu är klockan 22 och jag som hade tänkt hinna skriva på min roman. Men mina krafter räcker bara till lite kravlöst babbel i bloggen. Nej, jag klagar inte, jag säger bara att jag förstår precis hur det är att vara småbarnsförälder. Det är ett under att mina fyra barn blev såna fullkomliga personer med en sån disträ, frånvarande och stressad mamma som jag måste ha varit.