Anekdot eller tragedi? Äventyr eller katastrof?
Historien jag berättade på bloggen den 28 september var inte spännande, inte lustig alls. Jag ångrar tonen i berättelsen, men stryker inte ändå. Igår ringde en engelsktalande fransk polis och ville att jag skulle skriva en detaljerad redogörelse för vad vi upplevde. Han hade mitt mobilnr eftersom jag ringde 112 den där natten i Dormans. Hans många frågor väckte en del detaljer till liv som jag inte tog med i mitt blogginlägg. Ord som skreks där från andra sidan floden. Ord som jag tog för fyllevrål.
Nu fick jag veta att någon drunknade i floden den natten. Skriken vi hörde var ångestskrik från hans bror. Vi kanske räddade en ung människas liv, men ett annat var redan släckt.
Jag undrar ofta nu för tiden om jag har tappat mitt sinne för humor. Jag kan inte skratta åt dessa Youtube klipp som alla andra verkar tycka är så roliga. Den gamla kvinnan som kastar en pinne och sedan dras omkull av sin hund, faller handlöst ut ur bild. Vad är det för roligt med det? Tänk om hon bröt höftleden? Jag känner mig tråkig och tungsint och undrar om det är åldern som påverkar vad man tycker är roligt och inte.
Vi kunde inte gjort mer än vi gjorde den där natten i Dormans. Däremot kunde jag låtit bli att göra det till en anekdot i bloggen, ett äventyr att dra på munnen åt. Nu vill jag bara gråta.
Kommentarer
Till ditt försvar: Du visste ju inte vad som pågick. Fylleskrik och ångestskrik – inte så lätt att höra skillnad.
Tack Lotta! <3
Ni räddade den ni förstod behövde räddas. Något större kan man inte göra.
Och tappat ditt sinne för humor har du verkligen inte. Jag sitter ofta och funderar varför vissa klipp eller bilder egentligen har delats. Att skrämma barn så att de gråter hysteriskt, till exempel. Jag begriper ingenting.
Hoppas du tar dig igenom alla tankar som väcktes av samtalet med polisen, och att du sedan överöses av vackra, rörande och trollbindande klipp istället!
Tack gulliga Susanne! <3
Kommenteringen är stängd.