Vandrande sanddyner. Belene 17 september.

Idag har vi sett stora pelikanflockar på de låga sandbankar som kantar stranden mot Rumänien, sandbankar som dyker upp lite varstans och bildar långa ryggar ovanför vattenytan vid sidan om farleden. Efter Nikopol hade det nyss skapats en hel sandö mitt i farleden som var provisoriskt omlagd i snäva serpentinkrokar. Pråmtrafiken sniglade sig fram i ett par knop. Sandsugare och mudderverk arbetade för högtryck omringade av gula markeringsbojar.
Dagens 63 distans och drygt åtta timmars körning känns, man blir psykiskt trött trots att autopiloten får styra hela tiden utom vid trånga passager och möten.Trettio grader varmt idag också, och nästan ingen vind. Tvådag dessutom, alltså fasta.
När vi inte orkade längre fällde vi ankaret en bit utanför ön Belene, som varit Bulgariens Alcatraz. Sigge rastades på en närbelägen sandbank, Odd rodde dit med dingen fastbunden i båten med ett långt, tunt, snöre, för säkerhets skull. Strömmen är stark, man kan inte simma emot den och inte ro särskilt långt.

Gårdagens kvällspromenad i Oriahovo glöms inte i första taget. Vi stretade uppför en brant och slingrande backe tills vi kom till något som påminde om mitt i byn, där låg en vacker liten kyrka som såg gammal ut. Omgivningen var desto fulare och rent deprimerande. Som om ett krig nyss utspelat sig.
Vartannat hus var ett tomt skal med sönderslagna fönster, trasigt, rostigt, förfallet, övervuxet av grönska. Byggnader av alla slag. Hus, fabriker och affärslokaler.  Ett jättelikt hotell, groteskt överdimensionerat för den lilla orten reste sig likt ett utbränt skelett ovanför kyrkan. Någon restaurang syntes inte till, men när Odd frågade ett par pojkar följde de med oss ännu en bit uppför backen och visade oss den väl gömda ingången. En trappa ledde upp till en medfaren uteservering med svartmögliga parasoller under stora träd, där grenar och skuggande lövmassor vilade direkt på de troligtvis för många år sedan uppspända parasollerna. Vid ett bord satt två män och rökte och drack öl. Odd stack in huvudet genom köksdörren och frågade kvinnan där inne om vi kunde få något att äta. Bestämda huvudskakningar. Nej, det kunde vi inte. Det gick inte att kommunicera, hon ville inte ens försöka. De öldrickande männen var mer intresserade, Odd frågade med teckenspråk om det fanns någon annan restaurang som serverade mat. Nu utbröt en häftig diskussion. Männen ansåg att vi visst kunde få mat där vi var, kvinnan gillade inte alls att de la sig i. Jag läste upp anteckningen från min mobil: Schopska-salat och Skarra-Kashkowo (grillad ost), männen nickade gillande och gjorde tummen upp. Kvinnan protesterade ilsket, försvann några minuter och kom sedan sur som ättika och dängde bestick och ett ställ med olja, vinäger och kryddor framför oss. Jag tog till mitt bästa trick, (you get what you give) log uppskattande och vänligt och sa tack så mycket (blagodarja mnogo) på bulgariska, samtidigt som jag höll fram min Iphone där Google translate visade orden ”bröd” och ”oliver”. Solen gick plötsligt upp i kvinnans ansikte, och efter en kvart bar hon in världens godaste middag. Inte grillad ost visserligen, utan kycklingfilé, saftig och läcker. (IÄF! Internet är fantastiskt!)
I snabbt tilltagande mörker hittade vi en annan väg ner till båten. En påkostad, terrasserad, nyanlagd park med vattenfall, tennisbana, fotbollsplan och flera fina lekplatser. Breda, nysatta, ännu ofogade vita stentrappor som gick i avsatser ner mot industrihamnen. Typiskt EU-projekt.
Längst ner hade pengarna tagit slut. Bakom en förfallen bilverkstad med rostiga ryska bilvrak slutade den ursprungliga, halvt raserade och av trädrötter uppbrutna betongtrappan. Vi hade sett den redan på vägen upp, men inte trott att den ledde någon vart.
Man kan inte låta bli att fundera. I Belgrad har ett utbombat hus sparats mitt i stan, som ett krigsmonument. Den här förödelsen är något annat, ett monument över ett samhällsskick som inte överlevde. Byggnaderna kommer aldrig att renoveras, har inget värde, varken historiskt, estetiskt eller ekonomiskt. Vad gör dessa deprimerande kvarlevor med människors framtidstro?