”Go Ellem! Go!” Svarta Havet 24 september.

Mobilen väckte oss fem, det var ännu mörkt. Vi följdes åt för att rasta Sigge, jag med båtshaken beredd, Odd med en käpp. Men hundarna skällde bara från sina nattläger bland buskar och bråte, kom inte rusande.
Klockan sex skulle startorder för konvojen komma på kanal 14, precis på slaget utbröt ett intensivt kackalorum. Vi lyssnade efter ordet ”Ellem” men hörde inget, såg bara på AIS hur den ena pråmen efter den andra gick in i kanalen.
Odd ropade upp traffic Control och frågade om vi också skulle gå in. Ett irriterat smatter på rumänska till svar. ”English please”, sa Odd. ”Go Ellem! Go!” Vi styrde ut i mörkret med ankarljuset tänt, i brist på topplanterna.
Medan vi gick mot första slussen ljusnade det, tack och lov. Klockan blev sju innan vi lugnt och fint lyftes två meter. Vi låg med flytpollare efter ett stort förband och två pråmar. ”Goodbye Ellem!” sa radion när vi gick ut. Innan vi tilläts passera andra slussen ropades vi in till kaj för ”formalities”. Papper och pass skulle visas, stämplar stämplas, kanalavgiften  knappt 800 Lei (400kr) betalas. En kanaltjänsteman och Odd improviserade ritualen på huk direkt på marken.
Black Sea Canal kallas också Dödens kanal. Kostnaden för det bygget kan aldrig betalas. Över hundratusen slavar dog under byggets fyra första år – fångar, politiska motståndare, upproriska bönder, ungdomsbrigaden – och projektet övergavs 1953. President Ceausescu fortsatte 1973 och kanalen blev klar 1984. Nästan 300 miljoner kubikmeter sten, sand och jord hade flyttats. Mer än när Suezkanalen grävdes, dubbelt så mycket som för Panamakanalen.
Hamnen vi kom ut i efter andra slussen var megagigantisk. Att stanna över natt här var otänkbart. Vi kunde lika gärna försökt tälta på Landvetters startbana. En hastig sjöstuvning genomfördes, redan innanför pirarna förstod vi att det skulle bli en guppig färd till hamnen Port Tomis, norr om Constanta. Det är helt öppet hav, finns ingen skärgård.

Utanför sista piren mötte en sydlig vind på 8 – 10 m/sek rakt i stäven med korta jättevågor, de största jag varit med om med Ellem, och jag kände modet svikta. Dags för självpeppning. Så jag tänkte på att nästa höst ska jag segla till Las Palmas med Linda Lindenau, på att Ellem är väldigt sjövärdig, på att vågorna ändå inte var omöjliga, på att det bara handlade om drygt en timmes färd till Port Tomis.

”Det är säkert värst just här”, sa Odd. Han fick rätt, förstås. När vi kunde gira norrut, kom längre ut från land och fick sjön i aktern, blev det mycket lugnare. Vi kopplade av, njöt av att rutscha fram och lyssna till den efterlängtade sången av kluck och porlande som bara saltvatten kan sjunga.
Känslan när vi slank in bakom piren i Port Tomis var av tjockihalsen kaliber. Framme! En fin plats långsides kaj framför fiskeflottan var ledig. El och vatten bara att koppla in. Strandpromenad och restauranger, flanerande eller metande människor och trevligt bemötande av hamnvakt och polis. Ett par trötta och mätta hamnhundar.
(Hur höga tror du vågorna var? Frågar jag idag. Tja, enochenhalv meter kanske, svarar han. Va, inte mer? Okej då, rätt ska vara rätt.)

Genom Dödens Kanal. Grävd av slavar i vår tid. Du som läser detta, inse att vi, du och jag, vunnit högsta vinsten i Livets lotteri.

”Formalities” på kajen.

Mysig natthamn?