Istanbul kan vänta. Nessebar 5 oktober.

Imorse vaknade vi i en vit säck. Vi som hade ställt klockan på halv sju för att komma väg tidigt och gå långt. Dimman som la krokben för den planen, fick oss att fatta ett moget beslut. Sozopol får bli slutstation i höst, precis som planerat. Vi tar det lugnt några dagar, i stället för att försöka komma ända till till Turkiet. Vi kan flyga hem direkt från Istanbul ändå, det går moderna långfärdsbussar dit från Burgas, dit man tar taxi från Sozopol.
Dimman lättade vid elvatiden, precis så att vi kunde hinna hit till Nessebar innan det blev mörkt. Fyrtiotre distans. Lika långt som mellan Lysekil och Skagen. Guppigt och motvind 8 – 10 sekundmeter, ingenstans att ta skydd på vägen, bara höga, vassa klippbranter. Massor av vrak i sjökortet. Vind och vågor skiftar så otroligt snabbt, prognosen sa fyra sekundmeter och det stämde under ett par timmar men ökade efter hand.
Plötsligt skakade båten till och motorn började hacka våldsamt. Någonting hade fastnat i propellern. En plastsäck eller kanske ett fiskegarn. Så små vi kände oss i sjögången och vinden! Välsigne dig, Michael på Kryssarklubben som rekommenderade oss att montera en kraftfull ropecutter. Efter att ha stannat, backat kraftigt omväxlande med att köra framåt, var propellern befriad från vad det nu var.
Jesper och Marie i Munin låg några hundra meter bakom, och undrade över våra märkliga manövrer. Det är skönt att ha sällskap på Svarta Havet!
Dagens middag ordnade Odd i morse när han gick ut med Sigge och träffade på några fiskare. Firrarna ser ut som sillar men smakade mera som vitling. Tillagades i Cobb-grillen på kajen.
I Nessebar är säsongen definitivt slut, glasskiosker och caféer stängda, parasoller och utemöbler borta. Många båtar står redan på land.

Ogästvänlig kust.

Otrevlig överraskning.

Trevligt sällskap.

Två kronor styck.