Upp ur vattnet två gånger. Sozopol 10 oktober.

Nej, jag vill inte gnälla. Det gick ju bra till slut. Men om den ytterst kompetente och väldigt hjälpsamme varvschefen och hans hantlangare hade lyssnat från början, hade det räckt att lyfta Ellem en gång. Och han hade kanske sluppit ersätta oss för vindexen som ju klipptes till hälften i Port Tomis och nu mosades helt.

Ellem har små klistrade märken på sargen som visar var stropparna ska vara placerade när hon lyfts. I aktern var gubbarna lyhörda, där gäller det ju att undvika att skada propellern. Men i fören gick det för fort och vi hann inte protestera tillräckligt högt innan Ellem redan svävade. Ganska framtungt.

Hon skulle förflyttas till sin vinterparkering inne vid muren i två steg, först ställas ned provisoriskt medan kranbilen flyttade sig, och sedan lyftas vidare till sin plats. Det visade sig emellertid omöjligt att ställa ner henne, på grund av obalansen.

Det krävdes en kraschad vindex, en knäckt fyrtumsplanka och en normal svensk årsranson av svordomar och upprörda känslor för att chefen uppgivet skulle vifta åt kranföraren att sjösätta Ellem igen. Vi höll oss tysta i bakgrunden.

Den här gången kom lyftstropparna på sina rätta platser och allt gick utan problem. Om man bortser från varvschefens sårade ego som sipprade ut likt ett läckande avlopp och effektivt stoppade alla stämningshöjande försök.
Kanske blir han glad igen när han får betalt.

Nu står Ellem stadigt på stöttor, vi har el och vatten men ingen toa ombord längre. Vi står väldigt skyddade, risken att vågorna ska bryta in från bukten bakom oss är obefintlig. Men storm kan det naturligtvis bli.
Odd kom nyss tillbaka efter att ha betalat kranföraren och blivit bjuden på raki, och där var en väldig förbrödring och glad diskussion.

Om ett par timmar ska vi äta middag med nya bekanta av den där unika sorten som det klickar direkt med. Stefan är bland annat ombud för Hallberg/Rassy i Bulgarien och har varit en klippa i våra kontakter med marinan och varvet. (Tack Roland, f d Ellösbo, för den kontakten!) Hans fru Silva är psykolog, har bott tretton år i Finland och kändes som en väninna efter bara några minuter. Båda pratar flytande engelska. På torsdag reser vi av en märklig slump till Sverige med samma plan.

Den blåa pilen som visar var stroppen borde sitta syns tydligt bakom fendern.

Efter två säsonger och en vinter i vattnet nästan ingen påväxt alls. Trots att den dyra bottenfärgen släppt och flagat.

Vår nya utsikt.