Atlanten eller Stilla Havet? 26 – 30 oktober.

Det skulle bli ett personligt eldprov. Rädslan för stora vågor, starka vindar och nattseglingar skulle utmanas och botas. Flera av besättningsmedlemmarna var lika ovana vid nattsegling som jag, med samma ängslan. Jag såg mig själv kopplad bakom ratten medan vågor höga som hus bröt i nattmörkret akterut. Riktigt så blev det inte.

När stormen på Atlanten blåst ut och vi kunde lämna Rabat på Marockos kust hade vi fyra dygns segling framför oss rakt ut i Atlanten. Dygnet delades upp i rullande tvåtimmarsvakter, vi var alltid två samtidigt. Linda fanns på ropavstånd, men redan efter första dygnet fick hon sova ganska ostörd genom nattpassen. Såvida hon inte ingrep på eget initiativ. Som sista natten när genuan flaxade och slog i en allt svagare, vridande vind. Då stack hon upp huvudet, halvsovande, och fräste: ”Gör något!”

Det var i själva verket ett stort erkännande, eftersom förhållningsordern under de första dygnen hade varit att inga segeljusteringar fick göras utan att först konsultera/väcka Linda. Att göra fel vid segelsättning eller revning kan få svåra konsekvenser på en så stor båt. Risken för skador på människor eller material vid misstag är hög, eftersom det är så starka krafter i seglen. Jag har lärt mig massor, men är fortfarande osäker på vilka spärrar som är vilka om det är kolmörkt och jag inte ser att läsa. Som tur var slapp vi ta några sådana initiativ under våra nattvakter, Gunilla och jag.

Däremot var det tillåtet, till och med nödvändigt, att experimentera på egen hand med Aina, vindrodret. Jag är väldigt glad för det. Ett så dyrt vindroder till Ellem blir inte aktuellt, men nu när jag förstår principen tänker jag försöka mig på ”sheet-to-tiller-steering”, dvs att rigga upp ett eget vindroder med hjälp av rep och gummiband mellan skot och rorkult. Kolla här på Youtube! https://youtu.be/d5oXymClVDo

(Kolla fripassageraren som också ville styra.)

Den lilla liftaren var ganska orädd och tacksam för både brödsmulor och vatten.

Högtidlig provsmakning efter invigning av Watermakern. Den var monterad av leverantören för flera veckor sedan men fungerade inte. Triumfen var total när besättningsmedlemmen Jutta listade ut att två slangar var felkopplade.

Att försöka fiska i fem knop ansågs meningslöst, men jag ville ändå försöka. Det tog bara tio minuter att få ett kraftigt napp. Den första fisken som fångats från Peristera blev en bonito på dryga kilot. Det fanns ingen håv ombord, så jag fick kopplad i säkerhetssele ge mig ner på badbryggan och ta in fisken med en hink.

Efter den ganska tuffa seglingen mellan Gibraltar och Tanger, fick vi nu vänja oss vid svaga, växlande vindar. Väldigt växlande, ibland flera gånger i timmen. Det blev bra träning i att sätta segel, ta in segel, minska storen, skota storen, skota genuan, gå över stag, veva in genuan, flytta över genuan osv. Väldigt ofta blev järngenuan, dvs motorn, den enda möjligheten att komma framåt fortare än två knop.

Linda förklarar vindrodrets (Ainas) principer.

Efter varje vakt skrivs loggbok. Vaktlaget har ansvar för att hålla kursen, hålla farten, hålla utkik, passa AIS, VHF och radar om det behövs, samt väja om det blir nödvändigt. Allt ska dokumenteras.

Styrketräning.

Dieselpåfyllning.

Nattvakterna var drömlika, osannolika. Solnedgång eller soluppgång eller becksvart mörker, jag kan inte välja vilket som var mest fascinerande. På nätterna hörde vi ibland frustningar och plask utan att se var ljuden kom ifrån, andra gånger kom grupper av delfiner självlysande av mareld flygande genom vattnet som fyrverkerier. Under vindstilla vakter speglade sig stjärnhimlen i oljeblanka dyningar, när vinden kom och startade vågspelet misstog man marelden för stjärnblänk.

Alla (utom Gunilla) var rädda för sjösjuka, vi preparerade oss med plåster bakom örat och/eller tabletter. Jag mådde bra med Lergigan Comp och en och annan Marzinan, hade inga biverkningar. Några som använde plåster klagade över muntorrhet, men alla slapp vi sjösjuka trots att det stundtals gungade rejält.

Land i sikte! På fjärde dygnet ser vi La Graciosa och Lanzarote.