Till bergets topp. Leros 30 maj.

Finns det en bergstopp med en liten kyrka högst upp, då måste vi dit. Så vi klättrar och kliver, ibland på smala, snubbliga  getstigar där stickbuskar sveper över benen. Det är alltid värt besväret.

Utsikten över viken och bort mot Kalymnos var filmisk, och atmosfären runt det lilla kapellet sådan att vi kunde stannat i timmar om vi inte varit så hungriga. Doften av vild timjan nu kommer för evigt att vara kopplad till musiken från hundra getbjällror, skällande hundar, galande tuppar och kuttrande duvor.

Lefteris Soulos och hans fru Evelyn äger och driver Aloni restaurant precis vid stranden. De gula bojar de har lagt ut i vattnet är nästan alltid upptagna av seglare från hela världen, restaurangen är populär. Vi ligger här för tredje natten och har hittills sett flaggor från Tyskland, Belgien, England, Frankrike, Australien, Turkiet och USA.  Alla grönsaker och rotfrukter som står på menyn odlas av familjen. Vi råkade komma förbi när potatisen just togs upp av Lefteris och fyra grannar. Vi stannade för att titta och fick inte gå därifrån utan en rejäl bärkasse full. Vi försökte betala men märkte att det inte var läge att propsa på det. På bilden rensar Lefteris nyskördad horta, ungefär som spenat.

En sandstrand måste underhållas. Undrar om sommarbadarna är medvetna om det? Jag hade då inte tänkt på det tidigare.

Lilla Kymi taverna med de röda bojarna äger bara tre strandparasoller och några få solstolar. Men de har å andra sidan egen fiskebåt i familjen.