Levitha 3 juni. Skämskudde hos getbonden.

”God mat, men hur fan spolar man på toan?? Ursäkta lukten!” Gästboken hos getbonden var full av lyriska inlägg skrivna av seglare från hela världen. De enda dumma och ohyfsade var på svenska. ”Vi ska alltid minnas detta som vår sämsta dag någonsin.” Hur är man funtad när man skriver så i en gästbok utlagd i en minirestaurang hemma hos en getbonde på en enslig ö?

Så fort vi förtöjt i viken på Levitha, över sju timmars gång från Nisyros, tog vi oss iland och upp för den steniga stigen till getbondens gård för att fråga om vi kunde få något att äta. En australisk seglare hade berättat för oss hur han för tjugo år sedan ätit middag tillsammans med öns getbonde, i familjens eget kök, och hur han fått mata en killing med nappflaska under bordet.

Våra romantiska förväntningar grusades när vi öppnade den blå porten i muren, och såg den lilla uteserveringen på innergården. Bonden själv hälsade oss välkomna och tog i hand. Han pratade bra engelska. Under ett halmtak stod åtta små bord med vaxduk. Innanför den höga muren fanns ett par, tre låga hus sammanbyggda i längor, och en ganska stor kyrka. Genom öppna dörrar skymtade vi mejeri, slakteri, bostadsrum och och toalett/dusch. Det var kliniskt rent och prydligt överallt.

Gamla mamma höll sig i köket och lagade maten, menyn bestod av getost i olika skepnader, ugnstekt lamm, kolgrillade biffar av lamm- och getfärs, stekt lammlever, nyfångad, stekt red snapper och så grekisk sallad förstås.

Tre mindre fiskebåtar anlöpte viken sent på kvällen, när det satt matgäster vid flera av borden. Fiskarna kom in genom den blå porten, försvann in genom dörrar, kom ut igen nyduschade, gick tvåldoftande förbi vårt bord och tillbaka ner till sina båtar, sov ombord och var borta innan vi vaknade. Så många frågor som inte fick svar…

Över ön ringlade de högsta gärdsgårdar vi sett, säkert två meter höga, med tredubbla rader sten och taggigt buskris på krönet för att hindra getterna att hoppa över. Mitt på ön, omgiven av buskar och stenöken, ingärdad av dessa murar likt en Edens lustgård, öppnade sig en odlad slätt, kanske tio hektar åkermark. Vi såg en harv och en mindre traktor. ” Jag odlar mat till djuren”, sa bonden när vi frågade. Naturligtvis, mumlade vi och skämdes för den dumma frågan.  Murarna var flera hundra år gamla, krävde mycket underhåll men var nödvändiga för stt ha åkrarna ifred och hålla getter och killingar åtskilda. ”Annars blir det ingen mjölk över till oss”. Vi kände oss ännu dummare.

Varje morgon handmjölkade han ett hundratal getter. Han beklagade vänligt att jag inte kunde få fota, eftersom getterna skulle bli skrämda av en främmande människa.

Vi lämnade Levitha med delade känslor. Maten var god, men vi hade ju hoppats på något mer. Velat få höra hur livet levdes på ön, hur familjen såg ut, om bonden var gift och var frun och barnen fanns i så fall. På Kalymnos? Samtidigt insåg vi att det var för mycket begärt. Inte kan familjen förväntas dela med sig av sitt liv till alla oss som kommer på besök och sedan seglar iväg nästa dag. Inte vill de reduceras till pittoreska livsöden, låta sig konsumeras som souvenirer för oss att ta med hem.

Vi skrev förstås något fint i gästboken. Jag undrar fortfarande hur det kan finnas en svensk seglare som är så korkad att han inte vet hur en vattentoalett fungerar? När det dessutom står en full vattentunna på golvet bredvid toan, med en stor skopa i?

Kvällens matgäster i viken. En killing i busken.

På väg längs muren upp till gården.

På andra sidan muren.

Också instängda bakom mur.

Hur många getter? Eller kanske är det får. Typisk getöken.