24 – 28 september. Äntligen delfiner igen!

På väg norrut för att söka lä för kommande sydvind, regn och åska, kom ett sms från Rolf. ”Kom till Vathy och spela med oss ikväll!”
Självklart, vilken bra idé. Bara fyra timmars gång till musik och goda vänner, vad gör det då att det är åt helt fel håll, dvs tillbaka?

Vi gjorde en usväng, och istället för att kura ut vind och åska i en vik fick vi två upplyftande, energisprakande dagar med uckespel, sång och god mat med favoritvänner på Kalymnos. Eller i alla fall en dag. Den andra dagen drabbades jag av magont, yrsel och hög feber. Jag trodde först att det var överkonsumtion av kalla, kokta rosenbönor till frukost (som jag annars aldrig äter). Det hade varit väldigt trist, så goda som de bönorna är. Men nu har jag provat igen, och rosenbönorna är oskyldiga.
Nästa morgon vaknade jag frisk, och vi gick en kort bit norrut till Pandelibukten där vi la till vid en boj. Där har inte funnits bojar förr, och en vänlig man kom utputtrande med aktersnurra och ville ha betalt. 2 € per båtmeter. Dyrt, hade vi vetat det hade vi ankrat istället.

Fredag 27 september. 
I nästan stiltje styrde vi norrut mot Lipsi på vår avskedsturne genom Dodekanserna. Lipsi är ett bra ställe att vänta ut nästa omgång blåst som kommer i helgen.
Nu pratar vi mycket om hur vi ska ta oss hem till Flatön med Ellem, vilken väg vi ska välja. Det är väldigt dyrt i de italienska och franska hamnarna jämfört med Grekland. Om man bara ser till ekonomin går det på ett ut att gå hem genom Medelhavet och kanalerna, eller ta Ellem på lastbil från Kopr i Kroatien hem till Orust.

Men det är inte bara ekonomin. Jag har noll lust att segla i Medelhavet väster om Grekland. Jag tänker inte utveckla varför här på bloggen (man vill ju inte framstå varken som fegis eller negativ gnällspik). Om det inte blir lastbil hem så får det bli med annan besättning än mig, åtminstone bitvis.

Halvvägs till Lipsi mötte två stora delfinflockar. Det var längesedan sist. På långt håll såg vi plasken och de blanka, svarta kropparna som sydde sig över havet som nålar genom ett tyg. Varför blir man så glad av att se delfiner? Är de för att de förmedlar en sån känsla av frihet och obekymrad lekfullhet? Den första flocken var små delfiner, kanske ungar? som under våghalsiga roller och volter jagade varann alldeles nära stäven, liksom för att imponera på varann. Vi stängde av motorn och låg still, inväntade den andra flocken av betydligt större delfiner. Var det föräldrar, mostrar och farbröder? De flög fram ett tiotal meter från oss värdigt och målmedvetet, utan att intressera sig alls, inga akrobatiska konster där inte. Det kändes ändå lite pirrigt att släppa badstegen och simma fritt, tänk om någon eftersläntrande kusindelfin skulle dyka upp och vilja leka?

Nu ligger vi i Lipsi, ett litet genuint samhälle som jag älskar och där vi varit många gånger. Man ankrar bakom en stadspir som skyddar bra mot nordvästvinden. Enda nackdelen är att man har vinden rakt in i sittbrunnen. Det är å andra sidan en säkerhet, eftersom det inte blir så stor påfrestning på ankaret. Idag är det söndag, vi kom i fredags. Det har blåst i ett, hållit sig mellan 10 och 15 m/sek, med korta pauser. Men det lugnar sig nu, ser ut att bli fin segelvind de kommande dagarna, har vi riktig tur vänder vinden till sydlig på torsdag när vi tänker oss att ta kurs mot Samos och hemmahamnen den här sista vintern i Egeiska havet.

Under hela tiden i Turkiet har vi inte mött en endaste landsman. Tänk så mycket det betyder att vara bland vänner och prata sitt eget språk.

Först lite uppvärmning uppe på berget.

Sen full föreställning till sena kvällen nere på Zolas taverna. Grekerna vid borden intill hade inte en chans mot två gitarrer och en ucke när alla sångtexter så lätt kan googlas.

Oskyldiga, väldigt goda och jättestora rosenbönor. De ska sås hemma i vår!

Vid boj i Pandeli. Bekvämt men onödigt dyrt.

En öl och ett glas retsina på stranden i Pandeli innan det är dags för middag i båten.

Smördegsplattor i frysfacket räckte till jättegod paj med fyllning av spenat och fetaost.

Som att sväva i silke. Tjugofyra grader varmt i vattnet som känns sällsamt mjukt mot kroppen. Så vindstilla att man vågar släppa taget i badstegen även mitt ute på havet. Fast jag håller i fiskelinan även om det inte syns på bilden.