Montreals största fästing.
Tinys favoritställe är framtill på mamma L. Helst vill hon snutta en gång i timmen, och när hon inte snuttar vill hon ha exakt koll på var mamma är. Det är förstås underbart att vara så avgudad, men slitsamt också. Och tråkigt för pappa. Bara mamma duger. Inte konstigt kanske att det blir så när allting ändras hela tiden – Tiny kan ju inte förstå att detta bara är en utflykt hemifrån på några veckor.
Man kan inte låta bli att tycka lite synd om alla tre ibland.
Därför var det så skönt att se henne igår, när vi var bjudna på middag hemma hos hela nya tjocka släkten. Utom mamma L som var tvungen att vila hemma med huvudvärk. Plötsligt var Tiny som förbytt! Nu var pappa den självklara tryggheten, hon satt i hans knä och skyfflade i sig mat med sked och lät sig bytas på helt utan problem. När hon snubblade och slog sig lite var det bara pappa som fick trösta. Hon lekte med kusinerna också, babblade och skrattade och hade enmansteater. I flera timmar!
Det var lite för mörkt att fota inne i lägenheten, så här kommer en bild från parken istället. Varje morgon sparar jag min frukostcroissant till Tiny. Såna snabba kolhydrater tål jag inte. Men hon blir jätteglad.
– Posted using BlogPress from my iPad
Kommentarer
Inga kommentarer än
Kommenteringen är stängd.