Det här blir ett blogginlägg som handlar om jobbet – ett undantag. Eftersom jag ska skriva om detta på LifeStones Facebooksida måste jag ha en sida att länka till där jag kan visa alla bilderna. Så du som inte vill läsa om bebisavgjutningar – hoppa bara över. 😉

Nästa helg är jag på mässan Underbara Barn i Stockholm. Det ska bli fantastiskt kul,  jag ser verkligen ser fram emot att träffa en massa trevliga människor som jag bara träffar ytterst sällan. Jag kommer att ha ett litet bord i AlltförFöräldrars monter där jag visar våra nya tavlor. Du får rösta på din favorit och har chansen att vinna ett silversmycke med ditt barns avtryck.

 Kristin Bille som är min favoritdesigner (och dessutom mamma till mitt barnbarn) har tagit fram våra två nya modeller. En oval och en fyrkantig. Bara den ena är klar än så länge. Men eftersom vi inte är helt överens om vilka färgställningar tavlan ska ha, har vi bestämt att låta kunderna rösta.

Så om du tänker besöka mässan, missa inte Allt för Föräldrars monter. Där pågår flera olika tävlingar där man kan vinna de mest fantastiska saker, man kan diskutera mindfulness med Dr Ola Schenström och kanske träffa Toppbloggaren Lotta Gray, och ja massor av annat kul. Och den som inte vinner något går ändå därifrån med presenter. Jag vet inte någon mässa där det delas ut så vansinnigt mycket gratisprover och presenter som på Underbara Barn. 

Vi har jobbat under hela hösten med våra nya tavlor, det är nog svårt att fatta för en utomstående hur mycket arbete som ligger bakom. Men det är roligt arbete, härligt att få tänka lite mer i färg!

Tadam – så här ser de ut, våra nya maskrostavlor! 🙂

Idag har jag bokat biljetter till två konserter som kommer att hjälpa mig överleva november och december.

Den ena är Bluesmöte med Ale Möller på Storan i Göteborg.

Den andra är Jul i Folkton med Ale Möller på Konserthuset i Göteborg.

Vi var där förra året och lovade varandra att inte missa i år. Det var oförglömligt.

Hur kan du få en extra timme om dagen för dig själv?

Idag var det dags. Sista turen för säsongen går tvärs över sundet till Dragsmarks varv där Bengt har fullt upp med att lyfta upp båtar just nu. Vi hann, innan regnet och blåsten drog in från havet. Bengt placerade Tumlaren så fint på båtvagnen som Odd hade kopplat på traktorn. Sen körde vi hem.  

Nästa båt som skulle lyftas upp, ett mellanstort fartvidunder, låg redan vid bryggan och väntade. Men de hade inte riktigt samma inställning som vi. ”Kör du runt lite glykol innan du ställer in den?” sa mannen i mockajacka till Bengt. Sen gick han till en väntande bil. Kommer väl förmodligen tillbaka i juni. Ja ja, de skapar ju arbetstillfällen här ute åtminstone. 

Det är vemodigt och trist att ta upp båten. Samtidigt skönt när allt är klart och hon står stadigt i sin vagga under tak hemma i traktorgaraget. I år känns det roligt att skriva listan över allt vi vill ordna till nästa sjösättning. Det känns som om det bara är lyxdetaljer kvar: 

*Bättre ljuddämpning runt motorn. *Bekvämare sittplatser i sittbrunnen. *Montera ett bränslefilter till. *Nya madrasser i kojerna. *Ny plexilucka i taket. *Bättre belysning vid pentryt och i ruffen. *Få ordning på dieselvärmaren. *Göra klart för att äntligen kunna få upp masten så att vi kan segla också. 

Det är synd att det är så långt till Småland där ”mitt” glasbruk Studioglas Bergdala ligger. Å andra sidan skulle Magnus och Ola säkert tröttna på mig om det var närmare. Det finns inte mycket som är så fascinerande som processen att forma levande, glödande glas. Men det tar nästan 5 timmar att ta sig dit, antingen man väljer vägen över Jönköping eller E6 söderut längs kusten. Det är för långt att köra bara för skojs skull. Den här gången hade jag två ärenden. Dels ett experiment med ett nytt material. Det gick sådär kan jag avslöja. Tur att det var lördag morgon och ingen annan där när vi provade, den illaluktande röken låg tjock i hyttan och det stack i näsa och ögon. Men dessutom ville jag filma när Magnus och Ola gjuter våra glasskulpturer, för att visa på hemsidan. Vi har varit så hemliga av oss hittills, inte velat visa någonting av hur det går till. Men nu känner jag mig inte orolig för att hemligheten kan avslöjas. Nyckeln till hela mligheten finns faktiskt bara i mitt huvud.  Och det är roligt att kunna visa hur det går till på glasbruket, vilken otrolig hantverksskicklighet som ligger bakom varje enskild glasavgjutning.

Yippee! Jag hade den stora turen att bli utsedd till testbloggare för andra gången! Första gången var det Baby Jogger City Mini som testades av Tiny 1,5 och Mini 4 månader. Den vagnen är nu storfavorit på alla längre eller kortare resor. Robust och urpraktisk när man till exempel åker tåg, buss eller tunnelbana och väldigt enkel att ha med sig i bilen. Jag tänker återkomma till den vagnen i en senare bloggpost, för jag vill verkligen ta mitt testuppdrag på allvar. Mamma A tyckte ju att sittvagnen kändes lite för öppen framtill, att Mini sitter helt oskyddad. Men nu har hon sett på nätet att det finns en bygel som man kan köpa som tillbehör. Jag återkommer med rapport!

Förra veckan kom den andra testprodukten med posten. En BabyBjörn Matstol  ! Mini har hunnit bli 7 månader och vill gärna sitta med vid bordet och äta, så att testa en matstol är perfekt tajming. Mamma A blev väldigt glad, hon har visserligen en Stokke stol som de stora tjejerna har använt, men den känns inte säker för Mini som är lika livlig som hon är vinglig och ostadig.

Lilla A med kompis var ensam hemma med mamma och fick nöjet att packa upp och montera stolen.

Mitt första intryck av stolen är: Superbra att slippa lyfta barnet uppåt ur stolen (och riskera att få med sig hela stolen om bebin böjer benen eller råkar hålla fast någonstans). Här fäller man helt enkelt fram hela bordsplanet och lyfter barnet rakt ut ur stolen.

Lika praktiskt förstås när man ska placera barnet i stolen.  Vem har inte försökt pricka ingångshålet till barnstolen med en vilt sprattlande unge?

Sen gillar jag att bordsskivan är så bred och har kanter. Och att man slipper mixtra med säkerhetsselar.

En möjlig nackdel är att spärren som man måste lossa för att fälla bordsskivan kräver att man är rätt stark i nyporna för att orka trycka och vrida samtidigt. Lilla A klarade inte av det utan hjälp. Men det kanske var meningen? För barnsäkerhetens skull är det kanske bäst att småsyskon inte kan öppna stolen av misstag eller på lek.

Jag var tvungen att åka innan huvudpersonen var hemma, så därför såg jag inte vad som hände när Mini placerades i stolen första gången.

Men jag återkommer med mera feedback när stolen har varit i bruk ett tag. Mina egna dåliga erfarenheter av barnstolar har varit A: att man alltid snubblar på dem  B: att de är så himla svåra att hålla rena C: Att de kan välta. De ska bli intressant att se hur BabyBjörn Matstol klarar de här kritiska punkterna.

Tills vidare kan jag rapportera ett förtjust MMS från mamma A som lyder: ”TOPPENSTOL!” och så den här bilden:

Det här svaret har jag funderat på ett par dagar. Vänt och vridit på det som kommit upp i huvudet. Synat mina tankar och känslor kritiskt. Är det verkligen sant? Kan jag stå för det? Låter det inte väl hårt?

För svaret jag kommit fram till är nämligen: Det blir mindre och mindre viktigt att vara omtyckt av många.

Det räcker att mina barn och barnbarn älskar mig för den jag är, trots att de inte har valt mig. Och att min man fortsätter att välja mig, varje dag.

Det finns förstås fler familjemedlemmar och vänner som jag älskar och vill vara älskad tillbaka av. Men det där ”ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli” det gäller inte för mig. Kvinnotidningarnas reportage om hur viktigt nätverket och vännerna är för hälsan stressar mig oerhört ibland.

Mina nära vänner kan räknas på ena handens två fingrar. Jag tror det beror på att jag har så svårt för att kompromissa.

Men det vore fel att säga att jag struntar helt i vad alla andra tycker. Det vore att ljuga för sig själv. Det märkte jag inte minst på skrivarkursen i helgen, där en yngre författarinna hade bestämt sig för att jag var en ytterst odräglig person. Så fort jag yttrade mig himlade hon med ögonen och sökte samförstånd med sitt lilla hov som satt bredvid henne. (Men ååååh – vem tror hon att hon ääär?) Förmodligen hade jag provocerat henne med något jag sagt om mig själv när alla deltagare skulle presentera sig för varann. När jag ville diskutera grammatiken i en väldigt populär bok måste hon påpeka att den var helt ointressant, men att hennes mamma nog hade läst den. Vad jag än sa invände hon.

Nej, hennes ogillande kan inte skada mig eller ens göra mig ledsen. Men att helt skaka av sig går inte, om inte annat blir jag nyfiken. Varför tyckte hon så illa om mig? Vad var det jag sa som var så hemskt?  Att jag drömmer om att bli författare? Att  jag har ett företag?

Igår var det min kväll med lille L igen. När mamma K gick till sitt lärarjobb åkte vi till mamma L med familj och fick världens godaste middag och en massa goa kramar.

Vid läggdags åkte vi hem till lille L, och jag läste saga medan han drack choklad i nappflaska och åt kanelbulle i sängen. När mamma K kom hem hade vi båda somnat. Hon hade köpt handgjorda konfektkulor från Bräutigams som tack för hjälpen. Men de här kvällarna varannan vecka med lille L är verkligen ingen uppoffring, de är en ren förmån.

 Tiny ääälskar att prata i telefon. Hon är en dröm för en frånvarande mormor. Hon kan springa omkring och pladdra i mobilen hur länge som helst, peka och skratta och prata långa obegripliga haranger. Här är det farbror M som har varit hos tandläkaren och behöver lite tröst och förståelse.

Hur viktigt är det att alla gillar dig?

Idag har jag skrivit första sidan på min första roman. Det känns helt overkligt. Inte just den sidan, den finns ju faktiskt, men de kommande 299 sidorna, hur ska jag få till dem?
Hoppas kursledaren författarcoachen Ann Ljungberg kan tala om det för mig imorgon innan skrivarkursen ”Den medvetne romanförfattaren” avslutas.

Eftersom gruppen är så stor hade Ann kallat in två hjälpledare bl a  Dag Öhrlund, bestsellerförfattare, fotograf mm.  

Hans redogörelse för en författares ekonomiska villkor var minst sagt intressant, och ganska nedslående misstänker jag för några på kursen. Fenomenet Camilla Läckberg har nog gjort att en del tror att det är rätt lättförtjänta pengar att skriva bästsäljare. Ha ha!

Tur att jag kan försörja mig på mitt jobb och bara ha skrivandet som hobby.

Här hittar du förresten början på Kapitel 1 scen 1. Jag tror att den ska heta KvinnaMinne. Eller kanske Zumba på måndagar. Vi får se. Förlaget bestämmer visserligen. Jag får väl hoppas att jag blir refuserad då, så jag åtminstone får bestämma titeln själv.

Hur som helst så tar det minst två år innan boken är färdig även om jag skriver fort. Det här är det enda smakprovet jag kommer att lägga ut på bloggen. Jag gör det bara för att jag vill ha ett historisk bevis hösten 2013.

Omutifall att.

Nåja, inte riktigt. Men nästan. Hon hade på sig ett par stövletter i onsdags som jag kände att jag bara måste ha. De fanns i en butik i Gamla Stan, Fröwi. Förutom att de är röda och jätteläckra så får mina hålfotsinlägg plats. De är underbart bekväma. Och de har klack! Knappt jag tror det är sant att det är mina fötter på fotot.