Vad gör man inte för en bild? Plockar ihop blomkål, ananas, kålrabbi, kiwi, bananer, vindruvor i en antik träbunke, arrangerar externa blixtar, bakgrund och kameran på stativ.

Som sagt. Bakom kameran gör jag nästan vad som helst…

Idag var det invägning på Xtravaganza efter fem veckor på helfart. I min grupp på Allsports gym i Henån är vi bara två som har hållit ut med våra pulversoppor hela tiden. Det är jag och en man som dessutom tränar för Göteborgsvarvet.
Jag hade gått ner 9,9 kg på den här tiden! Yippee! Det känns på kläderna och syns i spegeln, så jag var lite beredd.
Men det roligaste av allt var värdet på min ”metaboliska ålder”.
När jag började var den 70 år, dvs tio år äldre än min verkliga ålder.
Idag var siffran 52 år! Att gå ner i vikt är alltså rena föryngringskuren också!
Undrar om jag kan gå ner till 45 år? Då kommer jag ungefär i takt med hur jag känner mig på insidan. 🙂

– Posted using BlogPress from my iPad

När utmanade du sist dig själv?

Vad åt vi hemma när jag var liten? Vardagsmaten kommer jag faktiskt inte ihåg. Men söndagsmiddagarna. Kokt höns med ris och currysås. Kalvstek med sås och potatis och inlagd färsk gurka. Till efterrätt inlagda persikor, chokladpudding eller jellopudding. Eller Brylépudding med knäcksås.

Jag minns också mammas Döspettskakor som jag trodde de hette, tills jag frågade henne häromdagen. ”Nej, det heter Dödsbäddskakor!” sa hon då. ”Jag kallade dom det för jag fick receptet av en tant i Markaryd, och hon hade fått det av sin moster på hennes dödsbädd. Det var ett väldigt hemligt recept.”

Usch vilket namn! Kakorna, om man nu ska kalla det för kakor, minns jag som himmelskt goda. De bakades i små runda formar och var fluffiga, helt ihåliga, som små uppblåsta kockmössor. Vi åt dem varma med smör, kanske var det just det smältande smöret som gjorde dem så goda?

Jag fick receptet av mamma på telefon igår, ska provbaka och återkomma med både bild och recept! 🙂

Undrar just vad lilla Mini kommer att minnas för läckerheter från sin barndom? Just nu sover hon nästan jämt, hon sover och sover och skiljer sig därmed kapitalt från sin kusin Tiny som aldrig sov, ens som nyfödd. I alla fall inte mer än två timmar i sträck. Och inte på dagen.

Ofta svär jag över fåren, särskilt på vintern. 10 dumma tackor och en sur och opålitlig bagge som man ofta måste tjudra om man har ett ärende in i fårhagen.
Det är en massa besvär och passande med vatten och foder, stängsel och tillsyn.
Men när lammen kommer på våren är det roligt igen. Och när lammskinnen så småningom kommer i en stor säck med postbilen är det fest. Alla barnbarnen har legat på mjuka, lockiga, varma lammfällar från våra gotlandsfår. I sängen, i babysittern, i barnvagnen. Tvättbara förstås. Det finns inget skönare. När jag ser de s k ”lammskinn” som säljs på Ikea och i barnbutikerna tycker jag lite synd om dem som inte får uppleva hur ett lammskinn verkligen ska kännas.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Vilken maträtt, efterrätt eller bakverk minns du speciellt från när du var liten?

Nr 71/365 foton 2011. Tema: Kaka

Nu skall det ske, det har varit dags länge! 

Alla mina hästböcker ska bort. Jag har inga känslor längre för alla de där böckerna, de är bara just … böcker. 

När barnen var små, och under deras tonårstid, betydde de där böckerna mycket mer. De var en hel livsstil. Jag kunde allt som stod i dem. 

Under en period hade vi fem eller sex ponnyer, vi födde upp tre egna föl. Jag filmade när de föddes och tränade dem fram till inridning. Vi körde land och rike kring och hopptävlade med barn och ponnier. Vi drömde om att ha pengar nog att köpa tillräckligt bra hästar, en riktig hästbuss, bättre träning… Gudars så mycket pengar vi spenderat på ponnyer, hovslagare, veterinärer, träning, utrustning! 

Vi hade väldigt roligt, och vi upplevde otroligt mycket tillsammans med våra barn tack vare hästintresset. Då kändes det som om hela livet kretsade kring ridsporten och hästarna. Men det var bara en period på kanske 15 år. 

Undrar om jag får 1200:-? 

 Och det här är bara faktaböckerna om ridning, hoppning etc. Faktaböckerna om skötsel, hälsa och sjukvård säljer jag för sig. 

Tinys föräldrar har ett ovanligt förhållande till barnmat tror jag. Ovanligt avspänt. Om Tiny inte vill äta så slipper hon, om hon vill smaka så får hon. Därför äter hon nästan allt, från pannkakor till räkor och  falafel. Nötter är det enda hon inte får äta, eftersom mamma L är lite rädd för allergi.

Häromdagen firade vi en födelsedag i familjen genom att gå ut och äta lunch allihop på Götas Bar i Majorna. Bordet dignade av goda hamburgare, pizzor och falafel.

Vad Tiny åt? Massor av friterad potatis som hon doppade i bearnaisesås, en pyttebit falafel, en citronklyfta och en ruta After Eight. TIll det drack hon vatten.

Till efterrätt åt hon upp en halv creme brulée som lilla S inte orkade, samt lite rester av mangosorbet.

Sen somnade hon, mätt och belåten.

…mer pengar, mer tid, bättre kontakter, bättre utbildning, snyggare kropp, mäktigare vänner, finare familj.  Då skulle jag ha det självförtroende som krävs för att våga ta steget och göra det jag drömmer om. Eller?

Nej, det är klart att det bara handlar om hinder inombords, om man inte vågar.

Min mamma och pappa reste till Amerika 1949 nästan utan pengar, men med ett stort bagage av smörkylare som pappa hade uppfunnit och tänkte sälja over there.  De var nygifta och hade bara känt varandra en mycket kort tid. De tog sig med Greyhound tvärs över hela USA till Californien och tillbaka igen. De bodde på billiga motell och hos utvandrade kusiner och andra avlägsna släktingar, och var borta i sex månader. De fick låna pengar till båtbiljetten hem igen av en svensk tandläkare. Pappa sålde inte en enda smörkylare. Mamma kräktes hela vägen hem över Atlanten, hon hade mig i magen.

Hur vågade de? Det fanns inga mobiler, inga ATM-maskiner, inget Internet. Inga mödravårdscentraler. När de kom till Sverige igen var hon redan i femte månaden.

Jag tror att de helt enkelt hade oceaner av äkta självförtroende och tillit. Tro, hopp och kärlek. Det blev ingen succé med de där smörkylarna, inte med de andra affärerna som pappa hade hoppats på heller. Men det blev inte katastrof. Livet gick vidare och de fortsatte att satsa på nya drömmar. Det gick ändå rätt bra till slut, och jag vet att pappa var väldigt nöjd med sitt liv när han dog.

Han ångrade inget han inte hade gjort.

Man måste förstås inte ha ett mål. Många klarar att ta dagen som den kommer och bara  känna efter vad som känns bäst, enklast eller roligast att göra just nu.

Det sättet att leva passar inte mig alls. Hela livet har jag satt upp klara mål som jag envist har strävat efter att nå. När jag startade LifeStone hade jag fyra barn, hästar och stort hus på landet med 10 mils pendlingsavstånd till jobbet. Målet var att kunna försörja mig på vår lilla ö, utan att behöva pendla till stan. Det var ett fruktansvärt tufft mål som inte många trodde på. Jag var tvungen att vackert fortsätta pendla i flera år, samtidigt som jag arbetade för att uppfylla den där drömmen om det egna företaget.

Min taktik blev att göra en sak varje dag. Ringa ett samtal, ta reda på en kontakt, hitta svaret på en fråga. Hur litet som helst, men ändå ett steg på vägen. På det viset tappade jag aldrig mitt mål ur sikte. Om jag så bara ringde ett mobilsamtal till ALMI i morgonkön på motorvägen, så hade jag uppfyllt den dagens kvot. Ett steg på vägen.

Det där är över tolv år sedan nu.  Mitt företag försörjer idag inte bara mig, utan tio till. 🙂  Fast hade jag vetat hur svårt det skulle bli på vägen hade jag nog aldrig vågat starta.

Men nu behöver jag nya mål att drömma om. Jag märker det när jag ska försöka svara på Farmorsfrågan. ”Hur kan du välja idag för att komma närmare ditt mål?”  Jag vet inte, för jag har inte formulerat mitt mål.

Det får bli nästa steg. Att bestämma mig för vad jag vill göra med de kommande tolv åren av mitt liv.

En som har järnkoll på sina framtidsplaner är min modiga vän kläddesignern Jessica Cato. Hon har brutit upp från hus och äktenskap och livet på landet för att satsa helhjärtat på sitt företag i en ny miljö. I söndags var jag på smygpremiär i hennes nya, häftiga lokaler mitt i ett av Göteborgs mest spännande område, Klippans kulturreservat vid Röda Sten. Här bultar Göteborgs hjärta som hårdast, här passar Jessica perfekt.