Det var lite kul att vänta med svaret på fråga nr 110 till 10/10/10. Kanske skall jag dessutom vänta till klockan 22:10 med att publicera? 😉

Frågan nr 110, om vad som hindrar mig just nu, är verkligen tänkvärd. Jag har haft den i bakhuvudet ända sedan i torsdags, och några olika svar har dykt upp. Att det inte finns tid är förstås det enklaste svaret. Eller att jag inte har råd.

Men idag ser jag helt klart vad det är som just nu hindrar mig från att måla, skriva, fotografera och spela dragspel mer än vad jag redan gör.

Prestationsångest.

Tänk om det inte blir tillräckligt bra. Tänk om jag inte är tillräckligt begåvad, duktig, snabb eller smart för att klara av det där jag vill göra så att det blir så bra att andra beundrar det?  Då är det ju onödigt att ens försöka. Tänk om min tavla blir ful? Tänk om ingen berömmer min bild? Tänk om ingen läser vad jag skriver? Tänk om ingen märker vad jag gör? Eller ännu värre, tänk om någon tycker att det jag skriver eller målar eller fotograferar är ganska talanglöst och tråkigt och talar om det för mig, tex på bloggen eller Twitter.  

Idag var det inlämning till veckans fototema, som var ”Sval”. Ett hopplöst tema tyckte jag först. Men sen fick jag idén att tolka temat som ett känsloläge istället, och kom att tänka på målningen som boken Flicka med pärlörhänge handlar om. (Den boken är underbar, läs den!) Precis sådär sval och inåtvänd är lilla S bra på att se ut, jag kanske kunde ta ett porträtt på henne? 

Så igår fotograferade jag både henne och lilla A. Det tog sin tid, att välja sjalar i rätt färg, att drapera och hitta rätt bakgrund och ljus för fotograferingen. Men jag blev väldigt nöjd med bilderna.

Nu har jag lagt upp porträtten på Fotosöndag och inser att mina porträtt inte kommer att skriva fotohistoria. Det finns så många ohyggligt skickliga amatörfotografer.

Men jag älskar ändå mina bilder och vill inte ha dem ogjorda. Skaparlyckan jag kände medan jag höll på med dem blir inte mindre för att det finns andra, bättre bilder som andra har gjort.

Det är en viktig insikt. Tack för den.

Igår var jag i Göteborg för den näst sista intervjun med mamma om hennes barndom och uppväxt. Tänk  att Johanna Wistrand och jag redan har 9 timmar på band med mamma 91!  Nu återstår en dubbeltimma nästa torsdag, och sen är det dags för Johanna att börja skriva på boken om mamma. En massa jobb med bilder väntar förstås för mig och mina syskon, det värsta blir att välja.

Många gånger har jag tänkt att det ska bli skönt att slippa åka till Göteborg så ofta, men idag kände jag att jag kommer att sakna de här torsdagarna. En del av det  som mamma berättar har jag hört tusen gånger, men ibland kommer det fram helt nya saker. Jag brukar hinna med att hälsa på Tiny och mamma L som är mammaledig också.

Idag var Tiny på sitt gnälligaste och mest mammiga humör. Hon har just fått sin tredje tand i underkäken och något är på gång i överkäken också. Fattiga Riddare räddade humöret.

Fattiga riddare är helt enkelt en skiva vitt bröd doppad i pannkakssmet.

Recept: 1 ägg, 1 dl mjölk , en nypa salt, (+ en nypa socker om man vill ) o,5 dl mjöl vispas samman och hälls i en djup tallrik eller på ett fat. Lägg en skiva vitt bröd i smeten och låt suga in. Stek i smör. Man kan blanda kanel i smeten också om man vill, och man kan förstås servera med fruktmos eller keso till exempel.

Men man kan också dela en fattig riddare i mindre bitar och ta med som matsäck ut i solskenet på gården.

Vad hindrar dig just nu?

Så här mycket saknar jag Odd just nu. Han är i Berlin. Jag är alldeles ensam. Det har varit skönt och fridfullt hela kvällen ända tills nu. Jag har handlat en massa roliga saker på nätet (glasfärger) och målat i lugn och ro i uterummet. Men nu. Känns det ensamt. Godnatt.

Vad vill jag mer hinna med att uppleva i mitt liv?

Det är klart att jag skulle kunna räkna upp en del resmål som känns väldigt lockande.  Visst hoppas jag att vi hinner resa mycket mer innan locket läggs på. Simma med delfiner verkar vara en magisk upplevelse. Fast jag har ju faktiskt redan simmat med en jättehavssköldpadda i Indiska Oceanen, det måste vara svårt att överträffa den känslan. Men Kina vill jag verkligen, verkligen se mer av.

Jag har ju fram till nu upplevt mer än vad man har rätt att förvänta sig av livet, åtminstone sett ur ett rättviseperspektiv. Förälskelser, äktenskap, skilsmässa, graviditeter,  förlossningar, spännande jobb, familjeliv, husbyggen, eget företag, barnbarn.

Resten av livet borde jag nog bara ligga lågt och hålla tummarna för att ingen högre makt upptäcker hur bra jag har haft det, jämfört med väldigt många.

Nej, den fega och själviska tanken hjälpte mig att hitta ett riktigt bra svar på Farmorsfrågan nr 109! 🙂

Jag vill hinna med att uppleva att det jag gör innebär att någon annan får ett bättre liv.  

Här kan du lyssna på en som verkligen har lyckats med det.  Percy Barneviks Sommar i P1. Jag beundrar honom oerhört. Hans organisation Hand in Hand hjälper fattiga, ensamstående mammor i Indien, Afghanistan, Brasilien och södra Afrika att hjälpa sig själva, bland annat genom att ge dem mikrolån så att de kan starta egna små företag. I Indien har Hand in Hand hjälpt svindlande en halv miljon kvinnor  ur svält och fattigdom på det viset!

Synd att han inte fick behålla de där miljonerna från ABB som hans pensionsavtal gav honom, tänk så mycket större nytta de kunde ha gjort i Indien än i ABBs kassa.

Vad vill du hinna med att uppleva i ditt liv?

”Idag har vi åkt till mormor och morfar för att elda ris. På vägen fingervirkade jag en halsduk i bilen.

När vi kom fram käkade vi macka, surdegsbröd med jordnötssmör. Sen lekte jag med Sigge. Sen gick vi och eldade ris fast det regnade. Det var kul för vi gjorde en liten egen brasa där vi grillade korv. Mormor kom med pannkakor och brunt socker. Sen gick jag hem till mormor med Sigge för det var så kallt. Sen målade jag en solnedgång. Nu ska jag kanske hämta fingervirkningen i bilen. Fast bara kanske. Annars leker jag med dockskåpet.”

Sen september förra året har jag gått ner från 94 till 82 kg, genom att ändra mina matvanor och röra mig mer. Fast det senaste halvåret har jag faktiskt stått still. Det har betytt otroligt mycket för humör, hälsa, energi, utseende, ork att jag har lyckats bli av med de där kilona.

Men det räcker inte riktigt. Ungefär 8 kg finns mellan mig och min idealvikt. Jag inser att det inte kan vara omöjligt, men det känns väldigt, väldigt motigt. Har jag lyckats gå ner 1 kg så behövs det bara en helg med helt normala utsvävningar i form av vin, ost och gott bröd för att det där kilot ska vara tillbaka igen. 

Häromdagen köpte jag, av nyfikenhet,  Carolina Gynnings bok Ego Woman när jag stod i kön till ICA. Som litteratur är den helt värdelös, men den ger en inblick i dokusåpakulturens villkor som är intressant. Bland annat skriver hon om sin bulimi, och om lösningen på sina egna problem med att hålla sig smal (och vacker).

Lösningen heter enligt Carolina Reductil, en medicin som påverkar hjärnan så att man inte blir hungrig eller sugen. Den här medicinen är receptbelagd och skrivs bara ut till riktigt feta människor. Men Carolina har lyckats skaffa den ändå, och skriver engagerat om hur ofarlig och effektiv den är, och hur den hjälper henne att hålla sig smal. Hon anser att man ska kräva av sin doktor att han skriver ut recept. Carolina påstår att biverkningarna är minimala –  ”lite muntorrhet, sömnproblem och ökad puls” och dessutom övergående efter 3 – 4 veckor.

Jag blev riktigt upplyft inför hoppet om en lösning på mitt viktporoblem, och imorse googlade jag på medicinen.

Hoppsan! Medicinen stoppades  i januari i hela Europa pga riskerna för stroke och hjärtinfarkt.

Det får bli gymmet istället.

Jag har alltid opponerat mig mot krav, velat befria mig från måsten. Men häromdagen läste jag en artikel som fick mig att tänka till. Om det inte finns några krav, vad finns det då för mening? Om jag kan göra precis vad jag vill – vad vill jag då?

Det här är några av kraven som gör just mitt liv lyckligt och meningsfullt:

Jag ska gå till jobbet varje dag och göra mitt bästa där. Jag ska stänga av datorn innan O släcker lampan. Sigge vill gå på promenad ett par gånger om dagen. Julen ska firas här hos oss på Flatön. Alla vill ha äggost till midsommar. Barnen behöver barnvakt ibland. Det ska finnas hembakt surdegsbröd. Trädgården ska blomma och det ska finnas tomater i växthuset. Min kropp ska inte väga över 80 kg. Min telefon ska vara på ifall barnen ringer. Min gamla mamma behöver att jag hälsar på då och då. Jag ska hålla kontakt med mina syskon.

Det här är förresten en läsvärd artikel på Lyckobloggen: Nulycka och Långlycka av Görel Kristina Näslund.

En avkopplande och lycklig fredagskväll önskar jag just dig, vem du än är.

Idag har jag varit i Göteborg och intervjuat min mamma, som är 91 år. Johanna Wistrand, som är en riktig författare och ”spökskrivare” sitter med på intervjuerna och skriver så det ryker om laptopen medan mamma berättar. Jag spelar in på min Iphone och försöker ställa intelligenta frågor. Det här var den åttonde intervjun. När vi är klara ska Johanna skriva ihop alltsammans så att det blir en riktig bok om mammas liv.

Jag brukar förstås passa på att stämma träff med de av mina barn som har tid, när jag är i stan. Idag var det mamma L och hennes N, pappa L och lilla Tiny. Vi åt lunch på Soho, som är mitt favoritlunchställe i Göteborg. Jag gillar den avslappnade atmosfären, det är luftigt och vilsamt och maten är jättegod. 

Tiny hade show, hon får ögonkontakt med alla som passerar och bränner av värsta flörtisleendet direkt. Byggjobbare och kilklackskvinnor, finansvalpar och PR-lejon, alla smälter när hon spänner sina stora mörka ögon i dem och skrattar och viftar med händerna. Jag såg hur en byggare med reflexväst och snickaroverall gick baklänges hela vägen till varmrätten bara för att behålla ögonkontakten med Tiny! 🙂

Det känns stort att kunna umgås med sina vuxna barn sådär, att i största harmoni äta lunch på stan. De där barnen som man har varit en sån hönsmamma för, grälat, tröstat, stridit, slagits med skolskjutsplanerare och rektorer, hämtat på fester, förbjudit att röka, hindrat att välja fel, försökt styra och samtidigt lita på. Plötsligt är de vuxna, fria och starka. Och tycker att det är en jättebra idé att träffa mamma i stan på lunch.

När intervjuerna med mamma är över får jag nog hitta på någon annan anledning att åka till Göteborg.