Klappa händerna när du är riktigt glad! Tiny går med mamma L till Öppna Förskolan flera gånger i veckan och lär sig roliga saker. Förutom klappa händerna kan hon nu krypa, fort fort till mammas väska och plocka ut allting i sidofacken samt börja suga på telefonen innan man hinner fram. Hon kan också äta det mesta, men ammas fortfarande. Hon är extremt mammig, men detta har mamma L hört på föräldragruppen att det hör till åldern. Första frigörelsen närmar sig…

Facebook blir bara större och större. I dag skrev Eva Wieselgren i sin blogg Teknik och Trender i Göteborg-Posten om hur hon stängt av Farmville och andra fejan-appar efter nyheten att Farmville säljer användares uppgifter vidare.  Eva har en teknikspalt i papperstidningen GP också, hon är min it-husgud och enda anledningen till att jag fortsätter att prenumerera på GP. Hennes teknikspalt är mitt lördagsnöje till frukosten och om den uteblir är jag sur hela dan.

Annars är det här med att Gilla på Facebook något som jag faktiskt inte riktigt fattar vitsen med. Jag gillar 18 olika sidor kan jag se på mitt FB-konto. Det är allt från Spädbarnsfonden till Susan Boyle, Moderskeppet och Sverigedemokraterna i riksdagen – nej tack. De där som jag gillar ligger i en liten ruta till vänster på sidan och gör inget särskilt väsen av sig. Egentligen bryr jag mig bara om dem just när jag blir uppmanad att gilla dem. Sen glömmer jag dem. Vad är det för mening att ha dem då, undrar jag?

Kan någon tala om för mig hur man slutar gilla, skulle gärna vilja bli av med t ex Susan Boyle…😉

Nu fick jag precis ett mail om att jag kan Gilla Allt för Föräldrars sida på Facebook också! För att det är ”ett utmärkt sätt att hålla koll på allt roligt som händer på Allt för föräldrar”. Och det är klart jag gärna vill! Så jag går in direkt och klickar på Gilla på  http://www.facebook.com/alltforforaldrar  Så nu gillar jag 19.

Hoppas Allt för Föräldrar börjar med Twitter snart, för där märker jag genast vad som händer med dem jag gillar!

Det kanske bara handlar om en inställning? 😉

Vilka 4 förmågor skulle du vilja ge dina barn?

Hela söndagen har gått till att smälta resan vi gjorde till Kalmar torsdag-lördag. Jovisst har jag plockat in äpplen, gått långpromenad, tömt båten på köksprylar och konserver, städat växthuset. Men jag har känt mig frånvarande och tankspridd och velat vara för mig själv.  Hjärnan har varit helt full av upplevelser och bilder. Det är skönt att få lov att erkänna, och ge efter för sådana känslor. En av fördelarna med att bli äldre. 🙂

Det blev mycket bilkörning, halva torsdagen dit – raka vägen – och hela lördagen hem – då stannade vi 4 gånger i Småland för att leta trattkantareller.

Fredagen hade jag helt för mig själv eftersom Odd var upptagen med musselodlingar. Jag hade tänkt vara nyttig och gå till ett gym, men som tur var körde jag till Öland för att fotografera istället.

Så fort jag befann mig på bron märkte jag hur mitt seende förstärktes och fokuserades. Det händer något med ljuset där på bron. Så oerhört mycket himmel och hav, det där som kallas ölandsljuset och som lockar så många konstnärer till ön. Det existerar verkligen, precis som i Skagen.

 Det var en märklig upplevelse, som att själv förvandlas till en kamera. Allt jag såg, såg  jag som bilder eller ickebilder. Är det att vara närvarande, eller är det tvärtom?

Jag vill inte påstå att jag befann mig i trans under den där ensamma bilresan över Alvaret, ner till fyren Långe Jan på södra udden och tillbaka norrut i solnedgången. Men jag tänkte inte en enda vettig tanke, jag tänkte bara i bilder.

Här är två som blev mina bidrag till veckans tema i Fotosöndag, gruppen som jag är med i på Flickr. Plus en extra bild från Ottenby fågelstation.  Om du gillar att fotografera kan jag verkligen rekommendera dig att gå med i både Flickr och Fotosöndag. Det tar lite tid att fatta allting, precis som när man började med Facebook, men det blir bara roligare och roligare. 

På hemväg från Kalmar och Öland passerade vi förstås Småland. Detta fantastiska landskap där allt är möjligt.

Där finns t ex Oljeshejkerna Johnssons bensinstationer. Nej, det är inget skämt. Eller jo, visst är det kul. 🙂

Öland. Fåglar i enorma flockar, överallt i landskapet och vägkanterna står fågelskådare med sina jättelånga kikare och kameraobjektiv. Allting är stängt, det känns tomt och ödsligt, men är så vackert. Idag var vädret soligt, klart och stilla. Jag satt på klapperstensstranden längst ut på Ölands södra udde, vid fågelstationen och fotograferade. 161 bilder på fåglar, solnedgång och kvarnar… Minneskortet är fullt både i kameran och skallen. Eftersom jag inte kan föra över bilderna från kameran får du hålla till godo med den här suddiga bilden från min Iphone.

Jaaaa – Mia Skäringer har börjat blogga igen!!

Neeeej – jag har missat mer än en månad!!!

Båten är på land. Lille L, pappa L och Odd hjälptes åt att ta upp den med kranen på Dragsmarks varv. Det var en skön känsla när nya Tumlaren stod i säkerhet under tak i båthallen hemma på tomten. Nu ska vi bygga om, greja och putsa under vintern. Nytt kapell, badstege, nya madrasser och diverse annat. Och den krånglande bränslepumpen ska lagas.

Vad skulle jag vilja fråga min mamma?

Min mamma är 92 år. Hon är fortfarande pigg och rörlig och klarar sig själv i sitt lilla radhus i Göteborg. Morgon och kväll kommer hemtjänsten och tittar till henne och hon har trygghetslarm eftersom det är si och så med balansen. Men hon lagar sin mat själv och promenerar varje dag med rollatorn om vädret är bra.

Hon är grannarnas älskling och pålitliga kattvakt och samlar på fina handgjorda dockor som hon skickar efter från USA.

Jag kunde inte ha fått bättre gener för att bli en frisk och fräsch gammal gumma. Min livsstil är ju inte mammas fel…

Om man frågar min mamma om hennes barndom har hon massor att berätta. Hon minns minsta detalj, som t ex vad tanten hette som de hyrde sommarhus av i Skälderviken när hon var 6 – 7 år.

Men om man frågar mig eller mina syskon är det inte mycket vi minns av allt det mamma har berättat genom åren…

Genom Twitter hittade jag Johanna Wistrand som är författarcoach och ”spökskrivare” och har företaget Multimanus. Tillsammans har vi intervjuat mamma om hennes barndom och uppväxt, i ett helt annat samhälle än det jag växt upp i. Ett liv med bykdagar, julslakt, undantagsstugor, utvandrare, amerikabrev, luffare, hemvävda lakan och egen kvarn.

Ett liv utan blöjor, tvättmaskin, halvfabrikat, försäkringskassa, mobiltelefon eller studielån.

Som tur är inte ett liv utan kamera, det finns massor av underbara bilder från början av 1900-talet i mammas fotoalbum.

Tack vare Johannas intervjuer har jag kunnat passa på att fråga mamma även om känsliga saker, sådant hon annars glidit undan och inte velat prata om. Hon är ju minst tre generationer äldre än ”terapigenerationen” som mina barn tillhör. För henne har det inte alls varit naturligt att gräva i frågor om känslor och relationer, eller att fundera över varför det blev som det blev med kärlek och familj.

Nu har vi nio timmar inspelade på band, två intervjutimmar återstår innan Johanna ska börja skriva på boken om mammas liv. Jag är så lycklig att vi hann.

Vad skulle du vilja fråga din mamma?