Ingen bra dag…
Det här ska ju vara en positiv blogg. En blogg om att göra det bästa av sitt liv och sin tid. Jag är ju en positiv person som har haft sån otrolig tur i livet och har all anledning att vara tacksam och glad varenda dag.
Men idag hängde tungsinnet över mig från första stund, allt känns motigt och jag vill bara vara ifred. Såna känslor är det viktigt att reda ut. Varför känns det såhär? Vad hade min coach Eva sagt?
För sena kvällar. För mycket arbete. För många projekt. Ett barn som inte mår bra. Stress.
Jaha, det var ju snabbt analyserat. Och vad ska jag göra åt det? Jag provade att ta en promenad i solen i morse, men fick bara dåligt samvete för att jag inte var på mitt kontor. Det är Luther som viskar i mitt öra att det är fullkomligt självklart att jag sitter till halv tolv på natten och redigerar produktbilder, men inte alls självklart att jag tar ledigt nästa förmiddag när solen skiner.
Det är konstigt, när man är på det här humöret hjälper det inte hur många roliga nyheter som trillar in, man blir inte glad ändå. Odd berättar om en inbjudan att föreläsa i Kina, vilket betyder att vi kan resa dit i vår. Jättekul, verkligen, som jag har längtat. ..
Och ikväll kommer stora A och mamma L med barnen, imorgon kommer de andra. Alla barn och barnbarn. Och på lördag firar vi 34-årig bröllopsdag.
Jag måste verkligen rycka upp mig.
Nej förresten. Ordet Måste ska från och med nu ransoneras hårt. Liksom orden Bråttom och Borde.
Tänd ett ljus för alla hjärtebarn!
Ibland behöver man bli påmind om hur lyckligt lottad man är, och hur otroligt tacksam och ödmjuk man alltid borde känna sig. Idag fick jag ett mail från Daniel på Hjärt-Lungfonden som gav mig precis den påminnelsen. Tack Daniel! 🙂
Nu på lördag är det Alla helgons dag, en dag då många besöker en gravplats eller minneslund. Du kan även besöka en minneslund på nätet, exempelvis de minnesfonder som startats för Vilhelmina, Freja, Kevin, Leon eller något av de andra barnen på Hjärt-Lungfondens hemsida.
Tänd ett virtuellt ljus till exempel för lille Xavi och stöd samtidigt den barnkardiologiska forskningen och därmed alla hjärtebarn!
Visste du att det varje år föds 1000 barn i Sverige med hjärtfel? Det är en av hundra nyfödda. Hjärt-Lungfonden stödjer forskning om barns hjärtsjukdomar med målet att rädda fler barn till livet och ge dem bästa möjliga livskvalitet. På vår hemsida finns möjlighet att starta minnesfonder där insamlade pengar går till barnkardiologisk forskning. Idag finns sex sådana fonder och tillsammans har de samlat in hela 65 000 kronor! Ett jättestort bidrag! Men forskningen behöver mer resurser då det är Hjärt-Lungfonden som bekostar det mesta av den oberoende hjärtforskningen i Sverige, inte staten som många tror.
Konsten att rädda liv.
Kan du hjärt- lungräddning? Vet du vad du gör om någon plötsligt faller ihop och slutar andas? Vet du var närmsta hjärtstartare finns?
Idag hade vi utbildning på jobbet. Ingen av oss hade tränat detta de senaste fem åren. Några hade mer eller mindre dimmiga kunskaper om hjärtmassage eller ”konstgjord andning” som det hette förr.
Vi beställde en utbildning av ambulanssjukvården, och det var verkligen toppen. Bernt kom med övningsdockor till oss alla, och vi övade hjärt-lungräddning tills alla kunde. 30 hjärtkompressioner – 2 inblåsningar – 30 hjärtkompressioner osv. (Lagom takt får man om man sjunger låten ”Staying alive” från Saturday Night Fever medan man ger hjärtmassagen…)
Bernt hade också med sig en hjärtstartare/defillibrator som vi fick öva på. Det var en fantastisk apparat. När man öppnar den talar en röst om precis vad man ska göra (och INTE göra!). Apparaten mäter också hur patientens hjärta mår, det går inte att använda den felaktigt och till exempel ge en stöt i onödan.
Nu kan vi göra en livräddande insats om någon i vår närhet skulle drabbas av andnings- eller hjärtstopp. Tänk så stolt man skulle vara, även om jag hoppas att det aldrig händer förstås.
Nu ska vi bara se till att vi får en hjärtstartarmaskin till ön. Allra helst hit till oss. Vi får väl skramla.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Men är det inte..?
Idag var jag i Göteborg och uträttade en massa ärenden, bland annat köpte jag diverse fototillbehör på Scandinavian Photo i Mölndal. Bland annat den här DVD:n Bättre bilder för blogg och webb från Moderskeppet. På omslaget är ett porträtt av en söt tjej som jag känner igen! Jag är nästan beredd att svära på att det är Elin från bloggen Ett hus till oss.
I vanliga fall har jag uselt minne för ansikten, men Elin är vacker på ett väldigt speciellt sätt. Visst är det du???
Slutet gott, allting gott!
Den här helgen har jag tillbringat på Smögens Havsbad. Mina goa systrar gav mig ett spa-paket i present när jag fyllde år i våras. Utan män och barn har vi pratat och pratat, och promenerat och ätit och bastat och simmat i havets 10-gradiga vatten. Och njutit av timslång aromamassage av starka smögenmadamer.
Rummen var fina, restaurangen mysig och maten fantastisk. Men själva spa-delen av hotellet är tyvärr inget jag kan rekommendera. Alldeles för liten i förhållande till antalet gäster. När vi hade checkat in på lördagen och tänkte koppla av i spa-avdelningen, vände vi redan i omklädningsrummet. Där var så fullt att det inte gick att komma in ens. Vi klädde om på rummet istället och gick direkt in till poolen. Där var ljudnivån som i Valhallabadet i Göteborg och det fanns inga sittplatser. Alla stolar var upptagna, bubbelpoolen var överbefolkad, överallt låg handdukar och badrockar utplacerade för att markera revir. Ingen spa-känsla direkt…
Men nedanför hotellet ligger Makrillvikens Vandrarhem och där finns en liten bastu ute på klipporna som man kunde boka via spa-avdelningen. DÄR kan man tala om spa-känsla! Vi tre 50+ systrar delade bastu med 3 okända, något yngre herrar, och simmade i det salta kalla havet. Det var helt, helt underbart, jag vill göra det igen snart.
På kvällen hade vi så mycket att prata om att jag glömde bort bloggen, därför blev det inget inlägg igår.
Imorse gick jag upp 06.30 för att fotografera morgonhimlen uppifrån Smögens vattentorn. Tornet ligger högt uppe på ett berg mitt på Smögenön, man ser milsvitt över både land och hav därifrån.
När jag kom tillbaka till hotellet med fina bilder på stilla hav och vacker gryningshimmel, fick jag höra att en hummerfiskare drunknat under natten precis där jag fotograferat. 🙁
Ikväll lade jag ut min bild på Flickr och skrev en sorglig bildtext om vad som hade hänt. Nästan genast kom detta meddelande på Twitter om att fiskaren hade hittats! 🙂
Generalrepetition 1 och 2.
Lilla S har Småland i läxa. Hon får hjälp av pappa P (som är censurerad i bilden). Geografi är ”sådär” kul, om man frågar henne. Men hon pluggar ändå tills hon kan.
Jag blir så glad när jag ser hur hon får hjälp med sina läxor. Jag kan aldrig minnas att jag själv fick någon läxhjälp, eller att mina föräldrar över huvud taget brydde sig om hur jag presterade i skolan. Det är klart, de hade kanske brytt sig om jag hade klarat mig dåligt. Men jag slank igenom skolan med medelbra betyg utan att anstränga mig mer än nödvändigt, och knappt det.
Det kan jag undra lite över idag. Vad hade jag blivit om det hade ställts lite högre studiekrav på mig hemma? Om de hade hjälpt mig lite mer, med matten till exempel, istället för att säga: ”ja ja, något mattehuvud har du inte, det har ingen i familjen.” Jag tänker på vår sladdis stora J, som grät och svor över sina matteläxor men som ändå fixade matte E därför att Odd aldrig tappade tålamodet med att hjälpa honom.
Lilla A har inga läxor ännu, men hon övar ändå. På att sminka sig till Halloween.
Svar på Farmorsfrågan nr 114.
Ingen alls har svarat på den här frågan i bloggen!
Egentligen är det kanske inte så konstigt, de flesta tänker nog som jag: Man vet ändå aldrig vad som händer. Det blir aldrig som man tror. Odd tyckte att det finns en fara med att göra upp en Livsplan. Man kan bli begränsad i sina tankar, inte våga hoppa på chanser som dyker upp om de skiljer sig från Planen.
En gång för ca 20 år sedan gjorde jag en Planering på hur mitt liv skulle se ut om 5, 10 och 20 år. På den tiden reste vi land och rike kring med barn och ponnyer och hopptävlade.
Enligt den planen skulle jag idag ha hästuppfödning här på Flatön. Istället har jag vuxna barn som är allergiska mot hästar och vårt fina stall har blivit Lifestones fabrik. Så kan det bli! 😉
Idén till Farmorsfrågan om en Livsplan fick jag på bloggträffen på Ulfsunda Slott. Det var Martin Höckenström på Life Group Nordic som ställde frågan till oss bloggare. Hans företag hjälper människor att bli effektivare. Han lovade att det var fullt möjligt att med enkla knep få tiden att räcka till mycket mer. Bra va! 🙂 Några av tipsen hittar du här. Jag ska genast börja prova tips nr 2!
Men annars är jag nog rätt skeptisk till att tänka ut och skriva ner en Livsplan.
Hittills är jag väldigt nöjd med hur mitt liv har blivit tack vare min Bananskalsplan. Min strategi har varit att halka på bananskal. Men jag har valt vilka bananskal ganska noga. Man kan ju oftast välja hur man ska göra. Halka eller låta bli. 😉
Norgetur.
Det tar knappt 4 timmar med bil till Oslo från oss. Till Stockholm tar det 6 timmar. Lätt att jag väljer Oslo, av alla möjliga orsaker. Mysiga människor är den viktigaste. Man blir alltid vänligt bemött i Norge. Stämningen är ungefär som i Göteborg. Det går lätt att prata med folk i affärer och på gatan, och om man ler så får man ett leende tillbaka. Så är det inte i Stockholm!
Men det är lätt att hålla sig för skratt över priserna i Norge! En hamburgare med tillbehör kan gå loss på 190 svenska kronor…
Hoppas nu att bilden inte hamnar upp och ned som den gjort de senaste gångerna jag bloggat från min Iphone. 😉
– Posted using BlogPress from my iPhone
Skolfotografen har levererat.
Tänk att det här med skolfotografering fortfarande fungerar likadant som när mina barn gick i skolan. Det verkar ju stenåldern att fotografen skickar hem alla bilderna, och sen ska man skicka tillbaka dem man inte vill ha! Det är ju självklart att barnet vill ha alla bilderna i kuvertet. Det är klart att man känner sig som en gangster om man skulle säga att ”Nej, nu tar vi bara den här stora och så de här minsta.” Vem vill vara så elak?
Men egentligen skulle det väl fungera lika bra, eller bättre, om man fick ett mail med en länk till bildfilerna? Så kunde man gå in och välja det man vill ha, och helt enkelt handla bilderna på nätet? Det kunde i alla fall finnas den valmöjligheten, istället för att få alla bilderna hem i ett kuvert.
Det tycker förstås inte företagen som fotograferar barnen. De skulle säkert förlora massor av försäljning.
Jag tycker det är snudd på lurendrejeri. Oetiskt i alla fall. Att ingen gör något åt det?
Nu har jag i alla fall en liten bild av lille L i min plånbok, ovanpå mitt körkort.
