Imorse firade vi vid 9-fikat. Nio guldpåsar från Systemet stod på bordet, fyllda med äkta Champagne och Lindts godaste chokladkakor.

Drömmen som verkade ouppnåelig för några år sedan uppfylls med råge den 1 juli 2010 – LifeStone omsätter nu över 10 miljoner kronor per år! Åtta kvinnor på en liten ö i Bohuslän har gjort vad ingen trodde när jag startade för 13 år sedan. Det känns som en revansch, fast jag vet inte på vad. 😉

Jo förresten, jag har bevisat att drömmar och envishet ger utdelning. Det har inget med den löjliga devisen ”kvinnor kan” att göra. Jag – nej vi – har bevisat att mjuka värden som moderskärlek, nostalgi och familjeminnen också kan vara en bra affärsidé.

Jag tycker också att vi har bevisat att ett företag med bara kvinnor kan vara nog så effektivt, lönsamt, innovativt och tekniskt avancerat som vilken gubbfirma som helst. För att inte tala om trivsamt. Hos oss är det bara jag som har en sexistisk kalender på min anslagstavla. De andra vägrade använda de exemplar jag skickat efter…

Tack förstås till alla svenska och norska kunder som ger oss förtroendet om och om igen! Vi skålar för er och lovar fortsätta försöka överträffa både oss själva och alla förväntningar.

Jag skäms och känner mig dum, blåst, grundlurad. Någon som absolut inte förtjänar det har fått 3000:- av mig.

Det började med att jag lade upp en SMS-bevakning på Blocket på en systemkamera Nikon D90. Det är iofs inget fel alls på min kära Nikon D60, men jag är så sugen på att uppgradera ett snäpp. Lite bättre upplösning, lite bättre allt möjligt…

En ny D90 kostar ca 10 000:- inkl normalobjektiv. Det kom flera SMS med mer eller mindre lockande förslag, bl a en annons där säljaren bara ville ha 5000:-, kameran var endast några månader gammal. Jag ringde genast, det fanns kvitto och garanti, men killen i luren ville absolut inte ha betalt via Blockets säkra betalsystem Payson, utan jag måste hämta kameran. I Norrland nånstans. Nej tack sa jag, och avslutade samtalet.

Nästa kamera kostade 6000:- och fanns i Säffle. En tjej som lät trevlig på rösten svarade, men det var samma där. Hon skulle resa bort över midsommar med sina barn och ville absolut ha pengarna innan dess. Det skulle ta för lång tid med Payson. Hon ville att jag skulle hämta kameran i Säffle. Jag sa nej och la på, besviken förstås.

Ett par dagar senare, måndag den 21 juni, ringde det i min mobil. Vi låg ute med båten på sommarens första strandhugg vid en holme, klockan var 20.30  ”Hej, det är jag med kameran, är du fortfarande intresserad?”  Jag blev jätteglad, hon hade alltså inte fått sålt den, nä nä, inte så konstigt om folk inte kan ta sig till Säffle! Jag bad om betänketid och hon sa att jag kunde ringa tillbaka fram till kl 23, sen måste hon sova för att orka gå upp till jobbet.

”Jag vill inte betala i förskott,” sa jag när jag ringde upp. ”Payson tar inte mer än ett par dagar”. Men hon kunde absolut inte vänta, måste ha betalt innan midsommar. ”Vi kan gå halva vägen var,” sa hon. Menade hon att vi skulle träffas och göra upp affären någonstans mellan Säffle och Lysekil? Nej, hon menade att jag skulle betala hälften till hennes konto, varpå hon skulle skicka kameran och jag skulle betala resten när kameran kom fram.

”Men då riskerar jag ju att skicka 3000:- till dig utan att veta om du verkligen har skickat kameran!”

”Nej nej, jag skulle aldrig lura dig, jag är en vanlig mamma, jag tycker man måste kunna lita på folk. Jag skickar rekommenderat och du får kvittot direkt. Du kan ju lura mig också, tänk om jag skickar kameran och du låter bli att sätta in pengarna!”

”Men jag vill ha en riktig bild som du har tagit själv på kameran, bilden i annonsen på Blocket är ju bara en reklambild från Nikon.” Efter lite suckande lyckades hon hämta en granne med kameramobil (hennes egen Iphone var på reparation) och jag fick en bild på kameran, och en bild på kvittot. Kameran var köpt på Expert i Stockholm i mars i år.

Vi kom överens om att jag skulle sätta in pengarna nästa dag kl 12, och hon skulle skicka kameran på sin lunchrast och sms-a postkvittot. Hon sms-ade sina uppgifter: Camilla Xxxxx, Nnnvägen 14 2 tr, 661xx Säffle. Personnr 000000-xxxx. Pengarna skulle in på ett konto i Handelsbanken. Jag frågade om hon inte ville ha betalt för frakten, och hon smsade tillbaka att den kunde hon bjuda på. Hon skrev också att hon skulle skicka med en liten svart väska till kameran, den behövde hon ju inte nu.

Jag förde över 3000:- och därefter upphörde alla sms från Camilla. Jag bad om postkvittot, försökte ringa, men kom aldrig fram till Camilla, bara till en automatisk telefonsvarare.

På onsdagen kollade jag hennes personuppgifter. Varken hon själv eller hennes adress eller hennes personnr existerade. Jag ringde banken, men där är de förbjudna att uppge namnet på en kontohavare.

Hur dum får man bli? Så här i efterhand undrar jag varför jag inte: a/Bad henne fotografera sig själv tillsammans med sin legitimation, samtidigt som hon fotograferade kameran. b/Kollade namn och adress genast på Eniro c/tog en kreditupplysning innan jag betalade.

Killen på Orust Sparbank tröstade mig med att han också hade blivit lurad på Blocket. ”Du måste polisanmäla, det är ju bedrägeri” sa han, ”hon kanske har lurat många fler på samma annons.”

En annan sak som också tröstar mig är att min man fortfarande tror att kameran kommer att dyka upp i Posten! Han kan inte tro att det finns så förslagna människor som Camilla. Vi lever väl i en skyddad värld, han och jag…

Sigge och lille L hittar på spännande lekar. Mer och mer riskabla ju äldre L blir.
Det senaste påhittet är att Sigge drar lille L på hans gamla trehjuling som han har här hos oss. Det går så fort nerför backarna att jag knappt hänger med. Lille L tjuter av skratt och Sigge drar för allt han är värd.
Snart börjar plåsteråldern…

Nu tar Farmorsfrågan semester till i början av augusti. Men det är bara Farmorsfrågorna som upphör under sommaren, jag tänker inte sluta skriva i bloggen varje dag (eller nästan). Det har blivit ett behov nu. En lika nödvändig daglig rutin som Facebook där jag bl a  följer mitt yngsta barn store J på hans jordenruntresa med containerfartyget Faust, och Twitter där jag tjötar med alla möjliga om allt möjligt.

Tänk om jag hade vetat det när jag startade bloggen i juli förra året. Då kändes det lite pinsamt, lite skämmigt. Vad ska släkten tycka, vad ska vännerna säga, hur ska familjen reagera? Vad är det som är så märkvärdigt med mitt liv, som ger mig anledning att berätta om det i en blogg som alla kan läsa? Hur kan jag begära att andra ska intressera sig för mina tankar? Jante sitter djupt i mig, precis som i nästan alla jag känner.

Men det konstiga inträffade att mellan 400 – 600 människor varje dag läser Farmorsbloggen! Tack för att just DU tittade in idag. 🙂

Det underbara är också att bloggen har lett till så mycket ny kunskap och gett mig många nya trevliga bekanta. Till och med några som jag vågar betrakta som – ja, nästan vänner.

Bloggen har gett mig en större närhet till mina barn. De fattade nog inte riktigt hur otroligt viktiga de är i mitt liv, innan jag började blogga om det.

Jag lägger rätt mycket mer tid på min dator och min Iphone idag,  än jag gjorde för ett år sedan. Men det är meningsfull tid. Som du märker kan jag försvara nästan varenda minut om jag måste. Somliga löser korsord och Sudoko, andra ser på film och TV, jag pular med mina bilder och bloggen.

Bloggen är bästa terapin. Hur ska man veta vad man tänker om man inte formulerar sina tankar? Hur ska man få ordning på surret och virrvarret och kaoset där inne i skallen om man inte börjar sortera och lägga i olika högar, förkasta och omvärdera, damma av och ta fram i ljuset? Dessutom tog mitt språk skada av väggkraschen i september. Att skriva varje dag skulle man nog kunna få på recept av doktorn. Som motion för minnet.

Jag har aldrig fått några elaka kommentarer. Det beror kanske på att Farmorsbloggen inte har så många besökare jämfört med De Stora.  Men det förvånar mig ändå lite. I Fråga Svärmor sticker jag ut hakan lite mer än i bloggen, jag trodde  nog att någon skulle bli lite arg på mina ibland ganska tuffa svar…

En riktigt härlig sommar önskar jag dig, och ska jag ge ett enda Farmorsråd så blir det: Gör lite mindre. Bara var lite mer.

Vad är det finaste någon har sagt till dig?

Tre tuffingar

 

Det ringde på mobilen. ”Nu är vi halvvägs genom Panamakanalen. Om ni kollar på www.pancanal.com så kan ni se båten på en webbkamera!” Minstingen J är på väg med Walleniusrederiets Faust till Nya Zeeland, Australien och Japan. Ingen dålig sjöpraktik under sommarlovet från Sjöfartshögskolan i Kalmar! Sen följde en intensiv kommunikation på Facebook . ”Jag står längst fram på fördäck i blåa shorts och grå t-shirt.”
Vi satt klistrade framför datorn och stirrade på bilden, höjde förstoringen till 200%. Och där stod han, som en liten prick i fören.
Nu väntar många långa dagar på Stilla Havet. Undrar vad som är värst – att vara sjömanshustru eller sjömansmorsa? Vilken tur att det finns satelliter och Facebook och Skype!

Efteråt skrev han på Facebook: ”Webbkameran fanns i 5e våningen på ett hus med uteservering där 100-tals människor stod och tittade på slussningen. När jag vinkade mot kameran vinkade alla tillbaka och tog bilder på mig!”

Den lilla pricken längst fram i fören är mitt hjärta.

Kolla vilka klor! Lilla S och lilla A beundrar de stora krabborna som väntar på att hamna i grytan. Nu får grannen hur mycket krabbor som helst i garnen, och han delar med sig till oss.

Den här midsommarhelgen har det varit väldigt svårt att hålla igång bloggen. Vårt sommarhus har extremt dålig mottagning för 3G . Men jag har i alla fall fotograferat! 🙂

Och jag har upptäckt Flickr.com. Säkert helt självklart för dig som är uppväxt med MSN och MySpace och Facebook, men helt nytt för mig. Där finns också gruppen FotoSöndag, där medlemmarna varje vecka får ett tema att fotografera. Bilden postar man till Flickr (eller till gruppen? Är inte säker…) på söndag, och så har man chans att få sin bild bedömd och diskuterad av gruppmedlemmarna. Jättekul tycker jag som aldrig tidigare pratat bilder på det sättet med andra amatörfotografer.

Förra veckan var temat #paus, eller ”Din dagliga paus”. Jättesvårt tema tycker jag. Men jag bestämde mig i alla fall för två olika motiv.

Vårt sommarhus som vi delar med två andra familjer har underbar utsikt mot vattnet, det ligger 100 meter från brygga och badstrand och har dessutom en stor trädgård. Det är ett fullkomligt paradis. Bortsett från den urusla mobiltäckningen och utedasset.
Jag kan inte öppna en enda länk i twitter, knappt kolla mail eller Facebook. Absolut inte Flickr.
Utedassets nackdelar tänker jag inte försöka beskriva.
Lilla S vägrar gå dit, så när vi flyttar till sommarhuset bor de kvar i vårt vinterhus.
Imorgon flyttar vi hem igen för den här gången, det är vår tur senare i juli igen. Vi flyttar 300 meter på andra sidan berget, till alla moderna bekvämligheter och trådlöst bredband.

Den här sommaren planerade jag in en semestervecka innan midsommar. Nu är den redan slut, jag förstår inte hur det gick till.
Här i sommarhuset finns ingen uppkoppling, jag kan bara blogga med min Iphone. Men det gör inte så mycket, det är skönt att komma bort några dagar från mail och blogg och twitter också. 🙂
Stora A med familj har just anlänt från stan och vi har haft ett mysigt kvällsthe. Det blir en ovanlig midsommar. Ett av barnen är just nu på ett lastfartyg i karibiska sjön, en annan är i Kanada och en tredje i Småland. Så vi blir ”bara” 11 personer till midsommarbuffe’n.