Pappa får sovmorgon. Lille L och Sigge tittar på ett obegripligt och ospännande barnprogram där en grupp konstiga barn bor i ett spökslott. ”De e jättefalit” säger lille L allvarligt. ”Kan vi gå ut nu å leka me spajken?”

Vad är viktigast; att förlåta någon eller att själv be någon om förlåtelse? Och varför är det så svårt ibland?

Jag tror det är en personlig läggning. En del är långsinta, andra inte. En del är fullkomliga i sina egna ögon och kan aldrig erkänna att de handlade fel eller förhastat.

Min pappa kunde inte vara ovän med någon i familjen så länge att det varade över natten. Hur dumt jag än hade svarat, hur argt vi än hade skällt på varandra, så satt han där alltid på min sängkant och ville bli sams innan vi somnade.

Själv är jag en mer oförsonlig själ. Gjort är gjort, det är framtiden som räknas. Men ju äldre jag blir, dess mildare blir mitt temperament.  Det finns några som jag helt enkelt inte kan få förlåtelse av, eftersom de är döda.

Men jag kan ändå säga de där orden inom mig, både till dem som är döda och till dem som lever men inte är anträffbara.

Det är faktiskt inte alltid nödvändigt att någon lyssnar när man säger förlåt. Ibland räcker det att man hör det själv.

I november förra året fick jag en väldigt smickrande och rolig förfrågan från en journalist på Hemmets Veckotidning, som ville skriva en artikel om Farmorsbloggen. Vi bestämde hur intervjun skulle gå till, men den skulle inte göras förrän efter jul. Sen hände ingenting, och nyss fick jag ett mail som förklarade varför. De har valt en annan bloggare för intervjun, en pantertant på 80 år. Journalisten förklarade att Pantertanten på ett bättre sätt kommer att förmedla tanken ”Kan hon så kan jag” till tidningens läsare.  

Först blev jag förstås lite besviken. Men sen såg jag den andra sidan av saken. De ville inte ha mig, för jag var för ung!!  

Finns det någon du behöver säga Förlåt till?

I helgen måste jag välja bort att träffa nyfödda Tiny och mina två andra barnbarn i Göteborg, eftersom lille L kommer hem på besök med sin pappa. Det var så väldigt länge sedan vi träffades, flera veckor tror jag.  Det känns trist att inte kunna dela på sig. En välbekant känsla, konstigt nog…

Men LÄNGTAR efter lille L! Och inte bara jag. Snögrottan och inte minst Sigge väntar på honom.

Här är några nytagna bilder som stolt mamma har tagit på sina älsklingar.

 Jag är världsmästare på att vara nybörjare. Jag kommer garanterat att dö nyfiken, medan jag håller på att lära mig någonting nytt.

Nackdelen med att vara sådan, är att man inte blir specialist på någonting. Som sagt.

Fördelen är att man sällan har tråkigt och att man alltid har lätt att möta nya människor från andra miljöer och med andra kunskaper. De flesta älskar en intresserad nybörjare. Det gäller både för den sure bohuslänske hovslagaren och den stressade kinesiske silversmeden. 😉

Den senaste tiden: Min Iphone har lett till en massa nya kunskaper och kontakter, t ex genom  Twitter.  Helgens målarkurs öppnade en dörr in till ett rum som lockat mig hela livet.

Läste just på Heja Abbe om hur det kan vara att ha barnkalas på en discobowlinghall. Herregud, säger jag bara..! Läs inlägget från den 30 januari så förstår ni vad jag menar!

När lärde du dig senast något helt nytt?

Det har varit en helt fantastisk helg. Men tröttsam. Man blir väldigt trött av att koncentrera sig så intensivt i två hela dagar på att lära sig något nytt. Efter den gemensamma genomgången var jag helt nöjd, nu kunde det inte bli bättre.

DÅ sa Ewa: ”När vi träffas nästa gång för repetition ska vi ha tema barnporträtt.” Yippeee! Jag som har så många underbara barnmodeller!

Idag har jag njutit oavbrutet hela dagen. Jag är på målarkurs hos konstnären Eva Ewers. Vi är 7 damer som samsas i hennes stora atelje i Bleket på Tjörn. Temat för kursen är undermålningsteknik, vi målar i olja i många tunna skikt.

Vilken otrolig lyx att få disponera Evas kunnande och hela hennes atelje med allt material i 2 hela dagar! Det är 30 år sedan jag senast målade med oljefärger, och då målade jag fiskebåtar i solnedgång efter ett vykort…

Jag körde hem som i ett rus. Det här vill jag fortsätta med! Inte bara imorgon utan hela livet.