Att skriva och att måla har många gemensamma prövningar. En är att våga vara dålig. Man skissar och provar och inser redan medan man håller på att det mesta man gör bara blir halvbra, om ens det.

Stryka, måla över, göra om. Ställa åt sidan.

Jag har strukit tusentals ord, hela scener som skrevs i början av mitt romanprojekt.  Mitt första råmanus var på över 150 000 ord. Slutmanus som skickades till förlagen var bara drygt 100 000 ord. Det mesta har jag sparat, för att kanske kunna använda i kommande skrivprojekt.

En annan gemensam nämnare är att orka hålla ut. Jag har ju en vision av hur det kommer att bli. Jag vet, inom mig, hur det ska vara. Men under tiden, innan det blir sådär bra, gäller det att stå ut med hur fruktansvärt dåligt det är.

Precis som Bodil Malmsten säger: ”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”

Den här tavlan har jag hållit på med i över ett år. Den är målad från ett foto av mina äldsta barnbarn. Jag har skissat, ändrat, målat lager på lager, bytt ut bakgrunden. Jag ser den på stafflit på min väg mot badrummet varje dag. Den betyder mycket för mig och det blir svårare för varje gång att ta nästa steg. Tänk om jag förstör alltihop?

Igår kände jag att det äntligen var dags att börja med den fina penseln.

Allas novelltävling lockade över 600 bidrag. Jag skrev två. En hette ”Snabbköpet” och den trodde jag faktiskt inte mycket på, den var lite för svart för en veckotidning. Men ”Hyresgästen”, den trodde jag på. Och idag kom mailet! Mitt första skrivpris! 🙂

Bilden är från nyårsfyrverkeriet i Lysekil förrförra året, men den passar perfekt idag!

”Vill mejla och berätta att ditt bidrag till vår novelltävling, novellen Hyresgästen,  får ett av  juryns två hederspris och att vi gärna vill köpa in novellen för publicering i Allas.

 I Allas nummer 22 kommer de tre vinnarna att presenteras och vi kommer då även att presentera namnet på våra hederspristagare. Du är alltså en av dem.

Din novell kommer sedan att publiceras i Allas nummer 25, eller 26.

 Mer information kommer till dig från vårt sekretariat.”

I fyra år har den hetat Farmorsbloggen. Från och med nu heter den Katinkabloggen. Det var dags. Mitt liv som farmor fortsätter förstås, men namnet Farmorsbloggen har mer och mer känts som en tvångströja. Dessutom orättvist. I sommar blir jag ju mormor igen, för fjärde gången.

Mina Farmorsfrågor har hjälpt mig och många andra att komma underfund med viktiga saker om sig själv. Så det dyker nog upp en och annan i fortsättningen också. Förresten har jag ju inte svarat ännu på den senaste, nr 232 tror jag, den om samvetet.

Katinkabloggen kommer att innehålla mindre barnbarn och mera litteratur och foto. Hoppas, hoppas att jag får skriva ett inlägg om att något förlag vill publicera min roman.

Kvinnan på bilden stod och rensade sin rabatt en ljuvlig vårdag på ön Brac i Kroatien. När hon såg att jag höjde kameran och log mot henne,  gjorde hon den här gesten helt spontant. Idag känner jag mig lika glad som hon. (Och dessutom 20  – 30 år yngre.)

Köper en bok i Pocket shop på flygplatsen. Jag följer författarens blogg, hon skriver i den om skrivandets mödor och triumfer, om vardagens slit och pusslet för att få allt att funka. Det där författarlivet hon skriver om, med en gullig, superduktig förlagsredaktör som hon blir nästan bästis med, och alla författarkolleger som stöttar och tröstar varann och dricker bubbel ( menar de champagne?) och fnissar ihop på restauranger. Och releasefesten som blir en sån succé, och boksignering och föredrag. Så avundsjuk jag blir. Jag tänker: inte en människa utom kanske familjen skulle komma på min releasefest. Om jag mot förmodan får min bok publicerad kommer alla här ute bara att bli arga på mig för att de tror att de känner igen sig. Författarkolleger? Jo, jag har ju faktiskt EN! 🙂 Hej Barbro!
Sen läser jag Boken, den Omtalade, på flyget och den är så dålig att den får sitta kvar i fickan på stolsryggen. Herregud! Bonde söker fru på TV hade varit mer givande.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Berlin är sju gånger så stort som Paris. Ofattbart stort. Jag sitter med tunnelbanekartan och planerar min dag. Odd säger: ”Förr skulle du aldrig ha kastat dig ut såhär i tunnelbanan ensam i en främmande stad.”
Va? Skulle jag inte? Intressant med någon som har lite perspektiv på ens utveckling, särskilt för mig som aldrig tittar bakåt. Har jag inte varit likadan jämt? Kanske är det naturen som ser till att ängslan och feghet kopplas bort när de egenskaperna inte längre behövs för att skydda familjen? Vilken tur jag har som får åldras i en tid när livet fortsätter fast barnen lämnat boet.

Hotell Mövenpick i Berlin. Klockan är tidigt, inte nio än. Mannen som står framför mig tar en rejäl skopa av råbiffen från skålen. Det finfördelade, säkert skrapade, fläskköttet är uppblandat med hackad lök. Mannen har en mycket stor mage mellan sig och kyldisken. Han får hålla tallriken på nästan rak arm för att inte få för stort avstånd till disken och riskera att spilla på golvet. Tallriken är redan rågad. Jag vill inte stirra för länge, men noterar bröd, stekta korvar, äggröra och stekt potatis, Rösli som är så poppis här.
Frukosten här kostar 22 Euro. Det är rena rånet och hade jag vetat det innan det var försent hade jag fikat på stan istället. För det är billigt att ära ute i Berlin. Billigt att bo också.
Hur ska jag göra nu då? Äta så mycket som möjligt eftersom jag ju har betalat? Här finns precis allt. Jag bestämmer mig för att ändå hålla mig till GI, och frossar i gravad lax, lufttorkad skinka, äggröra och goda ostar. (Dock ingen råbiff.)
Ingen färskpressad juice, inga bakverk, inga croissanter, inga osv osv. Känner mig duktig och tittar medlidsamt på kön av tjocka människor som fyller på tallrikarna gång på gång med saker som kommer att förkorta och förpesta deras livstid.
De har ju betalat för det. Och det är ju så gott.

Lycka är att kunna kompa sig själv på ukulele till Bob Dylans ”It´s all over now, Baby Blue”. Jag inser plötsligt att detta har jag längtat efter hela mitt liv.  🙂

Tur att vi inte bor i lägenhet för då hade någon garanterat bankat i väggen för typ två timmar sen…

Ukulelen är ett sånt perfekt instrument, för man kan spela lågt och känslosamt på den också, inte bara stompigt och kaxigt.

Perfekt allsång i sittbrunnen i sommar med goda vänner, vin och mysmat.

Igår firade jag. Idag fortsätter genomläsningen från början, med rödpennan i högsta hugg. Och jag inser att jag vill nog putsa lite till. Vill inte lämna ifrån mig ett manus som jag inte är 100% nöjd med. Det finns scener och karaktärer som jag verkligen älskar och är stolt över att ha skrivit. Men det finns andra passager som inte alls är lika bra.

Detta  fick min söndag att nästan kapsejsa helt, i missmod och stress. Hur ska jag hinna bli färdig  innan 1 april? Därefter är det påsk och sjösättning i Danmark och hemsegling och …

Bloggen är utan bilder just nu eftersom Lightroom inte fungerar eftersom jag har en ny dator som inte hittar min externa hårddisk med bildbanken.

Jag borde skämmas. Vad har jag för anledning att gnälla – egentligen? Det kanske är en post manus reaktion?

Igår kom mailet jag väntat på från Ann Ljungberg som har varit författarcoach och ledljus under ett års skrivande. Förra veckan fick hon de sista scenerna,  jag bad henne att vänta med alla kommentarer tills jag var klar med hela texten. Ingen annan har läst de 103 577 ord som romanen består av. Inte ens Odd.  (Han har fått läsa ett kapitel som numera är struket.)

Ann skrev att hon tycker berättelsen är bra. Riktigt bra till och med. Hon hade nästan inga kommentarer, förutom en massa beröm som jag inte tänker citera här, det är en skatt jag behåller för mig själv. Hon ansåg inte att några ändringar behövdes. Påpekade bara några namn jag blandat ihop och ett par darlings som jag kan fundera över om jag vill döda.

Det känns otroligt skönt att Ann tror på manuset. Själv är jag nämligen inte alls övertygad längre. Eller är det bara ett sätt att gardera mig mentalt för alla refuseringar som nu kommer att följa?

Nu återstår en veckas finputsning innan det är dags att skriva ut X antal tjocka manusbuntar och skicka ut till förlagen.

Vilka ska jag välja?

Jag hade tänkt att vara helt öppen (eller transparent som det heter) här på bloggen  med vilka förlag jag skickar till, vilka som refuserar och vilka som eventuellt kommer med kommentarer. Är det en bra eller dålig idé, du som vet? Det kanske är väldigt otaktiskt?

Idag ska Ann maila feedback på mitt manus. En del kommentarer har hon redan gett mig allt eftersom hon har fått tidigare delar. Men rätt mycket har ändrat sig radikalt under våren.

Fastän jag redan har strukit massor, både hela karaktärer och händelsekedjor, misstänker jag att det finns mer som kan tas  bort. Det handlar inte om att den texten är ointressant eller sämre än annat jag skrivit. Men den leder handlingen ut och bort, inte in och framåt.

För ett år sen hade jag ångest inför risken att ha skrivit tusentals ord ”i onödan”, att jag kanske måste stryka. Samma ångest som jag känner nu, över att behöva måla över delar av målningen jag håller på med.

Men det har jag lärt mig av ett och ett halvt års skrivande av säkert 150 000 ord. Nu vet jag att inte ett ord är i onödan, inte ett penseldrag bortkastat. Man måste öva, prova sig fram. Precis som en idrottsman eller en musiker.

Den här bloggen är inte alls meningslöst  pladder. Den är en debutant som sjunger skalor innan premiären på Operan 🙂 

Under veckan som gått har jag nästan tagit helt ledigt från Manuset. Vips tränger sig andra projekt in i det tomma utrymmet. Ett program som heter TypingMaster till exempel. NU ska jag ta tag i min dåliga skrivmaskinsteknik. Nästa roman skriver jag utan att titta på tangenterna!

67/365 foton. Nybörjare

Och i uterummet blommar kaktusen som vanligt varje mars, fast det är minus 12 utomhus.

66/365 foton 2013 Vårblommor

 PS. Vill du också göra en sån där rolig liten Ninja-animering? Klicka HÄR!