Råmanuset är färdigt. Sista dagen i Las Palmas skrev jag sista scenen.

Den blev inte bra, jag är inte alls nöjd med den. Men den är skriven. Även om den kommer att skrivas om.

Nu ska jag itne göra någonting alls med mitt manus förrän den 27e december. Inte sortera in alla nya scener i Scrivener, inte strukturera, inte ens anteckna. Hjärnan ska vila och ett avstånd ska uppstå till det skrivna. En distans.

Det betyder inte att jag är trött på manuset. Tvärtom längtar jag efter att ta itu med redigeringen, läsa alltihop från början och göra om, lägga till, byta namn, ändra ordningsföljd, brodera ut. Det suger lika starkt som chokladsuget en fredagkväll.

Men jag tänker hålla mig. Nu är det jul som gäller. Njuta av hela stora familjen. Krama och hålla och fota och pyssla. Läsa. Har idag börjat på Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm men orkar nog inte läsa klart. Har nobelpristagaren och Jan Guillou påbörjade också.

Sen när alla har rest hem igen väntar Manuset på mig. Det sitter redan uppklistrat på väggen.

Ofärdig skapelseberättelse

Baktalaren, det är den där rösten inuti mig själv som säger att jag inte duger, inte kan, inte ska göra mig så märkvärdig. Den säger att folk på stranden tittar  nedvärderande på mig när jag försöker komma ihåg solhälsningen, och att människor jag känner talar nedsättande om mig när jag inte är närvarande. Baktalaren får mig att förvänta mig negativa besked och dåliga resultat.

Baktalaren kanske försöker rädda mig från att misslyckas? Om jag inte tror, hoppas och försöker så slipper jag ju uppleva besvikelser och fall från hög höjd.

Tack vare min coach Eva (vi pratar fortfarande en gång i månaden) har min baktalare fått strypkoppel och munkavel. Ibland lyckas han ändå få en syl i vädret. Han passar på när jag är sjuk eller sorgsen.

Just för tillfället har han ingen chans. Tacksamhet är ett effektivt sätt att hålla Baktalaren tyst. Och jag är så tacksam just nu. Mina fem skrivarveckor i Las Palmas var underbara och det bästa jag gjort på länge. Barn och barnbarn är friska och har det bra. Odd och jag har det bra. Min mamma mår bra. Jobbet går bra.

Den här känslan av tacksamhet vill jag hålla kvar och bo i över julen. Vem bryr sig om en futttig baktalare när det finns så mycket i livet att vara glad över.

Vem bryr sig

Sandskulptur på stranden. Sig själv nog.

Åh, vad jag önskar att jag kunde spanska. På hemväg från kvällspromenaden gick jag förbi en gränd med musik och applåder. Det var precis som en fin kväll på Flinks med Gåke. Fast jag misstänker att det var en något mer politisk Gåke. Kanske typ Cornelis. Han sjöng och deklamerade om vartannat, ackompagnerad av två gitarrer och två mandoliner (rätta mig om jag har fel). Det var ingen restaurang, nästan bara vanliga spanjorer satt där. Luften darrade av känslor och engagemang.  I ett hål i väggen kunde man beställa dricka.

trim.IdoNNY

Jag vet inte om videolänken här ovanför funkar. Hoppas!  Annars får ni en stillbild här.

Läste en del nedslående statistik i den skandinaviska tidning som ges ut här. www.dagnatt.com heter den, finns även på Facebook. Där står bl a att var tredje kanarier lever på mindre än 10 €  per dag. Samt att arbetslösheten på Kanarieöarna är nästan 34%, mot 24% på spanska fastlandet. Dessutom ökar den hela tiden, bara de sista två månaderna med 14%.

All inclusive är roten till en del av arbetslösheten.  Små restauranger, cafeer och livsmedelsbutiker får slå igen. Hotellen upphandlar sin mat av stora kedjor.

Hur kan man vilja resa all inclusive? Det är för mig helt obegripligt. Ge sina barn illusionen att allt är gratis.

63% av alla ungdomar under 24 år på Kanarieöarna är arbetslösa. 63%! Och det beror inte på att de läser på högskola…

Man märker av både fattigdomen och arbetslösheten hela tiden. Det är mycket mer unga, lediga människor  i rörelse överallt än det borde vara.  På kafeerna och på gatorna, på surfstränderna. Många försöker hitta på olika sätt att underhålla turisterna för att tjäna lite pengar. Strandpromenadens 3 – 4 km är kantad av människor som säljer olika  hantverk, skulpterar i sand, har klätt ut sig till statyer, spelar någon sorts musik, uppträder som clowner, säljer blommor.

De här två har jag lagt märke till i fem veckor nu. De kan uppenbarligen försörja sig hyfsat på sin fantasifulla installation. Jag har hört dem prata svenska med varann. Förmodligen är det surfarkillar ute på äventyr som tjänar lite extra pengar.

Rätta mig om jag har fel.

Fem scener kvar. Fast jag skrivit tre sen igår, när det var sex kvar. De förökar sig av sig själv medan jag håller på.  Jag skulle aldrig kunna skriva en bok om hur man skriver en bok. Det enda jag kan säga är att den hittar på sig själv. Man behöver bara sitta på sin ända och skriva ner vad som händer. Vilket inte alltid är det lättaste. Skjuta-upp-sjukan kan ibland vara mycket svår.

Här sitter till exempel jag nu och skriver blogg, istället för att ägna mig åt vad som händer på polisstationen i Henån (som återuppstår i min bok).

En annan aktivitet för att skjuta upp själva skrivandet var ikväll att räkna efter hur många personer jag har hittat på för min roman.

Det blev 75 människor. Sjuttiofem påhittade personer. Minst. En post-it lapp för varje, men några mindre viktiga har jag nog faktiskt glömt att skriva upp.

Inte alla, men många, är ganska kompletta karaktärer med släktband, yrken, familjeförhållanden, barndom etc.

De här personerna har jag förstås inte hittat på allihop från början. De tillkommer allt eftersom berättelsen utvecklar sig. Sedär, där dök det upp en rullstolsbunden fågelvän på Käringön. Och där en omtänksam präst på 1920-talet.

Flera av dem måste jag byta namn på när det blir dags att redigera. Jag har både Elisabeth, Elina och Olena. Funkar inte, går inte att hålla isär. Samt två eller tre Gunnar, och en Hedvig som plötsligt hette Hildur nästa gång jag  skrev om henne.

Namn är faktiskt jättesvårt. En massa fina namn har jag fått avstå ifrån bara för att det finns någon med det namnet i familjen eller i grannskapet. Torvald och Ally till exempel. Våra snälla grannar. Underbara namn. Men då skulle dom kanske tro att  – ja, ni förstår.

Dessutom måste alla dessa 75 ha efternamn också..

Nu ska jag först skriva i 30 minuter om den där polisstationen. Sen får jag lov att gå ut och köpa lite chokladöverdragna jordnötter. Bara ikväll.

På fredag kväll måste jag vara klar. Till dess har jag sex scener kvar att skriva. Två om dagen. Jag vill hinna med en till idag.

Vilken ska jag välja?  Den roligaste eller den svåraste?

Skriver och skriver och har inte tid att hitta på nåt roligt till bloggen. Idag har det dessutom varit fint väder så jag tog mig tid till en simtur och en stund på stranden.

Det är fint torkväder på balkongen och tvättmaskinen används titt som tätt. Skönt att kunna snabbtvätta träningskläderna till exempel.

Men jag har en vag känsla av att elinstallationen av tvättmaskinen inte riktigt skulle godkännas hemma…

På min dagliga lufsarrunda längs kustlinjen norrut i stranden Las Canteras förlängning finns en mycket vacker och påkostad kilometerlång stenlagd strandpromenad. Typiskt EU-projekt. Den är byggd ovanpå och precis i kanten av den branta, vassa klippväggen och vindlar i krokar och serpentiner, följer  med in i vikar och ut på uddar.

Långt nedanför bryter Atlantens vågor och vid högvatten kastas  kaskader av skum nästan ända upp. Längs vägen finns bänkar uppställda, och där sitter alltid folk och tittar på vågornas skådespel. Oftast ensamma gamla tanter och gubbar som jag uppfattar som urbefolkning.  De flesta turisterna hittar inte hit, här finns ju varken restauranger eller butiker.

Ungefär halvvägs, där vägen gör  en liten avstickare ut på en klippa, står en stor fyrkantig låda i rostigt järn. Den är nog tre meter hög. Tre av väggarna är perforerade med hål. Den fjärde väggen är i tjockt glas. Ställer man sig där ser man havet och himlen genom alla hålen.

En morgon låg det en krans framför järnlådan. Jag dit ut för att försöka lista vad det egentligen stod på den lilla plattan på marken framför.

Det visade sig att lådan är ett minnesmonument över  människor som omkom i en svår flygolycka i Spanien. Varje hål är en människa.

Jag kan inte sluta tänka på det. Kanske för att symboliken med alla hålen ligger så nära temat för min roman.

Man skulle kunna travestera John Donne  ( i Hemingways roman Klockan klämtar för dig.)

Ingen människa efterlämnar ett tomrum. Fråga inte efter vad en människa betydde. Betraktarens hjärta fyller tomrummet.

Bilden är tagen med min Iphone rakt mot glasskivan, därav speglingen. Man får föreställa sig det vackra och skiftande sceneri av hav och himmel som syns bakom varje litet hål.

Det står 25C kl 11.00  på den digitala skylten på strandpromenaden nedanför min balkong. Men den siffran betvivlar jag faktiskt. Temperaturen alltså. Men drygt 20 är det säkert. Äntligen en riktigt fin dag ända från tidig morgon. Solen når inte till min balkong förrän efter lunch, vilket är bra för arbetsmoralen.

Jag har tio scener till att skriva innan det är dags att resa hem.

Undviker att kolla nyheterna om snön och vintern hemma, får så dåligt samvete. Ska köpa julklappar imorgon. 🙂

Nej, inte nu igen! Det var min första tanke när jag upptäckte att ryggsäcken under bordet var borta. Panik är ingen rolig känsla. Mobilen! Nyckeln till lägenheten!

Gud vilken tur! Det var min andra tanke när jag kom ihåg att Iphone och nycklar låg i säkert förvar i innerfickan på jackan. Något har jag lärt mig sen förra året.

Vi satt åtta glada uteätare runt ett bord vid en uteservering på strandpromenaden. Det var Ann Ljungbergs skrivarkurs och jag. Jag satt på den sidan av bordet som vette ut mot stranden. Bakom min stol löpte ett räcke, och sen är det en höjdskillnad på kanske 80 cm ner till själva stranden. Medan vi åt och pratade måste någon väldigt liten person ha krupit upp bakifrån i skydd av muren, sträckt in handen mellan stolsbenen och obemärkt lyckats hala ut min ryggsäck. Ett barn alldeles säkert. Så sorgligt. Tänk om jag hade upptäckt honom/henne, vad skulle jag ha gjort?

I ryggsäcken hade jag min plånbok med 30 Euro och inget mer. Plus min fullskrivna anteckningsbok, vilket känns som en katastrof men ändå inte. Tänkta tankar som är nedskrivna en gång brukar  jag komma ihåg.

Det är verkligen ingen rolig känsla att bli bestulen. Men det kunde varit värre. Jag tänker lägga det bakom mig nu och inte fortsätta älta hur det kunde hända.

Innan restaurangbesöket var jag hos frisören. Det kostade 700:- mindre än det brukar göra hemma.