Det här är ett roligt litet test som visar hur fort du läser. Jag hittade det på Bernurs litteraturblogg.

Skumma inte, det kommer frågor på läsförståelsen efteråt! Testet är på engelska, vilket gör att det tar lite längre tid än normalt åtminstone för mig. Jag läste 412 ord per minut. Hur många klarar du?

Source: Staples eReader Department

För en stund sedan kom jag hem med ännu ett fynd från Bokbörsen. Nils Holgerssons underbara resa, tryckt 1931 i halvfranskt band och med bokbindarmästare Bertil Holmbergs privata Ex Libris prydligt inklistrat på insidan pärmen. I boken låg också en handskriven lapp där det stod att bokbindarmästaren även hade varit en duktig violinist och spelat på stumfilmsvisningar.

Av alla nobelpristagare jag läst (inte så många) är Selma Lagerlöf den enda jag har svårt att lägga ifrån mig. Man kunde tro att Nils Holgersson skulle vara uttjatad och förstörd. Men nej, hon är fullt njutbar, särskilt med  gingo, voro och blevo, som i den här tidiga utgåvan. De gammalmodiga, detaljerade illustrationerna  av Bertil Lybeck tror jag är kopparstick, men jag kan så lite om sånt.

Jag slet upp det flera kilo tunga paketet i bilen förstås, och läste de första kapitlen på färjan, på väg hem från Hemköp.

Hur lång tid tog det att skriva den här mastodontboken innan den gavs ut år 1907? Tanken får mig att fundera över det här med att bli färdig, att skynda sig att bli klar. Så har jag varit van att tänka hela livet. Klara, färdiga, gå och fortast i mål vinner.

Mitt skrivande ska få dra ut på tiden länge. Det är ingen brådska, boken måste inte bli klar fort. Det är motigt med redigerandet, men det är underbart också. Dörrar till nya rum visar sig, karaktärer propsar på att få berätta mer. Det ska få ta tid.

PS Hittade just de absolut bästa och mest hands-on råd om redigering/revidering som jag läst hittills. I ett blogginlägg från NaNoWriMo ”What´s now?”. Har skrivit ut listan på ”how to”  och satt upp på väggen. Suveränt! 

Mitt bidrag nr 10 till 365foton 2013, Tema: Oslagbar

Jag ska aldrig mer skriva för min brödföda. Vilken befriande insikt. Även om jag få för mig att t ex skriva noveller till veckotidningar,  så kommer jag aldrig att ändra en text bara för att få betalt för det jag skriver.

Det påminner mig om vad jag hörde min pappa säga när han blev pensionerad. Jag var bara 19 år då och jag minns det så tydligt, fast jag annars har väldigt dåligt minne. Hans kommentar måste ha satt sig  djupt. ”Nu ska jag aldrig mer krusa en djävel.”   Ju mer jag tänker på vad de orden betyder, desto sorgligare känns det.

Det här är dagens bild till fotoutmaningen 365 foton 2013 som nu har hela 200 deltagare! Få se hur många som orkar hålla ut hela året. Jag kan inte lova att jag gör det. Dagens tema är Rost.

Manushögen är nu nästan genomgången. Mina strykningar tar nog ner antalet sidor under 500. Men redigeringen har öppnat ögonen för att det kanske inte räcker med lite ny målarfärg ovanpå den skrangliga konstruktionen. Den måste byggas om ordentligt för att bli bärande.

  NaNoWriMohar lanserat en ny skrivmånad som heter  The ”Now-what?”  months.

Den handlar om att redigera sitt första råmanus. Där används ordet ”revise”, inte ordet ”edit” som är det engelska ordet för redigera.

Revise betyder revidera. Det är något helt annat.

Det står alltmer klart att det är revidera jag måste göra. Rumstera om ordentligt i manus. Utveckla vissa händelser och karaktärer väldigt mycket, minska ner betydelsen av andra. Lägga till dramatiska händelser och konflikter.

Romanen Alltid hos dig av Maria Ernestam är en  förebild just nu. Liksom MajGull Axelssons Slumpvandring och Moderspassion. Det är alldeles för höga mål, men man ska sikta mot stjärnorna står det också  i The ”Now-what?”  months  

(Jag måste bara skriva ner detta, så att jag minns senare hur jag tänkte, nu när jag inte vet riktigt vad jag ska skriva, eller hur, men ändå har en vision av vilken sorts romanbygge jag har som målbild.)

Makronivån.

Vill man så kan man, vad olyckskorparna än kraxar. Till exempel öppna en hantverksbutik med egna och andras skapelser i garaget. Det har Else-Britt gjort på Flatön, och idag var jag där och köpte ett par ljuvliga rosa lovikkavantar som Tiny ska få i 3-årspresent, och en väldigt vacker broderad jullöpare som ska ligga på mitt köksbord varje jul. Det fanns mer jag ville ha, jättefina grytlappar till exempel. Mest av allt gillar jag namnet. Så kaxigt! Stick i Stäv.

I diket mitt emot butiken hittade jag motivet till dagens bild i 365foton. Nr 7. Temat är: Sista.

Måste man göra något särskilt idag? Här i huset har vi i alla fall inga planer. Jag har börjat med den första snabbläsningen av manuset och blivit lite lättare till mods. Hunnit nästan 200 sidor.

Men dessutom har jag lagt en irriterande lång tid på att lista ut hur man kan utnyttja vår nya Apple TV. En liten box som ska befria oss från den dyra boxen som vi aldrig utnyttjar. Det enda jag skulle vilja göra ibland är att se på film. När jag vill, inte när kanalen bestämmer.

Igår lyckades vi med förenade hjärnor installera apparaten så att Odd kunde se en gammal Clint Eastwoodfilm. Jag hade inte tålamod utan läste i navigationsboken istället.

Nu har jag skaffat Netflix för att kunna ta igen en del av det jag missat i filmväg under livet. Jag är filmanalfabet och kan nästan räkna upp på rak arm de få filmer jag har sett . Clockwork Orange, De sju samurajerna, Cabaret, Funny Girl, Chocolat, Il Postilone, Svart Katt Vit Katt, Amarcorde, Satyricon, Fanny & Alexander, Forrest Gump, Berättelsen om Pi. (Sånt som Sällskapsresan och You´ve  got Mail räknar jag inte.)

Men medan jag joxade med Apple TV fastnade jag i en dokumentär om Jan Stenbeck och vips hade en timme försvunnit. Det är precis därför jag avskyr TV. Man blir hypnotiserad och rånad på sin tid. Om jag hade gjort ett medvetet val mellan det där programmet och att läsa i min bok eller arbeta med mitt manus hade jag aldrig valt att titta på TV.

 Jag tänkte koncentrera mig på närmiljön hemma i mitt fotande nu ett tag. Det är Camilla på Moderskeppet som inspirerar, hon har startat ett sånt fotoprojekt. Färger och former som känns så självklara idag, men som blir omoderna, pinsamma, nostalgiska så fort.  Om tio år är våra miljöer idag historia, då tittar vi på bilderna och tänker: Men herregud, såg det verkligen ut sådär?

Dagens tema i fotoutmaningen 365 foton är Hem. Det här är en bild på vårt kök, tagen med vidvinkel.

Hur klämmer man in en distanskurs i navigation (förarintyg) i sin vardag när man har ett jobb att sköta och ett mastodontmanus att redigera?

Jomen det är ju så kul … vi tar det fredag kväll! I maj ska vi segla hem nya båten från Flensburg. 300 distansminuter har vi räknat ut att det är hem till Flatön, med lite marginal.

Även om jag har varit på sjön varenda sommar i hela mitt liv, så har jag för det mesta bara åkt med. Det var så när jag växte upp. Köra båt var mannens uppgift. För tre eller fyra år sedan bestämde jag mig för att lära mig köra båten själv. Odd tyckte det var en strålande idé och stöttade mig helt och fullt. Men det var ändå ett förvånansvärt motigt projekt, detta att ta ansvar som kapten. Det tog lång tid innan jag vågade mig ut ensam i vår lilla snipa. Nya Tumlaren är mer än dubbelt så stor som gamla Tumlaren, och jag har bestämt mig för att jag ska kunna köra henne helt ensam. Inte segla, men köra. Och jag vill kunna ta ansvaret för navigeringen när Odd seglar.

Så nu sitter vi här och slåss om passaren och övningssjökortet. Odd är visserligen proffs, men han har redan hittat saker som han inte hade en aaaaning om i min kursbok. Så därför får jag inte ha den ifred. Tänk om jag lär mig nåt som han inte vet…

När vardagen suger, svider, blåser, stormar, fryser. Hur gör du då?

Gör riktiga författare verkligen såhär?  Skriver ut sina manus på vanligt hålat papper och samlar i en tjock hög för redigeringen?

558 sidor blev det. Rena Elizabeth George vad beträffar omfånget  (men knappast när det gäller innehållet). Visserligen är sidorna numrerade, men ändå… lösa ark? Väldigt opraktiskt. Dessutom skrev min skrivare ut alla sidorna med texten uppåt, så jag har varit tvungen att vända på alla 558 utskrifterna efteråt för att sidan 1 skulle komma överst…

Jag måste verkligen få ner antalet sidor. 350 är  en lagom tjock bok enligt min åsikt.

Första steget är alltså att nu läsa igenom och anteckna vad jag vill göra med texten. Stryka, flytta, lägga till scener. Har bestämt mig för att följa Ann Ljungbergs råd slaviskt och hålla henne i handen tills det känns lite mindre hopplöst. Hon säger att jag kommer att veta hur jag ska göra efter att ha läst igenom allt. Så då tror jag väl på det.

Ofärdig baby.

1 januari samlade jag alla scener som jag skrivit i ett enda dokument i Word.  129 712 ord. Så många innehåller mitt råmanus. 547 sidor säger Word att det betyder. Helt klart alldeles för många. Särskilt som jag har sett fram emot att få brodera ut lite till.

Hur som helst känns arbetet med romanen just nu helt övermäktigt. Intrigen håller inte ihop utan breder ut sig åt alla håll både i tid och rum, det finns alldeles för många parallella historier, början är för utdragen och handlar om fel personer osv osv. Hur ska jag få ordning på detta? Var ska jag börja?  ”Kill your darlings” är det hurtfriska rådet som det är lätt att hålla med om i teorin. Men i praktiken innebär det att jag nog måste rensa bort både personer och händelser som jag verkligen gillar.

Det kanske är dumt att ha ett enda gigantiskt dokument att jobba i? Det kanske vore bättre med varje kapitel i ett separat dokument?

Enligt författarcoach Ann Ljungberg ska jag nu göra en snabb genomläsning och bara markera ändringar i kanten, inte genomföra dem.

Tror jag återgår till Scrivener och gör det där, faktiskt. Där är överblicken mycket bättre. Det kan behövas.

Den här bilden får illustrera temat ”Dramatik” i fotoutmaningen 365 foton. Den sätter också en sorts lägstanivå på bildkvaliten. Nödlösningar kommer i år att tillåtas av den inre kritikern. 🙂

365 foton 2013. Tema: Dramatik