Hur svårt kan det vara att montera lite bokstäver i aktern på båten?

Skitsvårt visar det sig. Fast jag fick en detaljerad instruktion av Lars-Eric på Reklamtjänst i Henån. En flerstegsraket där det ingick T-röd, upptejpning, ta bort skyddspapper, vattenspruta bärfilmen, applicera med plastskiva, vänta, dra loss.

Det sket sig i momentet ”vänta”. Flatön var inga problem, raka och fina bokstäver, Futura. Innan jag drog loss bärfilmen på styrbordssidan gick jag iväg till utedasset, tittade en stund på hur några av jacobsönerna slet med finputsningen av en stor träbåt, kollade senaste inläggen i Facebook. Det tog tjugo minuter. När jag kom tillbaka till båten drog jag av bärfilmen, gick tre meter ifrån och kände mig mallig. Jättesnyggt. Sen tog jag itu med Ellem på samma sida. Specialdesignat typsnitt i skrivstil. Alla bokstäverna hänger ihop och det är inte rakt någonstans.

Eftersom det gått så bra med Flatön tyckte jag att jag kunde snabba på lite. Det slutade med att hela texten lossnade från båtsidan och när jag äntligen fått den på plats igen hade plasten töjt sig i bokstävernas öglor. Jag blev tvungen att klippa här och där. Det syns om man tittar noga längst ner i öglan på det första ”l”et.

Om det blir samma strul på baborssidan var det inte mitt fel, tänkte jag. Då får vi byta typsnitt. Men för säkerhets skull väntade jag tjugo minuter den här gången innan bärfilmen avlägsnades från Ellem. Simsalabim, perfekt!

Det sista jag gjorde innan lunch var att riva bort Ellem från styrbordssidan och beställa en ny dekal.  Det kostar att ligga på topp, som Odd brukar säga. Nästan fyra timmar tog det. Men nu kan jag.

51/365 foton 2014. Tema: Övning

Igår gosade jag med barnbarnen och njöt av närkontakt för första gången på länge.

Idag fick jag ett SMS: ”De ringde från förskolan att S har fått löss. Du kanske borde kolla?”

Det är roligt nästan jämt.

50/365 foton 2014. Tema: Kliar.

Lördag: Sista dagen på intensivkursen i VHF/SRC.

Spelning med uckegruppen på TUR-mässan.

Seglarmingel med Stinas Informativa på kvällen.

Övernattning i Göteborg.

Söndag: Mammas 95-årskalas.

Varför lämnar detta helgprogram mig helt utmattad på söndag kväll?

Så nöjd med allt som hände, men behöver två dagar i ensamhet för att smälta och varva ner nu.

(Inte min bild, lånad från kommunens hemsida)

48/365 foton 2014. Tema: Sötnos

49/365 foton 2014. Tema: Kontroll.

47/365 foton 2014. Tema: Promenad

Peter Lemarc fick Orust Kommuns stora Evert Taubepris.

Han ska ta emot det på TUR-mässan i morgon.

Jag hörde honom på radion, han lät väldigt glad. Jag gillar Peter Lemarc väldigt mycket och tycker att han är väl värd priset.

Han sa att han inte ska uppträda på mässan, bara ta emot priset.

Men vi ska uppträda med Oa´s Uckelirare. Kl 14 i kommunens monter. Hoppas Peter Lemarc inte har gått! 🙂

Vi får inget gage, men kommunen betalar vår orkesterbussresa. Inte dåligt det.

Vet du hur svårt det är att sjunga andrastämman till ”Inbjudan till Bohuslän” och spela ukulele samtidigt?

46 av 365 foton 2014. Tema: Prov.

Först rubbade och vaxade jag hela båten enligt konstens alla regler. Alltså dem jag kände till dittills.

Resultatet liknade f..n rent ut sagt.

Alltså frågade jag Andreas på varvet i Munkeby, där vi har vår båt, hur han gjorde. Han är Expert, och vårutrustar andras båtar hela dagarna. När han är färdig med en båt gnistrar den som en diamant. De som har råd betalar flera tusen för att slippa göra det här jobbet själva.

Min nya polermaskin, en likadan som Andreas har, var inte heller billig. Men vilken skillnad den gör! Och vilka armmuskler jag får!

Nu är babordssidan av skrovet färdigt. Det tog en vecka, jag orkar bara tre timmar i taget.

Det gör ingenting, för det blir så himla fint! 🙂

Först så går det upp, och sen så går det ner…

Igår meddelade Frank förlag att de ville ändra mitt månadsgamla avtal på grund av att de byter inriktning. Plötsligt vill de att jag betalar nittitusen kronor plus moms för att de ska trycka femtonhundra böcker. Plus en massa andra orimligheter som inte är värda att dra upp här ens. Anledningen är att förlaget inte har råd med systemet som gäller i bokbranschen, nämligen att bokhandlarna har rätt att returnera osålda böcker till förlagen. Ingen nyhet som har inträffat den senaste månaden, kan man tycka.

Jag vill inte säga att jag anade detta, men det ger ingen bra magkänsla när förlaget inte håller sina utlovade dealines och inte svarar på telefon eller mail.

Som tur är finns Författare på Facebook, och som tur är har jag ett bra nätverk i mitt författarliv, så när jag luftade mina problem fick jag ett massivt stöd.

Eftersom jag var bunden av det första avtalet ägde förlaget rättigheterna. De kunde helt enkelt sitta kvar på manuset och bara låta bli att ge ut min bok. Bokrelease den 12 juni var bara att glömma. Värre var att det kunde dröja ända till november innan de antingen måste släppa rättigheterna eller trycka boken.

Men tack vare mina författarvänner och med hjälp av Författarförbundet har jag nu lyckats få tillbaka mina rättigheter, och avtalet med Frank är ett minne blott.  Vilken pärs.

Insikten att jag – återigen – varit för snabb, för godtrogen, för naiv, svider i mellangärdet. Egenskaper som får vissa att kalla mig för cynisk när jag värjer mig onödigt bryskt mot nya närmanden för att slippa falla offer för mig själv.

Samtidigt – med häpen stolthet upptäcker jag en styrka som jag inte visste att jag hade: Jag reser mig på studs ur besvikelsen och är förbannad, konstruktiv och handlingskraftig.

Idag har jag redan fått signaler som ger gott hopp om nytt kontrakt med ett seriöst förlag.

Igår var jag på Författarkväll på Henåns bibliotek, Helene Tursten föreläste om sina tio Irene Hussdeckare.  Hon var proffsig, inspirerande och utstrålade ett vänligt intresse för sin publik. När jag köpte Tatuerad torso av henne efteråt hörde jag mig själv berätta om min besvikelse över det spruckna avtalet medan hon signerade boken. Det kändes ganska pinsamt men samtidigt skönt att få gnälla lite för en levande människa och inte bara på Facebook. Hon lyssnade och frågade och verkade genuint medkännande.

Idag känns hennes ord nästan profetiska: ”Ha förtröstan. Du får snart ett nytt förlag. Kollegan Helene Tursten.”

44/365 foton Tema: Stöd

Jag väntar sedan en vecka på att få tillbaka manuset från förlaget, och hoppas att förseningen betyder inga ändringar. Annars blir det svårt att hinna med den slutgiltiga redigeringen innan deadline 29/3.

Men väntan betyder inte overksamhet. Idag har jag varit på kurs hela dagen för VHF/SRC certifikat. Ikväll var det litet ukuleleuppträdande på Flatöföreningens vårfest. Imorgon har Kryssarklubbens Medelhavssektion kurs hela dagen. Tema: Kasta loss! Föredrag och diskussioner inför resan till Medelhavet.

Dessutom har jag faktiskt hunnit med vårarbetet i trädgården. Känner att jag börjar övervarva, dags att försöka lägga in en lägre växel.

43/365 foton. Tema: Ego  Försöker få till ett bra porträtt till insidesfliken på omslaget till min bok. Bilden togs framför Niklas båt nere vid Stätte brygga en väldigt dimmig morgon. Duger nog inte. Men jag gillar stämningen.

Två dagar med sol och vind. Vår. Jorden reder sig, jag har rensat ogräs och beskurit fruktträden och hela tiden funderat på nästa bok. Går omkring som i en bubbla med huvudet fullt av idéer om nya karaktärer, konflikter och vändpunkter. Förstår inte hur man kan vara författare om man har småbarn och måste passa måltider.

Jag hann också med en researchtur med kameran till Fiskebäckskil, där mycket av handlingen ska utspela sig. Konstigt så mycket man ser med researchglasögon. Här har jag sprungit omkring alla min barndoms somrar, och ändå finns det så många ställen där jag aldrig satt min fot.

På den här bryggan har jag till exempel aldrig varit.

Idag fick jag höra en gruvlig historia som är alldeles sann, om en nu levande person. Jag vill, vill, vill använda den! Men då måste jag hitta ett sätt att förvrida den, sätta in den i ett nytt sammanhang, kanske placera händelsen hundra år tillbaka i tiden? Omforma sanningen alltså.

Ungefär som man kan göra i Lightroom.

42/365 foton 2014. Tema: Pittoresk

Finns det ett recept på hur man skriver en succéroman?

Nej, naturligtvis inte, svarar författarcoacherna i kör. Då skulle ju vem som helst kunna bli en Stieg Larsson eller en  Karin Brunk Holmqvist. Det finns visserligen regler, men kom ihåg att alla regler är till för att brytas!

Så står man där lika rådvill och nästan lika okunnig som man var från början, innan man hade läst igenom femton handböcker i skrivandets konst.

Men det finns handböcker och så finns det Handböcker. Till den senare kategorin räknar jag The Writer´s Journey, mythic structure for writers av Christopher Vogler. Boken är en bibel, en sån där bok som jag återvänder till hela tiden. Som jag läser och suckar och stryker under i, och tänker: Det är omöjligt, jag kommer aldrig att få till det…

Nu har jag ju bevisligen fått till det, åtminstone har jag skrivit klart en bok, återstår att se vad läsarna tycker om den. Lyckas jag få någon att gråta på slutet? Jag borde såklart checka av mitt manus mot bibelns budord, men det har jag inte vågat.

Idag har en av mina favoritbloggare, Simona Ahrnstedt, skrivit ett inlägg där hon tipsar om bloggen Cracking Yarns. Det visar sig vara en australisk blogg som bygger på Voglers bok men som tar Hjältens Resa ett steg till, och plötsligt får budorden i min bibel att lysa helt lättbegripliga.

Nu börjar jag analysera min roman! Det är så dags. Mittpunkter, vändpunkter och karaktärskriser som bygger upp spänningen inför slutets klimax. Jag upptäcker massor av saker jag skulle vilja ändra på. Saker som det skulle ta flera månader att skriva in i Marvatten.

Nej, det får vara. Jag får lita på att flytet och skrivglädjen jag känt lyfter denna min första bok.

Men nästa bok, den kommer att vara betydligt mer utstuderad och raffinerat komponerad. Där ska jag få läsaren att gråta av rörelse och lättnad, inte bara en gång och inte bara i slutet.

41/365 foton 2014. Tema: Installation.

Det finns en väldigt stor fördel med att arbeta med synopsis till uppföljaren redan innan den första boken har gått till tryck.

Man kan skriva in planteringar i den första boken. Skapa förväntningar på vad som ska hända sedan, nyfikenhet på om det verkligen slutar så som det verkar.

Idag kom jag på en händelse i nästa bok, som jag borde bädda för redan i den första. Det är hur enkelt ordnat som helst. Bara genom att lägga till några rader i mitten av sista kapitlet, öppnar jag möjligheten för att det förväntade slutet kanske har ett alternativ.

Den här roliga författarleken hade jag verkligen ingen aaning om när jag började.

Idag har jag anmält mig till en skrivarretreat i Marrakech, Marocko, nästa februari. Då har jag bestämt att jag ska finslipa på manuset till nästa bok Arvssynd. Det är skrivarcoachen mm  Johanna Wistrand som arrangerar retreaten, och anledningen att jag föll direkt för hennes förslag (förutom Marocko förstås) är den här formuleringen:

”Krav för att delta är att man inte har förväntningar på feedback på sina texter från de andra deltagarna eller mig, då alla är där för att dyka ner i sina egna texter, och att man respekterar de andras ev behov av att få vara asocial ( gå in i sin skrivarbubbla utan att nån stör i onödan). Inga pratkvarnar således inom riaden. Detta sanktionerat av en gammal skrivretreaträv ( moi).”

Precis vad jag längtar efter. Sällskap utan att behöva sällskapa. Samvaro utan pladder. Möjlighet att fokusera utan att vara helt ensam.

Förresten har jag skaffat nya glasögon. ”Författarglasögon!” sa S och H genast. På sätt och vis är det rätt. Med de här brillorna ser jag bra både på skärmen och på skrivbordsytan bredvid tangentbordet.

39/365 foton 2014. Tema: Självporträtt.

40/365 foton 2014. Tema: Nu.