Lånarna har tagit vår spark, men snowracer är också kul. Hela dagen idag har varit som en reklamfilm för svensk vinter. 60 cm vit, ren snö som fortfarande hänger kvar på trädens grenar. Strålande sol, några minusgrader, ingen vind.

När lille L var riktigt liten köpte vi en jättepraktisk bärstol på Nautopp i Lysekil, en toppenaffär för kläder och utrustning om man t ex paddlar kajak eller klättrar i berg eller bara gillar friluftsliv. Den stolen var en fullträff redan då, och den kom väl till pass idag fast lille L inte är någon bebis längre. Nu kunde han följa med oss och åka skidor! Fast han somnade redan efter några 100 meter…;-)

Pappa får sovmorgon. Lille L och Sigge tittar på ett obegripligt och ospännande barnprogram där en grupp konstiga barn bor i ett spökslott. ”De e jättefalit” säger lille L allvarligt. ”Kan vi gå ut nu å leka me spajken?”

I helgen måste jag välja bort att träffa nyfödda Tiny och mina två andra barnbarn i Göteborg, eftersom lille L kommer hem på besök med sin pappa. Det var så väldigt länge sedan vi träffades, flera veckor tror jag.  Det känns trist att inte kunna dela på sig. En välbekant känsla, konstigt nog…

Men LÄNGTAR efter lille L! Och inte bara jag. Snögrottan och inte minst Sigge väntar på honom.

Här är några nytagna bilder som stolt mamma har tagit på sina älsklingar.

Idag har jag smakat på livet som lattemamma i Göteborg. Stora L och jag gick med Tiny 2 veckor på en promenad. Vi åt vegetarisk buffé på mysiga Hängmattan i Majorna och fortsatte sedan via Linnegatan till babyaffären Storken (skötväska, insats till badbalja och badtermometer) och hem till Kungsladugård genom Slottskogen. 9270 steg 🙂 och 4 timmar!

Vilken skillnad att vara stadsmamma idag och på 70-talet! (Stadspappa också antar jag, men det har jag ju ingen erfarenhet av.)  Bebisar på vartenda café och massor av barnvagnar överallt. Nu var vi kanske i en extremt barnvänlig del av stan – Majorna och Linnestaden. Kanske är inte barnvagnar riktigt lika välkomna om man kommer lite närmare Avenyen. Eller också är dom det. Jag vill ju gärna tro att Göteborg är speciellt vänligt och socialt. Det får vi testa en annan fredag.

Vet inte vad som gör mig mest lycklig – min glada unge eller mitt fina barnbarn…

Shiloh (uttalas ”schajlo”) får i fortsättningen heta Tiny på bloggen. Det hette hon i magen, så det känns naturligt. De andra barnbarnen heter ju Lilla S och Lilla A och Lille L, för att deras föräldrar tycker att det känns bäst att inte använda hela deras riktiga namn på bloggen.

Tinys mamma är född till att vara mamma. Hon har alltid burit, passat, matat och tagit hand om bebisar. Sin egen tvillingbror inte minst. Nu byter hon blöjor och ammar som om Tiny var hennes 4e barn och inte det första. Tiny har hon redan badat, 6 dagar gammal! Pappa N är dessutom världens mest omtänksamma,  husliga och trygga person, så mitt besök idag var inte precis nödvändigt för att hjälpa till. 😉  Jag satt mest i soffan med Tiny i famnen som snusade och sov, medan N serverade te, städade och lagade lunch och nyblivna mamman vilade. Tiny sover på dagen och är vaken på natten.  Hon skriker bara när hon är hungrig, och mjölken sprutar så hungrig behöver hon inte vara många minuter.

När pappa bytte blöja öppnade Tiny äntligen ögonen, och jag lyckades få ett litet leende på bild! Fast det var nog inte meningen. Men ändå.

Lille L har hittills fått mest uppmärksamhet av barnbarnen, eftersom han är minst. Han blir ju gullad med av både oss vuxna och av kusinerna som älskat att släpa, kånka och busa med honom så länge han funnits.

Sedan i lördags har han fått konkurrens. Omöjlig konkurrens. Han tog det väldigt bra, hoppade först omkring i sängen tillsammans med lilla S och lilla A medan nyblivna mamman försökte amma i hela havet stormar. Han sökte sedan tröst hos farbröderna i köket och kom slutligen på knepet att göra som alla andra, nämligen fotografera bebisen.

Precis hemkommen från första mötet med nya barnbarnet, det är sent och jag känner mig helt utmattad av all sinnesrörelse och kärlek, men måste bara få dela med mig av ett par bilder.

I morse blev jag mormor för 3e gången! Stora L blev mamma till en liten flicka. Allt gick bra, men hela dagen har jag känt mig helt slut, fast det inte är jag som har fött. Så hemskt tråkigt att inte få åka till BB och hälsa på, fast jag förstår besöksförbudet med alla smittor i luften.

Ikväll bläddrade jag i fotoalbumet från när L + L föddes för 31 år sedan. På den tiden blev man inlagd när man väntade tvillingar och jag hade legat på sjukhus i 8 veckor när barnen föddes. Med en liten 7-åring hemma som längtade efter mamma! Tvillingarna vägde 3,6 och 3,4 kg, inte så konstigt eftersom jag gick tiden ut med dem. Det är dagens nyblivna mamma som ligger innerst på bilden.

Nu kommer jag plötsligt på att jag glömde fråga både om vikt och längd när L ringde från BB! Men jag vet i alla fall att Shiloh är hebreiska och betyder ungefär ”rofylld”. (Kan det vara besläktat med mitt mellannamn Kjelu?)

Det är två och ett halvt år sedan sist. En mycket matt och trött, men lycklig röst i telefonen, och ett svagt gnyende i bakgrunden. Det gick bra. Bebin mår bra, och mamman mår bra.

Den gången hade jag själv skjutsat föräldrarna till BB, och kramat om innan de försvann innanför sjukhusporten. Sen blev det en djävulsk, tyst väntan i 36 timmar som jag helst inte vill uppleva igen. Till sist ringde jag förlossningen, helt förtvivlad av oro, och kopplades till en underbar barnmorska som sa: ”Vänta lite, jag ska lämna över telefonen…” och så fick jag äntligen höra att allt nyss hade slutat lyckligt, även om det varit väldigt besvärligt och utdraget.

Jag vet inte vad jag vill just nu. Att hon ska ringa redan när de åker in till BB, eller att hon ska vänta tills bebisen är född. Jag kan ju inget göra! Helst skulle jag ju vilja vara med hela tiden, det är bara att erkänna! Komma med svala fuktiga handdukar, hålla handen, peppa… Pappan kunde säkert också behöva stöttas, det är första gången för honom också.

Men jag vet förstås att det är helt omöjligt. Vi kommer inte ens att få hälsa på efteråt, inga besök tillåts pga smittorisken just nu. Det går svininfluensa, RS-virus, vanlig influensa och vinterkräksjuka. Inte ens syskon släpps in.

Jo, nu har jag bestämt mig,  jag vill absolut veta när de åker in, det vill jag! Hur olidligt det än kommer att bli att sitta här, tio mil bort, med armarna i kors…