Internet är fantastiskt. Jag tror att jag säger eller tänker det varenda dag minst en gång. Idag kom det här mailet:

Sinu ber alltså om lov att få använda ett par av mina bilder i sin fotoskola. Bilderna har han hittat på Flickr som är en bildbank på nätet där tusentals fotointresserade från hela världen lagrar sina bästa bilder och bildar nätverk, ungefär som på Facebook.

Jag är extra glad att han fastnat för just den här några år gamla bilden på S och A i sina syriska brudnäbbsklänningar. Det är ett av mina älsklingsfoton, jag har den som skärmsläckare och blir aldrig trött på den. Nu har jag glömt exakt hur jag gjorde för att åstadkomma den läckra High key effekten med de ljusa tonerna, jag har så mycket annat omkring mig just nu så fotograferandet får stå åt sidan ett tag.

Men min kära Nikon D300S väntar på mig utan knot, det vet jag.

PS. Alla kommentarerna under bilden kommer från när jag la upp den på Flickr för tre år sedan, den fick väldigt mycket uppskattning och min själ gladdes. Därför tar jag inte bort dem nu.

Varför kan jag inte skriva lika halsbrytande roligt som Leif GW Persson, lika skärpt och ”witty” som hans dotter Malin Giolito Persson eller lika gripande som Fredrik Backman i ”En bok som heter Ove”? Eftersom jag verkligen inte tror på påståendet att ”alla kan lära sig skriva” (lika lite som jag tror på stridsropet att ”alla kan lära sig sjunga”) så finns det liksom inget hopp för mig. Talang kan man inte lära sig, möjligen utveckla.

Min talang verkar ligga mer åt det småtragiska hållet. Alltså inte ens svärta och nervkittling, som hos Åsa Larsson eller Johan Theorin.

Jag som hatar offerkoftor.

Det får nog räcka för idag nu. Resten av kvällen tänker jag ligga i soffan framför brasan och läsa. Utan att jämföra.

Men jag älskar dig ändå, farmor.

Det värsta som kan hända på söndag är inte att jag blir underkänd i provet för Kustskepparintyg.

Det måste jag komma ihåg. Om jag inte klarar det nu, så är det bara att läsa på och försöka igen.

Sjömärken och fyrar och dag- och nattsignaler är inga problem. Inte heller avsnitten om väderlek, säkerhet och lagar och regler.

Det är navigeringen och räknandet på avdrift och deviation och missvisning som känns motigt. Jag har ju vant mig vid att köra på GPS:en och kommer förmodligen inte att räkna ut och rita så många kurser med blyertspennan i sjökortet i framtiden. Men det är klart att man måste kunna navigera utan GPS, kunna beräkna sin position om strömmen har gått och apparaterna sviker.

Fokus de senaste kvällarna har därför legat på att bli vän med besticken, som det heter. Transportör, kurslinjal, passare och penna/suddis. Lika självklart som jag trampar ur och växlar när jag kör bil, lika automatiskt måste jag kunna hantera de här attiraljerna på sjökortet och snabbt lägga ut en kurs eller bäring.

Nu står Ellem på land på varvet i Munkeby. Så pluttig hon verkar utan mast. 12,5 meter mätte vi upp den till. Min lust att gå genom Europas kanaler med masten liggande på däck är mycket måttlig.

Så här såg ju mitt ansikte efter grundstötningen i somras  Kölen ser inte så rolig ut den heller. Det var en hård läxa. ( = Lita inte på djupkurvorna i trånga farleder.) Förutom den reparationen ska det hända mycket ombord i vinter: Nytt kylskåp, varmvattenberedare, utsug till toatanken, en massa elinstallationer, installation av AIS och trådlöst internet, konstruktion av soltak och badbrygga, dävert till gummibåten, montering av räddningsflotte.

Sist men inte minst ska hon äntligen få sitt nya namn – Ellem. Hon har fått behålla det tyska Bribert hela sommaren eftersom det varit för svårt att byta så länge hon legat i sjön.

Kustskepparexamen hade nog inte hjälpt mig. Gott omdöme får man genom erfarenheter. Och erfarenheter skaffar man sig genom dåligt omdöme. (Källa: Mae West eller möjligen Ocar Wilde)

Bloggen har fått vila ett tag, och det är synd, så mycket som det händer i mitt liv nu. Jag borde verkligen dokumentera för att inte glömma. Nytt litet barnbarn, bröllop på lördag och spännande framtidsplaner som tar form allt mer. Så mycket lycka, så många planer, så stor aktivitet. Och så litet som blir skrivet. Det är det enda som saknas just nu, ensamhet och tid för reflektion. Men det får man nästan inte tänka, för att inte väcka de onda makterna. Hur kan jag ha mage att sakna något över huvud taget?

Igår bokade jag flygbiljetter till Las Palmas. Hela mörka kalla november och halva december ska jag sitta i min lilla lägenhet ovanför Las Canteras och skriva. Antingen den sista finputsen på nuvarande manus, eller första utkastet till nästa.

Men innan dess hinner jag vara med på dopfesten för lilla Leah.

Oj så många det kommer att bli, Insh´Allah som några av medlemmarna i min storfamilj alltid lägger till för att besvärja lyckan.

Bilder den kommande tiden alltså, på denna lilla goding.

Idag kom hon hem från BB, och vi hälsade på med present till storasyster, indisk hämtmat, nyplockade klarbär och – förstås – avtrycksboxar för att göra de allra första hand- och fotavtrycken.

Mamma L ville först inte vara med på bild eftersom hon enligt egen utsago ”ser ut som ett ras”.

Hm – vad tycker ni?

Jag trodde verkligen att den var klar när jag skickade in mitt manus till de största förlagen i april.

Men nu har jag fått tack, men nej tack, från allihop, så uppenbarligen är den inte färdig.

Jag hade för bråttom, den var inte riktigt genomarbetad än. Den största bristen i min karaktär – otålighet – fick mig att än en gång göra något förhastat. För tiotusende gången i mitt liv.

Men alla frågar ju: När är den klar? Och jag sätter hela tiden upp nya deadlines för mig själv; innan jul, till påsk, efter sommaren. Prestationsjävulen i mitt huvud vill se resultat, och ju fortare desto bättre.

Det är slut med det nu. Tomas Bannerhed, som vann Augustpriset med sin debutroman Korparna 2011, använde tio år av sitt liv för att skriva den. Tio år!

I en intervju i Månpocket beskriver han varför det tog så lång tid. Här är ett kort citat:

”Jag hade skrivit mycket tidigare men bara journalistiskt och akademiskt och hade svårt att hitta min litterära röst. /………/ Under arbetet med Korparna sökte jag länge efter mitt eget språk och visste dessutom inte riktigt vilken historia jag ville berätta. Jag började mer dokumentärt men lät sedan berättelsen ta mig i sitt våld, tillät mig själv att ljuga, dramatisera och hålla på. Att det tog så lång tid berodde också på att jag måste läsa in mig på sådant som den svenska fågelfaunan och dåtidens jordbruk, sedvänjor och folktro.”

Han får också frågan vad som krävs för att en människa ska ägna åttatusen timmar åt att skriva en text som kanske aldrig kommer att ges ut. Här är svaret:

” Överdriven självupptagenhet, misslyckad psykoanalys, språklig besatthet och minimala materiella och gastronomiska anspråk. Därutöver kanske revanschlystnad, äregirighet, skuldkänslor, inlevelseförmåga och dödsskräck i lämpliga doser.”

Tack, Tomas Bannerhed. Precis så är det för mig med. (Utom kanske det där med minimala materiella och gastronomiska anspråk.)

Min nya strategi är därför: Jag börjar om. Själva grundhistorien är bra. Men inledningen ska skrivas om, fler konflikter ska byggas in, några personer ska bort och de som är kvar ska bli tydligare, mer utmejslade. Miljöbeskrivning och metaforer är försummade. Dessutom måste jag fundera på formen med tre olika tidsplan som alternerar. Ska studera Åsa Larssons ”Molok” närmare, och Johan Theorins ”Skumtimmen”. Där finns mästerliga varvningar av nutid och dåtid. Ska jag kanske försöka göra om konstruktionen till en berättelse inuti en ramberättelse? Som i Fannie Flaggs ”Stekta Gröna Tomater”?

Framför allt ska jag inte ha bråttom. Inte tänka: Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna skriva några böcker innan jag dör. Joyce Carol Oates är faktiskt 75 år och skriver en roman om året.

Och ibland, särskilt på sommaren, måste man ägna sig åt annat än skrivande också.

Vad var det han sa, Rosseau? ”Il faut cultiver notre jardin.” Ja, man måste odla sin trädgård. I alla bemärkelser.

Varför sitta med vid bordet när man kan äta middag i en stor kartong?

Igår sjösatte vi 606-an och Odd hade planerat seglarskola med Lilla S och Lilla A idag.

Men när vi vaknade i morse blåste det alldeles för mycket. Så vi gav oss ut på en liten utflykt med stora båten istället. Flatön runt motsols. Det blev en lugn och pastoral inledning i lä, med kossor betandes i vattenbrynet i Nordströmmarna. När vi kom ut på Ellösefjord och alltså var halvvägs hade barnen nästan fått nog, trots pannkakor och Ballerinakex (tur att teaken på bänkarna är så gammal och redan har sina adelsmärken) och mormors tuggummigömmor i förpiken. Då hissade vi segel (bara genuan) och det började luta, och tre stora monstermotorbåtar drog upp svall så att vi gungade rejält. DÅ blev det kul igen! Precis som på Liseberg! hojtade Tiny. Inga fegisar här inte. Hela vägen över en rejält gropig Björnsundsfjord stod minstingarna på bänken i lovart och sjöng och skrattade och hoppades på ännu större vågor.

Bara några dagar kvar. Kanske veckor, om det här barnet är lika ovilligt som Tiny att passa tiden. Vad ska jag kalla barnbarn nr sex här i bloggen? Tiny hette ju Tiny i magen, fast  hon döptes till Shiloh. Av någon anledning som jag inte kan förklara känns det inte bekvämt att använda barnens riktiga namn i bloggen.

Mamma L säger att det inte finns något arbetsnamn den här gången, bara att Tiny är helt inställd på att det är en lillasyster. Hm. Efter en stunds funderande kommer mamma L på en passande pseudonym.

Pyret får det bli!

När höskörden är  avklarad, då kan man börja njuta av sommaren.

Från och med nu är det bara jag som jobbar på LifeStone. All annan personal har gått på semester. Jag tänker ta det lugnt och bara göra det allra nödvändigaste. Ta mig tid att redigera min roman några timmar varje morgon, besegra ogräset i trädgården och njuta av barnbarn och båt.

Livet är så härligt just nu att det måste vara en parentes. Det gäller att ta vara på varje minut.

Lilla S spelar kontrabas och har gjort det i flera år redan. I kommunala musikskolan i Göteborg. Många spelningar har jag missat för att det är för långt att köra tjugo mil tur och retur ”bara” för att beundra lilla S där hon sitter i orkestern. Jag är så glad att jag inte missade chansen igår, på Göteborgs Konserthus. Då uppfördes Benjamin Brittens ”Noaks ark” av barnkörer och barnorkestrar. Med en riktig proffsdirigent och några av Göteborgs filharmoniker som förstärkning.

Lilla S strålade som en sol längst bak, inträngd bakom långa pojkar och dessutom skymd av sitt stora instrument. Varför finns det aldrig någon som tänker på att små flickor med fördel och till glädje för alla kan placeras framför stora pojkar?

Efteråt var hon så glad, så glad, allting hade gått bra och publiken ville aldrig sluta applådera.

Efter konserten bjöd farfar och farmor på räkmacka och köttbullar högst upp i Gothia Tower.

255:- för en räkmacka, det måste väl vara någon sorts rekord? Även om det var löjrom på toppen?

Mitt barn och hennes familj. Det är faktiskt ofattbart.

Rolig bild som A tog när mormor och farmor är på väg in till Gothia. Jag med fotoryggsäck och stativ som är så förhatliga att släpa på, men nödvändiga om det ska bli några bilder alls i en mörk konsertsal.

Maken till glad unge… jämt! Högsta vinsten i livets lotteri att vara född sån. <3