Det vimlar av familjer med barn i alla åldrar här på vår lilla thailändska ö. Jag grips av en häftig avundsjuka. Varför reste inte vi på det sättet med barnen när de var små? Svaret är enkelt, vi hade inte råd. Och resandet var inte så utvecklat som nu.
Vi gjorde dessutom andra saker, odlade jordgubbar, bilade till England, åkte på skidsemester.

Vad är då mitt mål för i år med familjen? Mer tillsammans kan man nog sammanfatta det. Först och främst tänker jag förstås på det nya lilla barnbarnet som kommer snart, snart. Jag vill vara med så mycket som jag får.

Sen vill jag vara mer med småflickorna, åka mer båt och sova över i båten. Och i sommar ska jag vara en sån där mormor/farmor som är på stranden med barnbarnen och som har med sig saft och bullar och pannkakor.

Vad betyder jag för mitt jobb? Ja, utan mig hade min arbetsplats inte funnits, det är helt klart.  Alla mina fina arbetskompisar hade haft andra jobb.

Det är ju inte helt säkert att de hade haft en skön massagefåtölj i fikarummet på en annan arbetsplats…;-)

Jag betyder nog en hel del osäkerhet också. Eller spänning, beroende på hur man ser det. Jag får saker att hända, och det påverkar ju alla runt omkring.

Det värsta skulle vara att ha ett arbete där man inte gjorde någon skillnad. Jag skulle helt klart välja ett liv med mening utan arbete, än ett arbete utan mening.

Lastbilen som skulle transportera vår första mässmonter till London kunde inte köra ända fram till LifeStone. Tur vi har en Victor.

 Alla ville göra gratis avtryck på mässan i Norge 2006.

Vad betyder arbetet för mig? Först kommer det bara upp väldigt stora ord i mitt huvud. Antagligen för att jag på något sätt måste försvara att jag frivilligt har jobbat alldeles för mycket i mitt liv.  Utan att ha blivit rik.

Men om jag tänker ett varv till, och försöker formulera vad arbetet verkligen betyder i mitt liv? Ja, då betyder det att jag får skapa och vara kreativ. Jag har möjlighet att bestämma själv vad som ska hända. Jag får resa och träffa människor i andra länder. Jag får hela tiden lära mig nya saker. Jag får se en massa. Jag får uppleva att andra människor blir glada av det jag gör.

Jag önskar dig också ett arbete som betyder mer än bara lönen.

Hur viktig är min fritid? Mycket, mycket viktigare än jag trott hittills i mitt liv. För bara ett år sedan hade jag problem att svara på vad jag hade för fritidsintressen.  Vem behöver en hobby när man har ett underbart roligt jobb?

Om jag måste skulle jag ha svarat att jag gillade att cykla och vara ute i naturen. Men att  jobbet är ändå var roligast av allt, och det jag helst ägnade mig åt, även när jag är ledig.

Nu vet jag att jag hade väldigt fel. Människor utan fritidsintressen lurar sig själva . Dessutom är de ofta olidliga för sin omgivning. 

Vilket syfte har jag med min familj? Vilken ovanlig fråga, jag tror faktiskt att de flesta aldrig reflekterar över det. 

Det blir som det blir, man blir kär och det blir barn och sen flyter det bara på. Man gör så gott man kan, försöker vara en bra förälder och en bra partner och strävar efter det som alla andra runt omkring också strävar efter. Ett bra boende, ett roligt jobb, vänner, lycka, pengar, resor. 

Jag skulle aldrig ha kommit på den här Farmorsfrågan om jag inte hade lyssnat på Susanne Pettersson på den där jobbkursen vi var iväg på. Susanne berättade väldigt rörande om ett par som kom till henne för att de hade problem med sin relation, och hon ställde precis den frågan. ”Vad har ni för syfte med er familj, varför är ni ihop?” 

Susanne berättade om Alice i Underlandet, hur Alice frågar en katt om vägen. ”Det beror på vart du vill gå”, svarar katten. ”Det spelar ingen roll vart jag går” svarar Alice. ”Då spelar det ju ingen roll vilken väg du tar”. 

Innerst inne vet man säkert ganska väl vilka värderingar som styr en, hur man vill leva och vad man vill med sitt liv. Men om man aldrig pratar om det, aldrig tar upp det till ytan och aldrig gör det riktigt tydligt för sig själv, kan man gå ganska länge åt fel håll utan att märka det. 

Mitt mål idag, när jag är 60,  är att barnen och deras familjer skall fortsätta hålla ihop med oss och med varann, att Odd och jag skall ha roligt tillsammans och att vi ska leva friska så länge som möjligt. 

Om jag hade formulerat och tänkt igenom detta för 20 år sedan hade jag nog valt annorlunda i många vägskäl. Kanske hade en del saker varit ännu bättre idag, i så fall? 

Hur ser min bästa framtid ut?  I tisdags hörde jag hur  Lotta Gray , Vimmelmamman här på AlltförFöräldrar, vinterpratade i P1. Lyssna på henne! Hon var så bra att tiden stannade och tårarna flödade. Hon pratade om hur hennes cancerdiagnos påverkat hela hennes tillvaro. Hur det är att vara symptomfri men inte cancerfri, hur man lever som mamma, fru och arbetskamrat när morgondagen inte är självklar längre. Hur kärleken håller hennes låga vid liv. ”likt en bränslepump i mitten av hjärtat.”

Hon beskrev också sin vision av hur hon har det om sådär 20 år. Då vaknar hon en solig morgon i sitt hus i Spanien, med sin man bredvid. Hon beskriver i detalj hur det ser ut i huset, vilka tavlor som hänger på väggarna, hur solljuset faller på krukorna med kryddväxter. Hon ser sig själv gå ut och plocka in färska tomater till frukosten, och pressa juice av solmogna apelsiner. Om en stund ska hennes nu vuxne son komma på besök från Sverige. Hon är frisk sedan många år, tiden när hon slogs mot sin cancer är avlägsen, historia.

Jag vill också försöka måla upp en sådan där framtidsbild. Men det är inte så lätt som man kan tro. Det vore underbart att bo några månader om året i ett varmare land. Men att flytta så långt från barn och barnbarn? Hur långt fram är förresten framtiden? Och tänk om inte Odd vill följa med?

Om tio år lever jag i stort sett som nu. Fast jag arbetar mindre. Vi har hittat ett litet hotell eller pensionat i ett varmt land dit vi kan resa på vintern och bo halva året. Dit vi kan bjuda in våra barn med familjer, och där vi kan ha hund. Men vi äger inte något hus utomlands. Jag arbetar så mycket jag har lust på distans, fotograferar och målar. Odd gör också vad han vill, kanske konstruerar han finurliga maskiner åt den lokala bagaren, vinodlaren eller fiskodlaren. Mesta tiden tillbringar han bland båtfolket i marinan. Säkert hittar han massor av nya vänner att umgås med. 🙂 Från maj till oktober är vi tillbaka i huset på Flatön, på sommaren kan man inte vara någon annanstans. Utom möjligen i båten då.

Hur ser ditt liv ut om tio år?

Idag behöver jag verkligen ett bra svar på den här frågan. Hur gör jag för att få upp hakan och humöret igen, när den här jäkla förkylningen hindrar mig från allt roligt jag skulle göra mellan jul och nyår?

Jag skulle ha fotograferat. Det ser ut som ett vykort utanför fönstren, snön har förvandlat hela ön till ett sagolandskap och hur det ser ut nere vid bryggan i soluppgången kan jag bara föreställa mig. Det måste vara ren magi. Men jag hostar för mycket för att kunna fotografera. 🙁

 Jag skulle ha firat julafton i efterskott med lille L och hans mamma i Göteborg imorgon. Jag skulle ha hälsat på min gamla mamma och pratat med henne om hennes memoarbok, vi skulle ha valt ut bilder tillsammans.

Men nu sitter jag alltså här och hostar istället, och tröstäter pepparkakor och kvarblivet julgodis. Hur bra humör får man av dåligt samvete?

Förkylningen kan jag inte göra mycket åt, men sin inställning vet jag ju att man kan påverka. Idrottsstjärnor och artister gör det hela tiden. Ska man sjunga i Idol-finalen eller starta i OS måste man kunna hantera sin mentala dagsform, även om hunden dör eller pojkvännen gör slut.

Ledarskapscoachen Susanne Petersson som jag berättat om tidigare har skrivit en bok som heter: Bryt ihop och kom igen!  Den har jag inte läst, jag hittade den nu när jag kollade på hennes hemsida. Ska genast köpa på Adlibris! Hon har också skrivit en bok som heter ”Ta fram kraften inom dig!” som jag köpte av henne på kursen. Den finns också på Adlibris, och jag rekommenderar den verkligen.

I den boken beskriver hon bl a hur man skapar bra tillstånd. Det finns flera olika sätt, men det som passar mig bäst just nu är att dissociera mig från verkligheten och använda ett ankare som gör mig lycklig. Låter det som kinesiska? 

Att dissociera: Jag ser på mig själv utifrån, och ser att jag inte har någon anledning alls att tycka synd om mig själv egentligen. En liten förkylning kanske var vad jag behövde för att varva ned.  Mitt ankare är vågskvalpet från Andamanhavet, värmen från sanden och dofterna från en nyuppskuren ananas där jag ligger i skuggan av ett parasoll och läser i en fotobok.  Snart ska jag vara där igen.

Nu går det inte att vara nedstämd längre, ankaret fungerar osvikligt och ändrar min inställning från missnöje till lycka. 🙂

Vad var nu frågan? Vilka 3 traditioner jag inte vill vara utan?

Efter den här kaosdagen dan före dan, känner jag just nu att jag struntar i alla traditioner bara alla får vara friska och tillsammans. Inklusive hunden.

Framförallt kommer jag i framtiden att strunta i traditionen med glitter i julgranen.

När vi kom tillbaka från Djursjukhuset utan Sigge hade allting fortsatt hemma precis som om inget hänt. Skinkan var ute ur ugnen, bröden var bakade, kolan, knäcken och Mozartkulorna klara, Janssons på gång, utebelysningen monterad och de flesta julklapparna inslagna. Köket såg INTE ut som en krigsskådeplats och barnbarnen lekte snällt med varann.

Det fanns middag sparad till oss.

Om en timme är det Julafton. De här tre traditionerna är viktigast för mig: Att vi samlas hela familjen dagen innan och lagar mat tillsammans. Att vi äter julfrukost tillsammans tidigt på julaftons morgon. Att vi äter julbord tillsammans på julafton.

Tillsammans. Det är det viktigaste.

Hur visar man att man bryr sig? På ett sätt som får den man älskar att växa?

Det finns säkert fler än jag som vuxit upp med någon som har brytt sig för mycket och på fel sätt. En som satt sig sist vid bordet, tagit de minsta och kallaste bitarna, aldrig unnat sig själv något extra och alltid låtit andra komma i första hand. Någon som visat sin kärlek genom att förminska sig själv.

Det finns säkert fler än jag som har brytt sig om sina barn genom att öppna dörrar, jämna vägen, förmana och betala.

Omtänksamhet kan vara kvävande. Överdriven omtänksamhet kan få vem som helst att bli förbannad och stänga dörrar om sig, hårt.

Det är ofta svårt att veta när man ska visa att man bryr sig och hur mycket. Att störta fram och försöka erbjuda lösningar när den man älskar har det svårt, kan vara helt fel. Att bara finnas till hands och lyssna är oftast minst fel.

”Man ska aldrig låta solen gå ner över sin vrede” sa pappa alltid. Och det var faktiskt fel. För en pressad, utvakad, söndergrälad småbarnsförälder kan det vara bästa utvägen. Att inte bry sig, utan somna i soffan eller helt enkelt fly. När solen går upp igen ser kanske allt annorlunda ut, även det man bråkade om kvällen innan.

När man får barnbarn är allt mycket mer okomplicerat. I princip får man visa att man bryr sig helt oreserverat. Det är mycket enklare att visa sina barnbarn att man bryr sig, än det var att visa sina barn.

Kanske beror det på att barnbarnen inte bryr sig lika mycket?

Ja, hur många delpersonligheter har du inom dig?

Idén till frågan fick jag när jag lyssnade på utvecklingskonsulten Lennart Lindén på Lisebergsteatern i förra veckan. Han talade om konfliktlösning och visade bl a en bild på hur många olika personligheter som kan få plats i en och samma människa.

Det gav mig en riktig aha-upplevelse. Hur många gånger har man inte hört uppmaningen att stanna upp, lyssna inåt och försöka ”hitta sig själv”. Och hur mycket man än försöker så är det väldigt svårt att komma till samma resultat två gånger.

När jag var yngre – och ibland fortfarande – kändes det ibland viktigt att hitta ”sin stil”, att kunna ge förmedla en bild av en helgjuten och sann personlighet som bara var min. Men Lennart Lindéns föreläsning fick mig faktiskt att förstå hur bra det är att ha tillgång till olika sidor inom sig själv. Det är t ex mycket lättare att hantera konflikter om man inte styrs av att vara antingen en renodlad stridis eller en typisk fegis.

Alla de här påståendena om mig är sanna, fast oftast inte samtidigt:

*Jag är en tävlingsmänniska, en envis och ganska aggressiv A-personlighet som aldrig ger upp och som alltid satsar till 100%.

*För mig som Oxe är familjen, hemmet och partnern det viktigaste i livet. Att vårda och älska ger min tillvaro mening.

*Som äldsta barnet är jag präglad till att bestämma och styra. Jag vill inte bli motsagd och jag har ett stort kontrollbehov. 

*Jag är nyfiken och social och hatar konflikter, vill helst vara vän med alla.

*Jag är född glad och positiv och med ett lätt sinne. Jag har nära till skratt och glömmer fort sorger och nederlag.

*Jag är en ganska inåtvänd, reserverad och allvarsam person.

Vilka är du själv, innerst inne?  😉