Vilka tre löften vill jag ge till mig själv inför den här julen?

Det första löftet är att inte visa hur besviken jag är över att Lille L och hans mamma inte firar med oss den här julen. Det blir den första julen utan dem, förmodligen inte den sista. Men det är bara att gilla läget, något annat alternativ finns inte. Förhoppningsvis får vi ändå träffas under julhelgen, fast inte på julafton. Och vi kommer att träffas flera gånger innan jul också, redan på fredag ska jag ta med lille L på Jul på Liseberg. Men det blir långt ifrån samma Fanny&Alexanderjul som förra året, när vi var 18 personer hemma. Livet har ändrat sig, bara att anpassa sig.

Det andra löftet är att börja julpynta minst en vecka i förväg och även ha klart alla julklappar och julkakor i god tid.  I alla år har vi väntat till dagen innan med granen och kransarna och ljusstakarna och julgrupperna. Den 23e december har blivit helvetesdagen då även all mat ska lagas, lax och skinka rökas, kola och knäck kokas, de sista inköpen ordnas. Stopp säger jag! Julen kan få smygstarta  några dagar innan, det är bara gamla tvångstankar att julen ska explodera den 24e och ingenting får märkas innan dess.

Det tredje löftet är att vara helt utvilad på julaftons morgon och njuta av att ha de mina i huset så länge det varar. Jag vill kunna le hela julafton.

Frågan var: Vem är du när du inte är mamma?

Frågan är på ett sätt omöjlig, för är man mamma så är man. Det upphör liksom aldrig, inte ens när man fyllt 90. Men ändå, man var ju en person innan man blev Mamma. När barnen frigör sig (alltför snart) måste det finnas någonting kvar. Bortsett från att man är skyldig att ta vara på sitt enda liv för sin egen skull, så kan det inte vara kul för barnen att frigöra sig från en mamma som förvandlas till en liten sorglig pöl när man flyttar hemifrån. Det är i alla fall mitt försvar.

För jag har alltid känt mig säkrare, gladare, friare och starkare när jag har varit i en annan roll än Mammarollen. Det betyder inte att jag inte älskar mina barn, bara att jag älskade mig själv mycket mindre hemma än på jobbet. Det är värre att göra fel som mamma än som chef. Det är hemskare att vara ovänner i familjen än på jobbet. Det är roligare att få beröm av sin chef än av sin man. Det ställs omänskligt höga krav på en mamma, jämfört med kraven som ställs på till exempel en projektledare. Det är lättare att vara snygg och spännande på jobbet. Osv osv.

Det kändes befriande när barnen blev vuxna och jag kunde abdikera som familjens ofrivilliga matriark och projektledare. Jag blev en lugnare och mer närvarande mamma lagom till att barnen inte behövde mig längre!

Jaha, och vad kan man då dra för lärdom av detta?

Jo, jag borde ha haft en mammacoach, en sån som  Eva Liljendahl i Chicago.  (Vi pratade en timme idag, det kostade 7.30 med Skype. 7 kr 30 öre. Är det klokt? Man pluggar in en liten telefon med usbkontakt i datorn, och sen kan man prata med USA nästan gratis, och dessutom se varann i rörlig bild på skärmen.)

Hon hade säkert kunnat hjälpa mig att se vilken bra mamma jag var också, så att jag hade sluppit känna mig som mrs Jekyll och mrs Hyde i min mammaroll och min yrkesroll. 

Så om du kära bloggläsare ibland känner dig som en inspärrad Bitterfitta så skaffa dig en mammacoach innan barnen flyttar hemifrån. Det är du värd. Och det kostar inte mycket mer än att hålla sig med fransk manikyr.

Frågan nr 119 från i torsdags lyder: Vad har du lärt dig om dig själv på sistone?

Det senaste året har jag börjat tänka på mig själv som osocial, nästan asocial.  Det går långa perioder när jag inte har lust att umgås med någon alls utanför familjen.  I min ålder märks det inte så mycket. Man slipper ju automatiskt föräldramöten, barnkalas, fotbollsträningar och skolutflykter. Om jag vill vara för mig själv är det ingen som blir sur.

Men även när jag inte vill umgås så vill jag träffa människor! Det första jag gör på morgonen vissa dagar, är att kolla Twitter. Ja, innan jag går upp ur sängen, det går utmärkt med min Iphone!

273 människor på Twitter följer mig, av dem följer jag  269 tillbaka. Det är förstås omöjligt att följa med vad alla skriver hela tiden. Därför har jag sorterat mina twittervänner (twänner) så att jag kan välja mellan att läsa vad fotokompisarna eller mammabloggarna eller göteborgstwittrarna twittrar med varandra om.

Men jag kan också gå ut i det stora allmänna flödet där tweets från alla mina 269 twänner sprutar ut.  Flera i minuten ibland. Jag kan välja att hoppa in i ett pågående samtal mellan andra, bemöta ett påstående från någon eller kasta in en egen fundering. De flesta som twittrar är aktiva ganska ofta, många varje dag. Det gör att man lär känna varann, åtminstone en del.Innan man vet ordet av har det gått en timme på Twitter. Under den tiden har man diskuterat, skämtat, filosoferat med en massa trevliga människor.

Det allra bästa med Twitter är nämligen att alla är rätt snälla. Jag vet inte om det beror på att medelåldern är ganska hög, jag har inte träffat på många under 25.

På Facebook ljuger man för sina vänner, på Twitter säger man sanningen till främlingar.

 Jag är isocial. Det visste jag inte om mig själv för ett år sedan. I står för internet men ska uttalas med kort i som i ”intresse”.  Kom ihåg att det var på Farmorsbloggen ni läste det ordet först!  ( Ha! Det kändes skönt att komma på ett nytt ord igen. Mina ordceller i hjärnan kanske börjar kvickna till, efter den där smällen i väggen 🙂 )

Om du tittar i vänsterspalten en bit ner här på bloggen, hittar du mina twitterinlägg. Du kan bara se vad jag har skrivit, inte vad mina twänner skriver. Därför kanske det är lite svårt att få sammanhang i samtalet. Men kom med du också! Bara att logga in på www.twitter.com och hitta på ett bra namn. 🙂

Hur jag hittat alla mina twänner? Man går helt enkelt in och kollar på andras listor och lägger till dem som man tycker verkar intressanta. Sen brukar dom oftast följa tillbaka. Så småningom får du nya twänner för att andra gör likadant, och väljer dig för att deras twänner följer dig. 🙂

Klicka på bilden nedan så får du kanske en liten idé om vad som är stort och smått på just mitt twitter idag.

Vem skulle jag vilja träffa igen från min barndom?

När jag tänker efter så minns jag ingen vuxen som egentligen intresserade sig för mig när jag var liten, som person betraktad. Barn var barn, ungefär som husdjur. Man skulle uppfostras, lära sig spela piano, hälsa fint och sitta tyst vid matbordet. Det var samma med mormor och morfar och alla mostrarna. Man blev bjuden på kakor eller kandisocker och fick sitta i morfars knä, men egentligen kunde man nog lika gärna ha varit en kelen katt.

Farmor och farfar dog långt innan jag föddes. Dem har jag bara hört sagolika berättelser om. Som en Ingmar Bergmanfilm.

Jo nu vet jag, jag skulle vilja träffa mina klasskamrater från lågstadiet i Böskolan 1957 – 61. Tommy A och Gerhard G och de andra plågoandarna. Stämmer mina minnen av hur jag slogs på skolgården och blev jagad hela vägen hem var och varannan dag? Stod vi verkligen, en radda flickor varav jag var den enda som inte hade fått bröst, i buskarna i bäckravinen mellan spårvagnshållplatserna Ekmanska och Bäckeliden, medan killarna låg lite längre ner och fnissade och runkade i mörkret medan de ropade bakåt mot oss. Vi var ju bara 10 – 11 år? Det skulle vara intressant att veta vem jag var, i andras ögon, när jag var liten. Det skulle också vara spännande att se vilka män det blivit av de där killarna. 🙂

Så fort jag kom på den här frågan visste jag genast svaret. Dvs mitt svar. Det är högst troligen inte ditt svar! 😉  (Jag väntar verkligen med spänning på att få veta hur just du svarar på den här frågan! )

Jag visste också genast att detta, som är min största styrka, samtidigt är min största svaghet.

Den här egenskapen jag har, som jag helt säkert är född med, har hjälpt mig fatta massor av svåra beslut under livet. Beslut som jag vet att andra grubblar på i åratal. Som att skilja mig, flytta från stan, göra abort, byta jobb, gifta mig igen, starta eget, sluta röka, operera bort livmodern, åka på babymässa i Las Vegas osv osv.

Samma egenskap har saboterat mitt liv ordentligt och försatt mig i situationer som jag absolut inte vill vara i – ibland farliga, ibland bara pinsamma. Som att nästan jobba ihjäl mig, eller som att förköpa mig på mobiltelefoner, läsplattor och prenumerationer av olika tidningar. (Skicka mig ett erbjudande om en sidenschal eller ett set fina köksknivar på köpet, och jag prenumererar på vad som helst.)

Min pappa sa det till mig när jag var liten. ”För dig är tanke och handling samma sak,” sa han. Han visste, för han var likadan själv.

Vilka barndomsminnen som jag själv saknar, vill jag ge till mina barn? Nu är ju mina barn vuxna, för sent att göra något åt deras barndomsminnen! 🙂

Men jag kan enkelt svara på vilka barndomsminnen jag vill ge mina barnbarn.

Jag vill ge dem ljusa minnen av mormor och farmor. Det ska vara roligt att åka till Flatön, antingen det är sommar eller vinter. De ska känna sig trygga här, veta att vi älskar dem.   Själv träffade jag aldrig min farmor, hon dog redan när min pappa var liten. Min mormor har jag bara svaga minnesbilder av. Mina morföräldrar bodde i Skåne, och vi hälsade på kanske ett par gånger om året. Jag hade ingen nära relation till henne, eftersom jag aldrig lärde känna henne. Men jag minns att mormor var sträng, och att morfar var snäll men väldigt främmande.

Nu bor vi 10 mil ifrån våra barnbarn, jobbar heltid båda två och har fortfarande flera år kvar till pension. Det går inte att delta i vardagen, hämta på dagis, sitta barnvakt när som helst.

Jag får vara tacksam att vi träffas så ofta som vi gör, att deras föräldrar vill komma hit på helger och lov.Nu har vi haft fyra vildingar här några dagar på novemberlovet, och det är ganska skönt när det blir lugnt och stilla i huset igen. Lille L hade en förkylning som kliar i min hals just nu, jag kan ju inte låta bli att pussa på honom, snorig eller ej…

Ingen alls har svarat på den här frågan i bloggen!

Egentligen är det kanske inte så konstigt, de flesta tänker nog som jag: Man vet ändå aldrig vad som händer. Det blir aldrig som man tror. Odd tyckte att det finns en fara med att göra upp en Livsplan. Man kan bli begränsad i sina tankar, inte våga hoppa på chanser som dyker upp om de skiljer sig från Planen.

En gång för ca 20 år sedan gjorde jag en Planering på hur mitt liv skulle se ut om 5, 10 och 20 år. På den tiden reste vi land och rike kring med barn och ponnyer och hopptävlade.

Enligt den planen skulle jag idag ha hästuppfödning här på Flatön. Istället har jag vuxna barn som är allergiska mot hästar och vårt fina stall har blivit Lifestones fabrik. Så kan det bli! 😉

Idén till Farmorsfrågan om en Livsplan fick jag på bloggträffen på Ulfsunda Slott. Det var Martin Höckenström på Life Group Nordic som ställde frågan till oss bloggare. Hans företag hjälper människor att bli effektivare. Han lovade att det var fullt möjligt att med enkla knep få tiden att räcka till mycket mer. Bra va! 🙂 Några av tipsen hittar du här. Jag ska genast börja prova tips nr 2!

Men annars är jag nog rätt skeptisk till att tänka ut och skriva ner en Livsplan.

Hittills är jag väldigt nöjd med hur mitt liv har blivit tack vare min Bananskalsplan. Min strategi har varit att halka på bananskal. Men jag har valt vilka bananskal ganska noga. Man kan ju oftast välja hur man ska göra. Halka eller låta bli. 😉

När jag skrev den här frågan såg jag framför mig de där tre lyckofeerna som i sagan kommer med gåvor till det lilla barnet i vaggan. Men ju mer jag tänkte, desto svårare blev både frågan och svaret. Menar jag egenskaper, dvs sådana man föds med, eller menar jag förmågor, sådana man utvecklar under livets gång?

Det kanske inte är så självklart vad som är medfött och vad som är inlärt?

Empati. Nyfikenhet. Fantasi. Optimism.

Vad skulle jag vilja fråga min mamma?

Min mamma är 92 år. Hon är fortfarande pigg och rörlig och klarar sig själv i sitt lilla radhus i Göteborg. Morgon och kväll kommer hemtjänsten och tittar till henne och hon har trygghetslarm eftersom det är si och så med balansen. Men hon lagar sin mat själv och promenerar varje dag med rollatorn om vädret är bra.

Hon är grannarnas älskling och pålitliga kattvakt och samlar på fina handgjorda dockor som hon skickar efter från USA.

Jag kunde inte ha fått bättre gener för att bli en frisk och fräsch gammal gumma. Min livsstil är ju inte mammas fel…

Om man frågar min mamma om hennes barndom har hon massor att berätta. Hon minns minsta detalj, som t ex vad tanten hette som de hyrde sommarhus av i Skälderviken när hon var 6 – 7 år.

Men om man frågar mig eller mina syskon är det inte mycket vi minns av allt det mamma har berättat genom åren…

Genom Twitter hittade jag Johanna Wistrand som är författarcoach och ”spökskrivare” och har företaget Multimanus. Tillsammans har vi intervjuat mamma om hennes barndom och uppväxt, i ett helt annat samhälle än det jag växt upp i. Ett liv med bykdagar, julslakt, undantagsstugor, utvandrare, amerikabrev, luffare, hemvävda lakan och egen kvarn.

Ett liv utan blöjor, tvättmaskin, halvfabrikat, försäkringskassa, mobiltelefon eller studielån.

Som tur är inte ett liv utan kamera, det finns massor av underbara bilder från början av 1900-talet i mammas fotoalbum.

Tack vare Johannas intervjuer har jag kunnat passa på att fråga mamma även om känsliga saker, sådant hon annars glidit undan och inte velat prata om. Hon är ju minst tre generationer äldre än ”terapigenerationen” som mina barn tillhör. För henne har det inte alls varit naturligt att gräva i frågor om känslor och relationer, eller att fundera över varför det blev som det blev med kärlek och familj.

Nu har vi nio timmar inspelade på band, två intervjutimmar återstår innan Johanna ska börja skriva på boken om mammas liv. Jag är så lycklig att vi hann.

Det var lite kul att vänta med svaret på fråga nr 110 till 10/10/10. Kanske skall jag dessutom vänta till klockan 22:10 med att publicera? 😉

Frågan nr 110, om vad som hindrar mig just nu, är verkligen tänkvärd. Jag har haft den i bakhuvudet ända sedan i torsdags, och några olika svar har dykt upp. Att det inte finns tid är förstås det enklaste svaret. Eller att jag inte har råd.

Men idag ser jag helt klart vad det är som just nu hindrar mig från att måla, skriva, fotografera och spela dragspel mer än vad jag redan gör.

Prestationsångest.

Tänk om det inte blir tillräckligt bra. Tänk om jag inte är tillräckligt begåvad, duktig, snabb eller smart för att klara av det där jag vill göra så att det blir så bra att andra beundrar det?  Då är det ju onödigt att ens försöka. Tänk om min tavla blir ful? Tänk om ingen berömmer min bild? Tänk om ingen läser vad jag skriver? Tänk om ingen märker vad jag gör? Eller ännu värre, tänk om någon tycker att det jag skriver eller målar eller fotograferar är ganska talanglöst och tråkigt och talar om det för mig, tex på bloggen eller Twitter.  

Idag var det inlämning till veckans fototema, som var ”Sval”. Ett hopplöst tema tyckte jag först. Men sen fick jag idén att tolka temat som ett känsloläge istället, och kom att tänka på målningen som boken Flicka med pärlörhänge handlar om. (Den boken är underbar, läs den!) Precis sådär sval och inåtvänd är lilla S bra på att se ut, jag kanske kunde ta ett porträtt på henne? 

Så igår fotograferade jag både henne och lilla A. Det tog sin tid, att välja sjalar i rätt färg, att drapera och hitta rätt bakgrund och ljus för fotograferingen. Men jag blev väldigt nöjd med bilderna.

Nu har jag lagt upp porträtten på Fotosöndag och inser att mina porträtt inte kommer att skriva fotohistoria. Det finns så många ohyggligt skickliga amatörfotografer.

Men jag älskar ändå mina bilder och vill inte ha dem ogjorda. Skaparlyckan jag kände medan jag höll på med dem blir inte mindre för att det finns andra, bättre bilder som andra har gjort.

Det är en viktig insikt. Tack för den.