Imorgon och på söndag ska jag gå på oljemålningskurs hos Ewa Evers på Bleket. Temat är barnporträtt. Det ska bli underbart. Två dagars intensiv koncentration på att lära mig se färg och form på ett nytt sätt och samtidigt behärska ovana tekniker och material. Det är lite som meditation. Det är också en egotripp i två dagar. Det unnar jag mig.

Målningen nedan hänger på Göteborgs Konstmuseum och är målad av Carl Larsson. Den är stor, barnet är gott och väl i naturlig storlek, som jag minns det. Tavlan fångade min uppmärksamhet så fort jag kom in i den stora salen. Bilden är så otroligt väl komponerad, ögonblicket fångat på pricken. Hur fick han babyn att sitta modell? Han måste ha skissat snabbt som blixten för att fånga den spelevinkminen, de sprattlande fötterna och viftande nävarna. Allt är perfekt, från den tunna hårkalufsen till de knubbiga knäna. Jag har dessutom nyss sett mamma L använda exakt samma handgrepp för att stötta Tiny när hon vill sitta själv.

Mästaren.

Den här frågan är lurig. Vi är så vana att betygsätta allting utifrån en mall där högsta poäng betyder perfekt.

Hur många poäng ger jag mitt liv just nu?

Först tänkte jag såhär ungefär: Kanske 7 poäng av 10? Jag väger ju fortfarande flera kg för mycket och jag är verkligen inte återställd efter kraschen för nästan ett år sedan. Min hjärna fungerar inte som förut. Inte min kropp heller. Det finns sorger och problem bland mina närmaste. Det finns saker jag vill köpa men inte har råd med.

Sen tänkte jag igen. Om man inte tolkar frågan som att sätta betyg, utan som att värdera? Hur värderar jag mitt liv just nu?

Då måste det bli en 10-poängare. Jag har nog aldrig värderat tillvaron lika högt som nu. Det är värt hur mycket som helst att kunna hoppa iland från båten. Det är högsta lycka att simma naken i havet och plocka musslor under tången.

Det är värt miljoner att se lille L:s förvånade min när han ska klä på sig efter krabbfisket och upptäcker att hans sko är full av mogna björnbär.

Vilka var de tre största glädjeämnena den här sommaren? När jag tänker efter fylls jag av glädje och tacksamhet.  Skäms lite gör jag också, över onödigt gnäll på väder och små motgångar. Det finns ju massor av saker jag kan räkna upp! Stort och smått om vartannat.

*Alla i familjen är friska. Även jag. Jag är faktiskt friskare än någonsin, gåspringer 8 km på backiga skogsstigar på 80 minuter, med pulsklocka och GPStracking. (Att inte hjärnan hänger med riktigt än är inget att hänga upp sig på. Utmattning tar tid.) *Jag hittade RUT-Ulrica på Trädgårdsmakeriet som kom och gjorde underverk i trädgården på bara två dagar. *Det var möjligt att ta semester 3 veckor i sträck, för första gången på 13 år. * Alla barn och barnbarn har varit hemma på sommarlov (utom han som gör sin praktik på ett fartyg jorden runt). 

Men om jag ska välja ut tre saker så blir det *Bygget, *Båten och *Kameran.

Bygget. Stora A med familj ska bygga sommarhus bara några hundra meter från vårt hus. Det gör mig inte glad, det gör mig lycklig. Att få barn och barnbarn så nära på sommaren, i ett eget hus, bättre kan det inte bli.

Båten. Vi tog oss i kragen och sålde äntligen pappas klenod Tumlaren, som vi faktiskt vuxit ur för länge sen. Hon köptes av en fiskarpojk i Marstrand för 40 000:- Vi bytte för 98000:- upp oss till Tumlaren II som är rena drömmen i jämförelse. Med toa, varmvatten, kök, kapell och värmesystem. Vad mer kan man önska sig?

Kameran. Jag har haft en fantastisk sommar med min Nikon D60, precis som jag hade föresatt mig. Jag gick på fotokurs, jag har öppnat ett konto på Flickr, jag har fått en massa nya roliga fotokontakter på Twitter, jag har gått med i den roliga och utvecklande gruppen Fotosöndag. Jag har lärt mig Lightroom3  från DVDn som jag köpte från Moderskeppet, vilket jag tyckte verkade helt omöjligt i juni.

Frågan nr 95 löd alltså: Vad är det finaste någon har sagt till dig?

Meningen med mina frågor är ju att sätta igång positiva tankar, det finns inget svar som är rätt eller fel. Jag har inte tänkt ut några svar i förväg, frågan är alltid lika utmanande för mig som för dig. 🙂

Den första tanken som dök upp i mitt huvud när jag funderade på frågan nr 95, var denna: lille L 3 år och jag gick hand i hand nere vid stranden. Jag sa till honom: ”Vet du, det här är det allra bästa jag vet, att hålla dig i handen och promenera med dig.” Och då svarade den lilla ungen:” Ja me, farmor.” <3

Den andra tanken handlade om Odd och hans glädje över min 60-årspresent till honom, som var Sigge. Han har sagt det så många gånger nu, så jag kan inte välja ut en exakt ordalydelse.

Men han säger att ingen har någonsin gjort honom så glad som jag. Och det är det finaste någon har sagt till mig.

Det där gamla ordspråket att man inte ska skjuta upp till morgondagen vad man kan göra idag, det är ett dåligt råd från någon barnlös moralist. Lika dåligt som rådet att aldrig låta solen gå ner över sin vrede, dvs att aldrig somna osams. Nu såg jag i Expressen att Victoria och Daniel fick precis det rådet av någon beskäftig gammal pamp som glömt hur det var när barnen var små och aldrig, aldrig sov mer än några allt för få timmar i taget.  

Gör det, för allt i världen, Victoria och Daniel och alla andra, somna osams!  Det är nämlingen en av de saker som alltid går att skjuta upp till morgondagen, att gräla färdigt.  

Är man en uttröttad småbarnsförälder är SÖMN mycket mycket viktigare än PRAT. För lite sömn har kvaddat fler äktenskap än för lite prat, det är jag helt övertygad om.

Karin – Ketchupmamma har skrivit världens bästa blogginlägg om detta. Läs!!

För övrigt har jag märkt att konflikter än idag kan vinna på att sopas under mattan ett tag. Man kan tiga, svälja, vänta, sura och efter ett par dagar går det  plötsligt att prata om saken utan att himlen faller ned.

Det är en rätt bra taktik faktiskt, att räkna till tio, eller kanske femtio, och tänka efter: ”Kan det vänta till imorgon?”

Jag är rätt unik i två fall: Jag dricker inte öl och jag ser inte på TV.

När det gäller öl har jag aldrig lärt mig tycka om det, fast jag var tonåring under den värsta mellanölstiden på 60-talet. Det bara blev så, har ingenting med moral att göra, jag gillade helt enkelt inte smaken. Svagdricka däremot tycker jag om!

Vad beträffar TV-tittande så har jag helt enkelt inte tid. Det finns så mycket jag vill hinna med som är mycket roligare. Fotografera, ordna med mina bilder, lära mig nya program, pyssla i trädgården och växthuset, kolla Facebook, skriva i bloggen, läsa, måla, prata i telefon, twittra.

Det händer ganska ofta att jag läser om ett program som jag blir sugen på att se. Om jag då lyckas ställa in TV:n blir jag ändå alltid så rastlös och otålig eller utråkad efter max en kvart, att jag stänger av. Då och då impulsköper jag en DVD. Jag har flera stycken med Killinggänget och Mia & Klara. Nån gång kommer jag säkert att titta på dem. Nån gång när jag är ensam och behöver ett gott skratt.

För övrigt är jag en unik person på många andra sätt också. Precis som Eva Dahlgren sjunger; Det finns bara en av mig och det är jag. Det finns bara en av dig och det är du.

Vilken ägodel kan jag inte klara mig utan? Det retar mig ofantligt att jag omedelbart svarar: Datorn! Jag har nu försökt i två dagar att tala mig själv tillrätta. Det är klart att jag klarar mig utan datorn! Tänk på alla hemlösa människor som bär alla sina saker med sig i en plastkasse eller ryggsäck. Det finns hundratals sådana olyckliga människor i Sverige, och det handlar inte alls bara om missbrukare.

Vad är det datorn står för som gör den så ovärderlig? Vad skulle min mamma svara på den här frågan, hon som levt hela sitt liv utan dator? Jag tror hon skulle svara: Telefonen.

För det handlar nog om möjligheten att hålla kontakt med andra människor. Inte bara sina nära och kära, utan även en större flock. Precis som gässen i Selma Lagerlöfs Nils Holgersson. När de flyger i mörker och dimma högt däruppe och oavbrutet ropar: ”Här är jag, var är du? Här är jag, var är du?” För att livet hänger på att man kan hålla ihop.

Idag är en seg och trött dag. Lite missmodig. Igår var det skolavslutning för Lilla S och Lilla A, och jag var inte där i år heller. Det är för långt att åka 9 mil för en kort stund i skolsalen, och det är liksom inget speciellt med avslutningen, ingenting man firar med tårtkalas, som vi gjorde när Stora A och hennes syskon var små.

Särskilt kommer jag ihåg tårtkalasen i Hällevikstrands kyrka. Skolavslutningen i Stensbos lilla friskola, hålls i kyrkan och efter sånguppvisning och tal av prästen är finalen en fantastisk tårtbuffe som dukas upp inne i själva kyrkorummet, mitt bland bänkarna! Alla familjer bidrar med en tårta, och eftersom det går ca 50 barn i Stensbo skola så kan ni själva räkna ut överdådet! Det är en otrolig, osvensk, underbar stämning när alla skrattar och pratar och frossar i tårta under ljuskronor och votivskepp. Nästan så man kan bli religiös. 🙂

Minsta barnets långa resa med båt över halva jordklotet inspirerade den här frågan. Genom honom och Facebook kommer jag i tankarna att resa till USA, Australien, Nya Zeeland och Japan i sommar. Jag har bett honom blogga, men han svarade att ”det är inte min grej” 🙁  Han lovade i alla fall att skriva lite varje dag och ta mycket bilder, alltid något. Tur att han befinner sig ombord på Walleniusrederiets nyaste båt Faust med all tänkbar modern elektronik.

Farmorsfrågan 91 fick mig att tänka efter var jag själv redan har varit.

Jag har varit i Norge, Danmark, Irland, Estland, Tyskland, Holland, Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Grekland, England, USA, Canada, Egypten, Libanon, Syrien, Thailand, Malaysia, Vietnam och Kina. Väldigt många länder när jag tänker efter!

När jag har kommit tillbaka hem efter att ha rest till ett nytt land, längtar jag alltid tillbaka dit. Mina resor varar oftast bara en vecka eller tio dagar, och på den tiden hinner man bara bli förälskad, man hinner inte upptäcka det som kanske skulle göra en vansinnig i längden.  (Undantaget Egypten,)

Det viktigaste jag har lärt mig genom mina resor är 1. Ett leende löser det mesta. 2. Det är bättre att tro alla om gott och bli besviken ibland, än att vara misstänksam mot alla och vara irriterad hela tiden. 3. Det är lika lätt att få en ny vän i Kuala Lumpur som i Malmö, man gör på precis samma sätt som hemma. 4. Jag kan ha mer gemensamt med en kvinna som steker pannkakor i en by i Vietnam, än jag har med mina barns lärare hemma i Ellös. Olika språk, religion och kultur hindrar inte besläktade själar från att nå varann.

Jag vill verkligen, verkligen resa tillbaka till Malaysia snart. I januari 2011 vill jag hälsa på Ang och Shy Ming i deras nya hus på Penang, vi har en stående inbjudan och Ang skickar bilder på Facebook med jämna mellanrum och påminner om att vi måste komma.

Men redan i sommar ser jag fram emot en riktig drömresa. Den förutsätter att vi hittar båten vi letar efter, en välskött, riggad IW25. Då blir det segelsemester norrut, till Kosteröarna, Sveriges nyaste marina nationalpark.

Kommer du ihåg hur det känns att klätttra upp i ett träd?

Det fanns en tid när jag tappade kontakten med naturen. Det var flera år som var så fyllda av jobb, barn och karriär att jag glömde bort hur mycket närkontakten med gräs, jord och bark betydde för mitt välbefinnande.

Eva Liljenberg lärde mig hur lugn man kan bli genom att krama ett träd. Man går helt enkelt ut till närmaste större träd och omfamnar stammen. Det låter förstås urknäppt. Men försök själv innan du dömer! (Välj gärna ett träd där ingen kan se dig 😉 ) Blunda, krama och andras djupt. Jag vågar lova att det inte känns som du tror utan mycket bättre. Du kommer att fyllas av lugn och ro och ny energi.

De flesta barn älskar att klättra i träd. Man kan förstås förklara det med lusten att utmana sin förmåga, att träna sig att behärska motorik och kontrollera muskler. Men jag minns en magisk känsla också.  En känsla jag inte kan beskriva nu som vuxen. Men det var som att höra ihop med trädet, som om trädet var något mer än bara ett träd och jag något mer än bara  en liten flicka.

Det är opraktiskt att klättra i träd som 60-åring. Men i en kajak upplever man samma förhöjda livskänsla. Där kan man sitta tryggt och säkert, buren av vattnet. Man behöver inte ens paddla, man kan bara luta sig bakåt, och låta sig gungas av vågorna medan man tittar upp på molnen och låter tankarna flyga fritt. Precis som i ett träd.

 Snart är det dags för premiärturen, jag förstår inte varför det har dröjt så länge i år.

Man kan förstås se högtidligt och allvarligt på den frågan. Vem kan jag alltid be om hjälp, om det så är mitt i natten en vanlig tisdag?

Då är svaret självklart, säkert för dig också. Förutom den närmaste familjen finns det  en eller två vänner jag skulle våga ringa när som helst på dygnet om det var kris.

Men om man inte tänker på den där paniksitiuationen mitt i natten, utan tar något mer odramatiskt. Du behöver hitta en bra tandläkare, eller ett nytt jobb, eller ett studentrum, eller en ny kamera. Du undrar över ett utslag på halsen, eller en konstig svamp, eller vad du ska ta dig till med svärmor.

Svaret är givet – du kan alltid fråga på nätet. Där finns Facebook och Twitter och olika samtalsforum.  Tröttnar aldrig, stänger aldrig, svarar alltid. Jag förstår faktiskt inte hur jag klarade mig för tio år sedan.

Många i min generation, och yngre också för den delen, förstår fortfarande inte storheten med sociala media. ”Men hur kan du lita på någon du aldrig har sett, någon som du inte känner?” har jämnåriga vänner och släktingar frågat mig mer än en gång. ”Vad får du ut av att prata med någon som du kanske aldrig träffar?”

Det är inte lätt att svara på. Men smaka på det här citatet: ”Människan är människans bästa vän.” Vi är skapade för sällskap. Vi är flockdjur. Vi vill kommunicera.

Ibland tänker jag på Selma Lagerlöfs vildgäss som flyger högt ovan molnen i Nils Holgerssons resa. Hela tiden ropar de till varann för att inte flyga vilse: ”Här är jag, var är du? Här är jag, var är du?” Om ingen svarar, då är det farligt.

På Facebook och Twitter finns det alltid någon vänlig själ som svarar.

Vill du följa mig? Här är jag!