Idag har jag haft ett timslångt samtal på SKYPE med Eva Liljenberg, min lifecoach. Nu har jag alltså både en PT och en coach! Hur gick det till! 😉

Nu blir det ett långt uppehåll till nästa Eva-samtal, jag vill vänta ända tills augusti. Det hänger ihop med svaret på Farmorsfrågan nr 88: Vilket krav på mig själv kan jag släppa? Jag har redan gjort det, det har hänt av sig själv.

Jag har släppt kravet att vara duktig, att prestera, att sätta mål. Det får bli som det blir, jag lever här och nu, följer det som känns bra och bekymrar mig inte särskilt om imorgon. Det är en mycket stor förändring, nästan som ett nytt liv. Jag litar på att det jag gör just nu, av lust och vilja, också kommer att leda till någonting bra. Utan att jag behöver försöka föreställa mig exakt vad det är. Det blir ju ändå aldrig som man tänkt sig.

Jag insåg det till fullo i helgen, när lilla S och lilla A var här. Inte en enda gång på hela tiden kände jag mig otålig eller rastlös.  Inte en enda gång längtade jag efter att kolla email eller tänkte på vad jag hade kunnat göra istället för att leta efter grodyngel.

Betyder det att jag struntar i vad som händer? Nej, inte alls. Men kanske har jag nu på allvar förstått vad som menas med de där raderna i Karin Boyes dikt: ”Nog finns det mål och mening med vår färd. Men det är vägen som är mödan värd.”

Om någon frågar dig vad du älskar att göra, så utgår du nästan ifrån att det handlar om fritiden, eller hur? Jag gör likadant. Visst låter detta som fritidsnöjen:

Jag älskar att läsa, fundera, skriva, vara utomhus, curla mina närmaste, fotografera, fantisera, starta nya projekt, lära mig nya saker, skapa med händerna, sjunga, upptäcka nya miljöer, skratta, lära känna nya människor.

Det här är vad som gör livet värt att leva. Inget av det här skulle jag sluta göra, även om det inte leder någonstans. Även om jag aldrig blir mästerfotograf, ståuppare, proffsträdgårdsmästare eller berömd konstnär så vill jag fortsätta hålla på med de här sakerna. Därför att det är så roligt.

Det här ger mig framgång på jobbet. Ju mer jag funderar på saken, desto mer förstår jag nu varför det har gått så strålande bra på jobbet det senaste halvåret, när jag ju har varit sjukskriven en stor del av tiden! Min hälsa har tvingat mig att släppa de tråkiga, svåra sakerna som ekonomi, administration, personalfrågor. Ansvar, som tyngde mig, för avtal, utrustning och leverantörer  har flyttats över till andra. Andra som tycker det är kul och utvecklande och såklart gör det mycket bättre, just därför!

Själv gör jag numera bara det roliga. Som att läsa, skriva, hitte på, fotografera, skapa, kommunicera, starta nya projekt, curla min omgivning etc. 😉

Detta tror jag på:

Att givers gain. Det man ger  kommer alltid tillbaka. I en eller annan form. Förr eller senare.

Att det är viktigt att försöka vara snäll. Svinhugg går igen, sa alltid pappa. Ju äldre jag blir, desto mer tror jag på detta.

Att det finns en mening med livet. Och att den hör ihop med lycka. Egen och andras. Här och nu.

Hemma igen, efter Italienresan. Askmolnet flyttade på sig, Ryanair kunde både lyfta från Pisa och landa på Säve utan problem. Tänk att man kan flyga tur och retur till Pisa för 1500:-, det är väl fantastiskt? Då beställde vi biljetterna för ett par månader sedan  (när Tiny var lyckligt och väl född). Kvinnan bredvid mig på planet hem hade köpt sin biljett tre veckor före avresan för 6 Euro!!! 

Det finns bara ett svar på Farmorsfrågan nr 85, och det är en 10:a.  

Visst finns det massor av saker jag önskar mig, men ingenting som kan höja poängen. 

Det finns tvärtom en hel del jag skulle kunna förlora, och svaret skulle fortfarande vara det samma. 

Det bästa som kunde hända igår var såklart att jag fyllde 60 år. Tänk att jag har fått leva så länge, frisk och mestadels lycklig och mestadels utan allvarligare skavanker.

Den här födelsedagen vaknade jag klockan sex på ett hotellrum mitt i den äldsta delen av medeltidsstaden Siena. Jag tassade ut med min kamera, utan att väcka Odd.

Det har aldrig hänt förut att jag inte blivit väckt med kaffebricka och varma scones på min födelsedag. Det har heller aldrig hänt att jag befunnit mig på en så märkvärdig plats, jag var bara tvungen att fånga det där magiska morgonljuset och timmen innan gatorna fylls av bilar och turister.

När jag kom tillbaka låg det en ros på min huvudkudde 🙂 Till frukost åt vi foccacio med skinka och ost, nästan som scones. Gudomligt gott, med världens godaste capuccino och utsikt över det märkliga lutande torget mitt i Siena.

På torgmarknaden i Siena träffade vi glada och trevliga Valerie som sålde olivolja från sin egen gård i den lilla byn Casole d’Elsa. Vi blev inbjudna att hälsa på henne, och för att komma lite närmare tog vi bussen till staden Colle Val dÉlsa.  Jag hade kollat på nätet att det fanns cykeluthyrning där, Gippobike.

Det fanns ett enda hotell och två Bed&Breakfast i staden och vi hade tur och fick plats på ett mysigt B&B hos vinagenten Enoteca il Salotto.

På kvällen åt vi födelsedagsmiddag med oslagbar utsikt, och jag fick min 60-årspresent. Ett italiensk, 4-körigt dragspel, köpt på Blocket och knappt använt! Hu, vad det måste ha kostat! Men himmel så glad jag blev. Nu ska jag bara hitta en riktigt proffsig dragspelslärare också.

Min inspiration är kopplad direkt till min nyfikenhet. När jag kommer till ett nytt ställe, eller någon presenterar en ny idé, eller jag hittar en ny intressant pryl, eller när jag träffar en ny spännande människa. Då kan jag fyllas av den där härliga känslan att massor av nya möjligheter väntar, bara jag tar till mig det här nya fortast möjligt.

Därför köper jag alla tre böckerna av Scott Kelly om Digital Fotografi på Fotomässan. Därför skaffar jag Letto så fort den går att köpa. Därför anmäler jag mig till kurs i glasmålning och novellskrivande. Därför har jag femtielva appar i min Iphone. Därför är jag den första att täcka rabatterna med cacaoflis istället för täckbark. Därför är jag oslagbar produktutvecklare på LifeStone. (Därför har vi en hård styrelse som kan hålla tillbaka produktutvecklarens vilda ideer.)

Därför blev jag nog lite utbränd, eller i alla fall klart svedd, i höstas. För mycket skämmer allt. Till och med en så härlig och njutbar sak som  inspiration kan ställa till med härdsmälta om den inte kontrolleras. Jag måste komma ihåg det. Lagom dos av allt som är härligt. Trädgård. Choklad, Fotografering. Arbete. Målande. Motion.

Bara kärlek kan adrig överdoseras.

Forts. svar på fråga nr 82:  Jag kom just på en sak till som får mig på gott humör. Jag älskar att tävla, och jag gör det hela tiden. Med mig själv, om inte annat. 😉

Och jag är alltid övertygad om att jag kommer att vinna, ända fram till den dag tävlingen avgörs och vinnarna presenteras. Om det då trots allt visar sig att mitt namn inte är med (konstigt nog är det vanligast…) så har jag redan, blixtsnabbt, intalat mig själv att det ändå inte var riktigt min cup of tea. Jag ville egentligen inte ha just det priset, mitt bidrag var egentligen det bästa, men juryn var ofördelaktigt sammansatt osv osv. Kort sagt, jag tappar aldrig sugen, kastar mig genast över en ny utmaning.

Just nu har jag anmält mig till en tävling på mitt gym Allsports i Henån på Orust. Två personer kan vinna en personlig tränare (pt) i en hel månad. Utmaningen är att gå ner ”de sista kilona” genom att genomföra ett tufft program som innehåller både fysisk och mental träning, och kostråd. Under den månaden ska man dessutom skriva dagbok varje dag.

Den där tävlingen är ju specialutformad för mig! Jag har 6 kg kvar att gå ner av mina 20 överflödiga. Jag är en kvinna i mina bästa år, envis som synden och dagbok, det skriver jag  ju redan. Klart jag kan klämma in lite träningsdagbok i bloggen också! Klart jag vinner! Plötsligt är mitt humör på toppen igen… 🙂

Just nu finns det ett absolut oslagbart sätt för mig att bli på bra humör igen. Det är att rensa ogräs. Känna den lena, torra varma jorden i fingrarna. Dra upp brännässlor och kvickrot och känna tillfredsställelsen när flera decimeter långa lianer av rötter följer med.

Peta upp små självsådda fröplantor av förgätmigej och stoppa ner dem på nya ställen.

Omplantering och frösådd är också humörhöjande. Men i år är det ransonering på det nöjet. Jag har en viss förmåga att gå till överdrift, därför har jag en vit frösäsong i år. Inga frökataloger, inga nätinköp, inga komihåglistor eller postitlappar i trädgårdsböckerna.

Varför blir jag på bra humör av att få jord på händerna? Det har med känselsinnet att göra. När tankarna får mig att sjunka, är sinnena det som lyfter mig.

Kaprifolblom, musik, fågelsång, fjärilsfladder, havsbris, solvärme, kanelsmak. Bebisdoft.

De overkligt vackra blommorna på bladkaktusen i uterummet.

Första maj 2010, tidigt på morgonen, före 7 faktiskt. Jag ligger under en filt i soffan i uterummet. Ute sliter vinden i halvt utslagna björken på flaggberget. Det är grått, kallt och regn i luften. Jag vaknade alldeles för tidigt fast det var sovmorgon, fast det var fest igår, och smög mig upp ur sängen för att inte väcka Odd. Nu ligger jag här som en belåten katt på min favoritplats, och ska försöka svara på frågan: Vad behöver du för att vara lycklig?
Inte mycket som kan köpas för pengar, (även om det säkert underlättar att t ex ha ett uterum för en halv miljon att mysa i). Hälsa? Nja, jag minns lyckliga stunder även som sjuk. Frid i familjen? Det tar emot att erkänna, men lyckokänslan har trängt sig på mig ibland även när någon i familjen haft det svårt. Även när det inträffar sorg och katastrofer kan jag komma på mig själv med att en kort stund njuta och uppfyllas av den där varma, goda vågen.
Sanningen är att jag behöver väldigt lite för att hitta lyckokänslan. Det räcker med stillhet, eller i alla fall koncentration inåt, i kombination med en musikupplevelse, eller kanske bara ljudet av kluckande vågor, eller en doft, eller synen av någonting vackert i naturen.

Du kan träna upp din lyckoförmåga! Det är en gåva, att ha nära till lyckan. Det är genetiskt betingat, läste jag nyss i den väldigt läsvärda  tidningen PS som vi har på jobbet. Vissa har det, andra inte. Så orättvist!
Men det stod faktiskt också att publicerade rapporter från senaste lyckoforskningen (bl a från  Umeå Universitet!)  visar att alla kan träna upp sin förmåga att känna lycka. På den spännande hemsidan Lyckoprojektet.com som drivs av dessa svenska forskare kan du dels testa din nuvarande lyckonivå, dels prova olika strategier för att träna upp din lycka!

När vi var unga och hade det ganska knapert och tre småbarn gjorde vi en fantastisk resa till England. Vi hade sparat ihop 10 000:- på att odla och sälja jordgubbar under sommaren. Så vi satte oss i vår skraltiga Amazon kombi och tog båten till England. Där tog vi oss tvärs över till Cheddar och sedan längs kustén söderut. Vi bodde vi på B&B, målet var att komma så långt söderut att barnen skulle få se riktiga palmer. Jag minns fortfarande när vi kom till Lynmouth en sen kväll, och det första vi såg var palmerna på strandpromenaden.

Nu är min dröm att kunna ta med hela familjen på en resa. Jag vet inte riktigt vart, kanske Grekland. Eller kanske hittar vi det perfekta remålet för hela klanen nu när vi snart reser på cykelsemester till Toscana, min O och jag. Jag ska nämligen snart fylla 60, och tänker resa bort istället för att ha något stort kalas.

Tänk att kunna bjuda alla barn med familjer på en solresa. Vi skulle bli 13 personer. Jag har sådan tur så att alla barn och respektive trivs i varandras sällskap, jag är säker på att det skulle bli en underbar vecka. Sedär, nu har jag skrivit ner min dröm. Nu har den redan förvandlats till en plan!