Att ha många vänner har lika hög status som att vara rik, snygg och smal. Många vänner betyder att man är populär, och vem vill inte vara det? Dessutom betyder det att risken för att behöva vara ensam minskar. Ingen vill vara ofrivilligt ensam, det finns nästan inget som är skamligare. 

Jag tycker det är mycket svårt att bli vän med någon. Att bli bekant är lätt, jag har inga problem att snabbt bli förtjust i en ny bekantskap och kan ha väldigt trevligt tillsammans med honom/henne. Men riktig vänskap är något helt annat.  Det kräver engagemang, tid. Jag tror att jag helt enkelt är för lat. Det är så mycket annat just nu. Min man, min gamla mamma, mina barn och barnbarn, nya dataprogram jag vill lära mig, kameran, trädgården.

Egentligen trivs jag väldigt bra med mitt eremitliv, med två väninnor som jag kan ringa då och då utan att det gör så mycket om det går flera veckor emellan.

Om det bara  inte vore för vänskapshetsen i tidningar som Amelia och M-Magasin, som jag då och då läser. Där finns ofta artiklar om underbara väninnegäng som reser tillsammans, umgås och lagar mat. En gång läste jag om tre väninnor som köpte ett stort hus tillsammans där de bodde i varsin lägenhet. De var som systrar stod det, vänskapen var lika viktig eller viktigare än deras äkta män.

Jag har också läst artiklar om att kvinnor med många väninnor lever längre. Ibland gör detta mig bekymrad, jag vill verkligen inte vakna upp i 80-årsåldern och vara en enstöring. Jag borde anstränga mig mer på den här fronten, investera tid och kraft i fler vänner. Vara lite mer social.

Men sen ser jag på min 91-åriga mamma. Alla hennes 7 syskon är döda, alla hennes gamla vänner är döda. Hon passar katten åt en granne, delar dagstidning och Året Runt med en annan, lagar chokladgodis åt hemtjänsten, bjuder grannbarnen på hembakade kakor. Hon pratar ofta om vilka underbara grannar hon har, hur fantastiska alla är.  Men det är ju i själva verket hon som är fantastiskt social.

Jag blir nog det också, när jag blir riktigt gammal.

Tills vidare är jag så glad att jag har mina kära A och B, som inte kräver så mycket underhåll och som gillar mig som jag är. Puss på er.

Vad är värt att vänta på? När man är liten vill man ha allt genast, man kan inte vänta alls. Men ju äldre man blir, desto mer tränar man upp sin förmåga att kunna vänta på belöningar. Den som väntar på något gott osv. Eller?

Är det någon som minns tävlingen om Århundradets Ord som utlystes 1999, inför millennieskiftet? Tävlingen gick ut på att komma med förslag på det ord som bäst beskrev 1900-talet.

Ordet Snabbare vann.

Otålighet har förstört många bra planer och föresatser. Otålighet har skapat många konflikter och onödig stress. Nu, när jag har blivit överkänslig mot stress, kan jag se tydligt vilken terrorist otåligheten har varit i hela mitt liv.

En viktig insikt som jag har kommit fram till är att det som är värt att önska sig är alltid värt att vänta på. Antingen det handlar om ett kilo färska räkor en fredag i en fullsatt fiskaffär eller ett efterlängtat besked, eller någonting viktigt som handlar om barnens liv. Jag kan välja otålighet eller förtröstan. Jag kan välja stress och oro, eller positivt tänkande.

Och om det inte är värt att vänta på räkorna kan jag faktiskt köpa thaimat istället.

Här kommer ett videoklipp från en otroligt efterlängtad konsert i våras, när jag ÄNTLIGEN var på benen igen efter en knäoperation och kunde CYKLA till Trädgårdsföreningen där BAO uppträdde. Den kvällen var värd alla månader av smärta och väntan. 🙂

Om jag fick välja på nytt vad jag skulle bli, och slapp bekymra mig om att det skulle löna sig, så skulle jag bli trädgårdsmästare. Utan tvekan. Jag skulle ha ett stort växthus med ett café i anslutning, och en vacker lummig trädgård utanför. Det skulle inte vara så stort som t ex Rosendals Trädgårdar, men lite i samma stil. Till cafeet skulle det komma intressanta föreläsare och prata om filosofi och nutida livsåskådningsfrågor. Människor som Stefan Einhorn,  Percy Barnevik, Alex Schulman, Blondinbella och Ebba von Sydow. Kom gärna med fler förslag, det grämer mig att jag inte kommer på många fler kvinnor! Det skulle vara ett Diskussionscafé, som bara var öppet ett par kvällar i veckan och då med olika tema.

November, december, januari och februari skulle jag tillbringa på min orkidéeodling  i sydostasien. Där skulle jag ge mig ut på fotoexpeditioner i regnskogen, och upptäcka nya växter och djur och leva som en kvinnlig Mattias Klum.

Idag har jag tillbringat flera timmar i trädgården, rensat runt pionernas röda knoppar, rivit bort lianer av brännässlor i rabarberlandet, klippt rosor och eldat i min tunna. Jorden reder sig och rinner mellan fingrarna. Äntligen!

Som alltid är det lättare att börja fundera över vad jag inte vill att mitt liv ska handla om. Bantning hör absolut dit. Jag hör till dom som går upp 1 kg så fort jag hör hemglassbilen. När jag tänker på all den energi och all tid som jag har lagt på olika dieter och metoder i mitt liv blir jag gråtfärdig.

Jag vill inte heller att mitt liv ska handla om att jämföra sig med hur andra har det, eller att sträva efter status och anseende. Jag vill inte att mitt liv ska handla om vad andra tycker om mig.

Det mitt liv ska handla om ska vara något som jag klarar att göra med glädje varje dag, en uppgift jag längtar efter att utföra, en roll jag älskar att vara i. 

Just nu läser jag en bok av Stefan Einhorn som heter Vägar till visdom. Han har också skrivit den bästsäljande boken Konsten att vara snäll, och varit Sommarpratare i radion. Egentligen är han cancerprofessor på Karolinska Institutet och överläkare vid Radiumhemmet. Hans tankar går kortfattat ut på att meningen med livet är att lära sig bli en god medmänniska.

Det vill jag att mitt liv ska handla om!  Jag nöjer mig med att vara en god medmänniska inom en rätt liten krets, till exempel min familj, mina närmaste och mina arbetskamrater. Eftersom jag egentligen är en ganska kantig och osocial typ är det ingen idé att jag försöker ha några större ambitioner.

Stefan Einhorn skrev i juni 2009 ett Manifest i Dagens Nyheter där han försöker sammanfatta vad det är att vara en god människa. Detta är huvudpunkterna, men gå gärna in och läs hans förklaringar också! 

1. Öppenhet. 2. Respekt. 3. Etik. 4. Allas lika värde och möjligheter. 5. Ödmjukhet. 6. Sanningssökande. 7. Gemensamt ansvar.  

Så glad jag blev när jag såg hur många svar som kommit på den här frågan. Den kanske var lätt att svara på?

Det som gör mig glad är tanken på att just du tog dig tid att tänka efter vilken stund på dagen som är den bästa. Det betyder ju att Farmorsfrågan gjorde lite nytta, dvs gav dig en anledning att fördjupa dig i det positiva i ditt liv.:-)

För några månader sedan skulle jag ha svarat att den bästa tiden på dagen är innan klockan 7. På tidiga morgonpromenader, när hjärnan jobbar liksom av sig själv, som en skenande enarmad bandit, och fantastiska idéer och kombinationer plötsligt kan rada upp sig. Ivrig att inte tappa bort alla möjligheter som öppnade sig kunde jag glömma att äta frukost och istället sätta mig direkt och börja jobba.

Men sedan jag blev frisk efter ett halvår sjuk av stress, har många saker förändrat sig. Det är inte långre viktigt att prestera eller skynda på, inte bråttom att fånga nya uppslag i flykten. Nu är det kvällarna som är bäst. När jag sitter och ordnar mina bilder, eller skriver bloggen. Det är tyst, lugnt och mörkt, kattugglorna hoar utanför och brasan sprakar. Tiden har ingen betydelse. Jag måste inte hinna någonting. Att bara vara är stort nog.

Det har varit en helt ljuvlig påskhelg, jag kunde ha fortsatt flera dagar till.

En del frågor mår bra av att ligga till sig. Farmorsfrågan nr 74 var en sådan fråga. Det var roligt att så många tänkte till och svarade! Själv behövde jag som sagt hela påsken på mig… 🙂 Jag tyckte det var svårt att skilja på vad som egentligen skall kallas glädje, och vad man kan räkna till lycka. Men Saras kommentar hjälpte mig att få ordning på tankarna. Hon delade upp känslan i vardagslycka och stötvis lycka.

Den där vardagslyckan vill jag egentligen kalla livsglädje. Den är min bas, ligger som en doftande vitsippsmatta i tillvaron, eller som ett harmoniskt grundackord. Den glädjen hör ihop med tacksamheten jag alltid känner över mitt liv och min familj.  Alltid finns den där, även när jag blir arg eller besviken eller ledsen, som jag förstås blir som alla andra. Grundglädjen ligger aldrig långt under ytan.

Lyckokänslor är något annat, mer stötvis och sprudlande som Sara uttryckte det. Som när jag lyckas trösta en storgråtande Lille L. Eller när jag med kameran fångar en saligt leende Lilla S med Tiny i famnen. Eller när Odd och jag hör och ser den första lärkan på morgonpromenaden. Det är de där ögonblicken jag försöker komma ihåg på kvällen och skriva upp i Tacksamhetsdagboken jag har i min Iphone.

Nej, jag är verkligen inte tillräckligt snäll mot mig själv.

I alla sammanhang, under hela sin uppväxt och även som vuxen, får man lära sig hur fult det är att vara snäll mot sig själv.  Andra människor ska man trösta och hjälpa och uppmuntra, säga snälla saker till och inte vara orättvis mot. Men sig själv ska man helst glömma bort, eller i varje fall vara sträng mot och gärna straffa när man gör fel.

Men jag har i alla fall börjat göra något för att ändra på det här. Jag har till exempel börjat lyssna på min kropp och gilla den, på riktigt. Trots bilringar, veck och skrynklor både här och där, så kan jag numera se mig i spegeln och verkligen helt ärligt säga att jag tycker om hela min kropp och är tacksam för allt den har gjort för mig. Om jag sköter om den och är snäll mot den, så hoppas jag att den fortsätter att fungera lika troget och bra i många år till.

Den här frågan är så lätt, och samtidigt helt omöjlig. Moment 22.

Det som gör att jag tycker om en människa jag inte känner, är ju att jag känner på mig att han/hon gillar mig. Kläder, ålder, yrke, nationalitet, kön har ingen betydelse alls. Det sitter i ögonen.

Det går på några sekunder, det räcker att blickarna möts, så vet jag att den här människan är OK. Det behöver inte innebära mer än att man byter några ord, kanske bara att jag ber grannen på tåget att passa laptopen medan jag går till restaurangvagnen.

Eller inte. Var det nån mer än jag som på 2 sekunder hade sin uppfattning klar om prästen i Uppdrag granskning igår? Innan han öppnat munnen? Kunde tro det.

Jag är världsbäst på att bedöma okända människor snabbt. För snabb tycker min man. Men jag hävdar att jag aldrig har fel. Det är förstås inte sant. Men jag är helt säker på att jag i alla fall aldrig missar någon som jag INTE gillar på första intrycket. Det är lättare att ta fel på en trevlig person för att den kanske bara är lite blyg eller reserverad eller upptagen av av andra tankar just då. Det är svårt att tycka om någon som signalerar att den skiter fullständigt i vad man tycker.

Sån kan jag nog vara själv av och till … 😉

Jennifer Louden är en amerikansk författare, coach och inspiratör. Hon ger ut ett nyhetsbrev varje vecka som alltid är tankeväckande. När jag läste hennes förslag till verktyg som gör det lättare att fatta svåra beslut, bestämde jag mig genast för att göra det till en Farmorsfråga.

Hennes utgångspunkt är att det finns många beslut där det vanliga logiska sättet att väga fakta för och emot  inte fungerar. Genom att använda sina ”inre kunskapskällor” (lite flum får du stå ut med 🙂 ) kan man hjälpa vänster hjärnhalva på traven.

1. Låtsas som om du har bestämt dig, och känn efter hur det känns i kroppen. Förväntansfullt glädjepirr eller illamående?

2. Vänta och se. Ge dig lite tid till innan du bestämmer dig, kanske kommer det mer information. Låt dig inte stressas till ett beslut.

3. Respektera ditt första intryck. Övertala inte dig själv. Och låt ingen annan övertala dig heller.

4. Låt inte din rädsla bestämma. Våga lyssna till ditt hjärta.

5. Omformulera frågan.  Istället för att fråga dig själv vad som är det rätta beslutet, fråga till exempel såhär: Vilket beslut skulle vara mest utvecklande för mig?  Vilken väg har störst möjlighet till framgång?  Vilket vägval ger mig möjlighet att visa mina bästa egenskaper? Hitta på fler frågor som passar just ditt problem!

Varje vecka får jag ett mail från Anders. Veckans Anders heter det. Det är alltid läsvärt, ibland finns där rena små guldkorn. Du kan också prenumerera på hans nyhetsbrev om du vill, de kostar inget.

Den här veckan handlade Veckans Anders om att bli medveten om hur man egentligen gör det man är riktigt bra på. Och hur man kan bli ännu bättre på det och dela med sig av det till andra. Sina barn till exempel.

Jag brukar ofta skriva om min färgstarka pappa på min blogg. Mycket av det jag är bäst på kommer från honom. Han var en orädd och oskolad entreprenör, som alltid såg möjligheter och alltid hittade utvägar när allt verkade som mörkast. Om han hade levat hade han varit 106 år nu. Under sitt liv provade han på allt från att odla champinjoner i Danmark till att starta järnhandel på Södra vägen i Göteborg (den finns fortfarande kvar) till att importera idén med roterande reklampelare från USA till att starta ett tryckeri som blev det första och största i sitt slag. Han kände ”alla” långt innan ordet nätverk var uppfunnet. Han trodde alla om gott och var världens mest givmilda person.

Nu tycker ni kanske att jag är orättvis mot min mamma. Men jag ska återkomma till henne en annan gång. 🙂

Genom att se tillbaka på hur min pappa var kan jag tydligt förstå vad jag är bäst på. Att spänna bågen. Att tänka positivt. Att prova nya saker. Att använda händerna.

Jag kan se vad som är mindre bra. Otåligheten. Lättsinnet. Egoismen och flyktigheten.

Jag kan också se vad jag behöver. Kravlös kärlek. Harmoni. Havet och naturen. Bekräftelse. Ensamhet.

Det har hänt många gånger i mitt liv att jag hamnat i sammanhang där inget av ovanstående erbjöds. Fel utbildning, fel man, fel jobb, fel vänner, fel boende. Jag trodde alltid att det var mig det var fel på, och försökte anpassa mig. Men det slutade varje gång med att jag misslyckades.

Nu tycker ni att jag låter som den värsta superegoisten, allt handlar ju bara om jag och mig och mina talanger och behov. Men den här farmorsfrågan handlade just om det. Det är tillåtet, ja önskvärt, att fördjupa sig i sin egen person ibland, att djupdyka i egot.  Hur ska man annars kunna veta vad det är man vill ge vidare? Och vad man måste vakta på.