Det är inte lätt att beskriva sig själv. Ändå måste man göra det hela tiden. I sin CV, på Facebook, på Twitter, på Arbetsförmedlingen, när man är på kurs, eller när man är på ett alldeles vanligt möte. Det sista är det värsta jag vet. När man sitter intet ont anande tillsammans med en del kända, kanske några okända, runt ett bord, och plötsligt någon säger: – Ska vi ta och presentera oss för varann kanske, du kan väl börja Katinka?

Då blir det oftast antingen tunghäfta eller mekaniskt rabblande av barn och yrke och ålder, i bästa fall. I sämsta fall blir jag sur och väldigt kortfattad.

För man vill ju vara till sin fördel. Göra intryck. Utan att bli pinsam. Det innebär att man måste börja från början varje gång, det passar oftast inte att beskriva sig själv på samma sätt på Företagarföreningens årsmöte som på Twitter eller Föräldrar på stan. Fast det är ett ganska roligt tankeexperiment. Tänk er att jag skulle ställa mig upp på kommunens föredragande av den nya översiktsplanen och säga: – Hej, jag heter Katinka Bille Lindahl och jag är en positiv, kreativ och vidsynt kvinna i mina bästa år som älskar att kommunicera. (= Alla tänker: Hjälp vilken jobbig kärring. Vem tror hon att hon är?)

Jag tror jag ska skriva ner några olika varianter och ha i förråd. Det där med en bra personlig presentation är nämligen VIKTIGT. ”You never get a second chance to make a first impression.”

Skönhet sitter i betraktarens öga. Dvs det är den som tittar som bestämmer vad som är vackert. Alla är vackra i någons ögon. Hur gammal eller tjock man än är.

De skönhetsideal som visas  i TV, tidningar och skyltfönster gör att nästan alla känner sig fula. Men har du sett dig omkring en vanlig fredag på ICA Maxi eller Coop, och försökt hitta en enda människa som liknar …ja, säg modellerna i Halens postorderkatalog? Eller en lördag på IKEA och kollat efter någon som ser ut som tjejerna på Gina Tricots hemsida? Hittar du en på tusen så är du duktig!

Jag undrar ibland varför inget företag tar chansen och gör tvärt emot.  Skaffar skyltdockor som verkligen ser ut som riktiga människor. Inte bara lite fegt halvmulliga. Till exempel små korta, knubbiga skyltdockor, med tjocka vader, eller hjulbenta, eller med bred rumpa och inga bröst, eller med små och tätt sittande ögon, eller ingen hals, eller dubbelhaka.

Svaret på Farmorsfrågan 68 är hur som helst att jag kände mig vacker senast igår, när min man såg på mig och kommenterade att jag var fin, jag hade varit hos frissan.

Dessförinnan kommer jag ihåg att jag kände mig vacker när jag var i Oslo, och Josefine sa till mig att jag hade ”piffat till mig”. 

Nästa gång du har klätt upp dig, målat dig och är på väg till en fest – ställ dig framför spegeln innan du går och säg högt till dig själv:” Hej snygging!” Och NJUT av känslan.

Målvikt vet nog alla vad det är. Men målålder? Kan man ha det? Det var kul att läsa Fridas tolkning av frågan! Hon placerar sin målålder bara några år framåt, som en sorts morot, och sen flyttar hon fram den allteftersom och drömmer om roliga saker att se fram emot. Så kan man också se det! 🙂

För min egen del tolkar jag ordet målålder som hur gammal jag vill bli. Min mamma fyller 91 vilken dag som helst. Vill jag bli så gammal? Kan jag i så fall påverka den saken?

För ett tag sedan trodde jag att jag nog bara vill bli sådär 84 år. Att vara 91 verkar ganska ofta tråkigt, enformigt och ensamt om jag lyssnar på min mamma.

Men nu har jag tänkt om. Med alla sociala medier och ny teknik kan livet nog vara spännande hur länge som helst, om man får ha hjärncellerna i behåll. Som till exempel farmorgun i Norrtälje som vid 70+ vann Stora Bloggpriset i kategorin Politik & Samhälle (i konkurrens med bl a Gudrun Schyman!) .

Hur blir man då 91 år? Helt klart kan man inte missbruka sig själv som jag har gjort ända fram till i höstas. Det är rena turen att jag med min destruktiva livsstil bara drog på mig högt blodtryck, stressyndrom och övervikt, och inte en massa andra sjukdomar också som t ex hjärtfel, åderförkalkning eller diabetes.

Idag på min morgonpromenad på en snöig traktorväg i en granskog där den låga morgonsolen gjorde det svårt att se var jag skulle placera fötterna,  flög en färdig insikt plötsligt rakt in i huvudet. Jag längtar inte längre efter att hitta tillbaka till mitt gamla jag. Mitt gamla jag var ju inte bra för mig. Det är mitt nya jag som har chansen att bli 91 år gammal. Mitt nya jag har gått ner 14 kg sen i september och ska ner 7 kg  och 10 cm i midjan till. Mitt nya jag gör helt nya saker som att måla tavlor, skriva noveller och lämna över ansvar till andra. Mitt nya jag har en ny syn på vad som är viktigt i livet. Det känns härligt.

Och OM jag ändå inte blir 91  år utan skulle drabbas av hjärtinfarkt, stroke, cancer eller bilolycka innan dess, så är det ändå sant det som min pappa sa en gång: ”Det viktiga är inte att lägga år till sitt liv, utan att lägga liv i sina år.”

Vilka kommentarer ni skrev på den här frågan, jag blev nästan mållös! 🙂 Det är så roligt att träffa rätt på en fråga, att hitta något som berör. Jag kan aldrig veta i förväg hur en fråga blir mottagen. Det är nog säkert så att många tänker ut svar för sig själva, utan att skriva någon kommentar. Jag hoppas det, det är en av de saker som driver mig!

Bloggen och skrivandet är just nu starka drivkrafter i mitt liv. Kanske för att det är något nytt. Jag gillar att starta nya saker, det har jag lärt mig om mig själv! Förra helgen berättade jag för store L om författarkursen jag ska resa på. Han skrattade och sa: ”Nu är du på gång in i din tredje karriär morsan, du hittar på något nytt vart tionde år ungefär!”

Först ville jag protestera, nej, nej, jag älskar mitt företag och allt som hör ihop med det, mina arbetskamrater, alla kontakter det för med sig och allt nytt man lär sig hela tiden. Jag är inte alls färdig med det, jag har ju hur många idéer som helst om utveckling av nya produkter och metoder för bebisavtryck!

Men sen insåg jag att han hade rätt. LifeStone tuffar på, jag behöver inte vara motor hela tiden. Mitt företag står på egna ben, personalen driver så bra själva och kunderna blir bara fler och fler. Min passion behövs inte alls till 110 % längre. Dags att tänka efter vad jag skall göra av den resten av mitt liv. En älskare är inte aktuellt!

Har jag tid med en ”karriär” till, jag fyller ju 60 i vår? Det kan ingen veta. Men jag vet att jag vill skriva. Jag vill lära mig skriva på riktigt. Att skriva uppsats var det jag älskade mest att göra när jag var 10 år. När man är 10 år är man som närmast sig själv. Man ser inga begränsningar och man är i kontakt med sitt innersta. Sen anfaller hormonerna och vill det sig illa blir man aldrig lika säker på vad man vill igen.

Om jag inte börjar blir det garanterat ingenting. Den som inte vågar ta första steget riskerar att bli stående väldigt länge på ett ben…

Nu ska jag skriva några reflektioner om beröm som ni kanske inte väntar er..;-)

Min pappa var världens bästa på att ge beröm. Han hade bara gått 7 år i folkskolan och hade aldrig läst några böcker i psykologi eller barnuppfostran. Han var helt enkelt en naturbegåvning när det gällde att ge positiv feedback, varenda dag, i vardagslag, som en del av det normala tilltalet. Eftersom han var född 1904 och ett barn av sin tid berömde han naturligtvis sina döttrar på ett vis och sin son på ett annat, men det är en annan historia…

Jag märker att jag låter precis som han gjorde när jag pratar med mina barnbarn. Jag säger ”Åh vad du är duktig!” och ”Titta, vad bra du kan!” i varannan mening. Det skrämmer mig ofta. För jag vet ju att det viktiga är att man känner sig uppskattad och älskad för vem man är, och inte för vad man kan eller gör.

För beröm kan ju aldrig ersätta villkorslös kärlek. Det får inte bli så att man som barn måste vara duktig eller göra något bra för att få ett kärleksfullt ord, ett leende och en kram.  Kanske är det en generationsfråga? Jag fick helt klart en överdos av beröm som barn, jag lärde mig tidigt hur man gjorde för att få något i håven. Jag är också den typiska storasystern, pappas flicka med alltför höga prestationskrav på mig själv, och med ett stort behov av bekräftelse utifrån.

När det gäller beröm till barnbarnen måste jag alltså försöka behärska mig.

Men när det gäller beröm till alla andra i min omgivning är det härligt att ösa på. Den glädje jag ser i förvånade blickar och generade kommentarer, säger mig att alla inte är så bortskämda med beröm som jag.

Detta är en verkligt besvärlig fråga, och det kräver först och främst att man definierar vad mod är för något. Hur ska man annars veta om man har gjort något modigt eller ej.

Det första modiga jag kommer att tänka på är det som Abbes pappa just har gjort. Han skriver bloggen Heja Abbe som vann Stora Bloggpriset i början av februari. Trots det drar han nu ner på bloggandet och ber sina läsare om förståelse för det. Hans inlägg den 14 februari handlar förresten just om mod.

Såhär tycker jag att det är: Mod innebär att man väljer att handla i en situation när det finns risk att man misslyckas. Är risken för stor är man dumdristig, inte modig. Man måste åtminstone själv tro att möjligheterna att lyckas är 50/50.

Det man riskerar kan till exempel vara att bli utsatt för våld. Då kan jag ärligt säga att i det fallet har jag inte varit modig sedan jag gick i Böskolan och slogs för min lillasyster på skolgården. Jag är livrädd för fysiskt våld. Jag skäms inte alls för att erkänna att jag är feg. Om jag ska våga handla i en situation där jag riskerar att bli skadad måste risken vara nästan obefintlig. Såvida det inte handlar om mina barn eller barnbarn förstås. Jag har en gång med en enda välriktad karatespark tryckt in dörren på en bil som höll på att meja ner mig och mina barn på ett övergångsställe i Stockholm. Bilen var full av packade ungdomar, den tvärnitade med bucklig dörr. Sen såg dom min blick och rivstartade därifrån. Men det var inte mod. Det var instinkt.

Det man riskerar kan också vara sin position eller sitt rykte. Många tycker att jag var väldigt modig som vågade hoppa av min karriär när jag var 47 för att starta något helt nytt. Men jag kände mig inte modig alls, jag var inte ett dugg rädd för att misslyckas. Och då kan man ju knappast kallas modig.

Man kan också riskera att förlora kärlek. Därför har jag kommit fram till att det verkligt modiga är att våga försöka vara en bra förälder. Varenda dag tills barnet flyttar hemifrån tar man risken att förlora dess kärlek, för att man väljer att göra det man tror är det bästa för barnet. Man kan bli utskälld, hånad, hatad, förbannad, föraktad, lurad, utlämnad, förrådd, övergiven. Men man väljer ändå att våga fortsätta göra det man tror är bäst för barnet.

Det är verkligt mod. Sträck på dig!

Faktiskt har jag inte haft ett eget rum sedan jag blev vuxen. För några dagar sedan började jag flytta in i Js gamla tonårsrum som jag har målat och fixat till. Här ska jag skriva och måla. Här ska allting vara vackert och bekvämt för att underlätta skapande. Hittills har jag kallat det för mitt nya arbetsrum. Men egentligen är det bara mitt alldeles egna rum.

Idag är jag i Göteborg och passar mina barnbarn. Skolan är stängd pga rasrisk. För mig är det en ny och ovan frihet att kunna göra såhär. Ta en dag ledigt bara. Det känns så ovant att jag var tvungen att lägga in ett ärende också, när jag ändå var i stan. Så jag har tittat in till Gunnel på Storken Babyproffsen också, och lämnat nya skyltex till henne.

För mig är frihet att råda över min tid. När jag blev sjuk i september förstod jag på riktigt hur viktig den friheten är för mig. Nu mår jag mycket bättre, men är långt ifrån frisk.
Igår läste jag att två av mina bloggvänner är mycket nära att braka rakt in i den där Väggen. Lene Pene på En Strikkoholikers bekjennelser, och Gunnar, Abbes pappa. Jag hoppas de kan få stopp på sina karuseller i tid.

Om det är till någon tröst kan jag säga att idag är jag tacksam för att kroppen bara utvisade mig för en stund, och inte för resten av matchen.

Idag har jag flyttat in i mitt nya arbetsrum, samma rum som varit sladdisens tillhåll under alla hans tonår.

Nu är taket nymålat, väggarna likaså. Golvet skiner skrubbat och nyoljat i vitt. Lister och fönsterfoder glänser blankvita.

Genom norrfönstret ser jag den snötyngda schersminen, utanför österfönstret den åldriga jätteflädern som just nu är full av domherrar, koltrastar, blåmesar, entitor, talgoxar, nötväckor.

Här sitter jag med themuggen med grönt Chai inom räckhåll på morfars vackra mahognyskrivbord. Barndomens hemliga och pampiga sekretär står i hörnet och väntar på att bli förvandlad till en helt vit möbel, min egen Målarbyrå.

Kameran med alla fotoprylar har fått sina egna hyllor. 

Alicia Keys och Jay Z Empire State of Mind just nu i lurarna. Åh, New York!

Ja, nu har jag svarat på Farmorsfrågan nr 62. Att arbeta ger mig energi. Naturen. Vackra saker. Bra musik.

Svår fråga det där – hur väl känner min mamma mig?

Eftersom hon kommer ihåg så många år av mitt liv som jag inte alls minns, känner hon väl mig på ett sätt bättre än jag själv. För barn visar tidigt sin karaktär. Med mina tvillingar skrev jag upp redan innan de var två år hur jag uppfattade deras olika personligheter. Det stämmer på pricken fortfarande!

Men samtidigt händer det ju så mycket mellan skolstart och vuxenliv som mamma inte har minsta insyn i. Upplevelser och människor som präglar en lika mycket eller mer än den tidiga barndomen.

Min mamma känner mig nog bättre än jag tror, men inte så bra som jag skulle önska. Nu när hon är över 90 år är det ändå oväsentligt. Det börjar istället bli hög tid för mig att verkligen lära känna min mamma.