Min svärmor har framför allt lärt mig att bli en bättre svärmor än jag annars skulle ha varit.

Hon har också lärt mig att bli en bättre farmor än jag annars skulle ha varit.

Kanske har hon till och med lärt mig att bli en bättre mamma, åtminstone till mina vuxna barn.

Jag saknar ofta min svärmor. Vi var olika som natt och dag, men vi gillade och respekterade varann. Kärlek och respekt gav hon mig. Och tolerans.

Vad är viktigast; att förlåta någon eller att själv be någon om förlåtelse? Och varför är det så svårt ibland?

Jag tror det är en personlig läggning. En del är långsinta, andra inte. En del är fullkomliga i sina egna ögon och kan aldrig erkänna att de handlade fel eller förhastat.

Min pappa kunde inte vara ovän med någon i familjen så länge att det varade över natten. Hur dumt jag än hade svarat, hur argt vi än hade skällt på varandra, så satt han där alltid på min sängkant och ville bli sams innan vi somnade.

Själv är jag en mer oförsonlig själ. Gjort är gjort, det är framtiden som räknas. Men ju äldre jag blir, dess mildare blir mitt temperament.  Det finns några som jag helt enkelt inte kan få förlåtelse av, eftersom de är döda.

Men jag kan ändå säga de där orden inom mig, både till dem som är döda och till dem som lever men inte är anträffbara.

Det är faktiskt inte alltid nödvändigt att någon lyssnar när man säger förlåt. Ibland räcker det att man hör det själv.

Tro det eller ej, men min man och jag har varit gifta i 33 år. Han var mitt andra försök.

Jag har sedan dess läst alla böcker som finns om hur man håller kärleken levande. Eller nästan alla.  

Det är nyttigt att läsa sådana böcker, jag rekommenderar dig att göra det. Kärleken är inte alltid så tålig och mild, den uthärdar inte allt, den förlåter verkligen inte allt. Den söker sitt.

Jag hittade många goda råd och recept. Att inte tro att man kan vara allt för varandra är kanske det viktigaste. Sen kommer att vara intresserad och uppmärksam, och lyssna noga på varann. Sen kommer att göra mycket tillsammans, så att man inte växer isär.

Det låter ju inte särskilt romantiskt. Men jag tror vi klarar några år till.

Kändes det lite fånigt och rentav ganska flummigt att skriva en lista på 5 saker som du är tacksam för?

Jag skriver numera tacksamhetsdagbok varje kväll. Så här skrev jag igår:

* Tack för att resan gick så bra och vi kom lyckligt hem. * Tack för att jag känner mig lugn och smal. * Tack för att huset är städat. * Tack för att vi har pengar så vi klarar oss. * Tack för att jag hittade den fina tebutiken i Malmö.

Det handlar varken om moral eller allmän präktighet.  Det är mycket mer egoistiskt än så. Det handlar om att återkalla den där underbara känslan. Känslan när vi äntligen, efter 120 mil på vintervägar, körde upp på den trygga gårdsplanen hemma. Känslan när jag såg mig i spegeln inför det viktiga mötet och kände mig fin. Känslan när jag öppnade dörren hemma och det doftade friskt och nystädat. Känslan när jag kunde ta fram plånboken och njuta av att ha råd. Känslan när jag kom in i den fantastiska thebutiken och hittade mitt älsklingsthe.

Min tacksamhetsdagbok hjälper mig att komma ihåg att känna efter. De där känslorna gör så gott när de dyker upp. De är som choklad för själen. De är nyttiga för mitt psyke. Men de försvinner väldigt fort. Om jag tänker efter, och skriver upp dem, kan jag njuta av dem igen och igen.

Tips: Googla på tacksamhetsdagbok, och du blir förvånad…;-)

Den här frågan har jag nog aldrig funderat över tidigare. Vad skulle jag våga prova om jag slapp vara rädd för att misslyckas?

I hela mitt liv har jag hoppat med huvudet före in i projekt som verkat dömda att misslyckas. Oftast har jag varit för naiv för att vara rädd.

Det första idiotiska projektet jag kan minnas såhär på rak arm, är när jag i 8-årsåldern rymde hemifrån villan i Örgryte med grannpojken Kristian. Jag hittades av polisen i Olskroken på kvällen. Då hade Kristian kommit hem för länge sen.

I mitten av 70-talet höll jag faktiskt på att flytta till Haiti, fast jag var ensam mamma med en liten 2-åring då. Det var en äldre väninna till mig som ville tillbaka dit och som erbjöd mig att följa med. Hon hade både pengar och kontakter på ön och högtflygande planer. Jag tyckte det var en underbar idé. Det tyckte inte svenska generalkonsulatet i Port au Prince. Det som till slut stoppade mig var att jag träffade min man.

Detta är alltså en fråga jag helt enkelt inte kan svara på. Jag har inte vett att vara rädd för att misslyckas. Vill jag så hoppar jag. Det ordnar sig alltid på ena eller andra sättet. (Men aldrig i livet bungy jump.)

Om någon hade ställt den här frågan till mig när jag hade 4 barn hemma, jobbade heltid och pendlade flera mil till jobbet, så hade jag säkert blivit arg.  Vadå en timma mindre per dygn?

Som jag minns det var jag arg och stressad jämt. Och trött. Jag hade behövt minst 26 timmar per dygn för att hinna med mig själv och alla måsten.

Jag önskar verkligen att jag inte hade ställt upp på alla krav. Inte minst mina egna. Jag hade säkert kunnat jobba en dag mindre i veckan utan att tillvaron föll ihop.

Idag skulle jag enkelt kunna spara en timme om dagen, genom att verkligen gå upp kl 06.30 när min Iphone väcker mig. Men det gör jag sällan. Jag somnar om, eller twittrar en timme, eller kollar några nyhetsbloggar i sängen.

Tänk om jag kunde skänka en timme per dygn till någon behövande småbarnsmamma!

Tänk så många val man gör, hela tiden, oftast utan att närmare tänka efter. Men när jag verkligen gör det, tänker efter alltså, inser jag att det där bananskalet inte bestämde. Jag valde att halka på det. Igen och igen.

Jag valde en spännande man när jag var riktigt ung. Det gav mig massor av erfarenhet som jag är oerhört tacksam för idag. Jag valde att lämna honom. Det var också ett bra val.

Sen valde jag en man som gjorde det nödvändigt (möjligt?) att sluta röka, flytta till landet och byta jobb. Jag valde det också.

Det allra bästa valet har alltid varit att lyssna till mitt hjärta.

Den här frågan skulle egentligen ha varit formulerad lite annorlunda. Det är dumt att hänga upp sig på att någonting bra måste bli dubbelt så bra. Jag väljer att strunta i det när jag nu försöker svara själv. 😉

Det är mycket roligare, och oftast enklare, att förbättra något som redan är bra, jämfört med att försöka rätta till någonting som är dåligt. Inom industrin finns ett välkänt begrepp – Kaizen. Det betyder helt enkelt ”god förändring” på japanska. På 80-talet blev de japanska industriarbetarna så duktiga på att komma på små, gradvisa förbättringar, att Kaizen sågs som förklaringen till Japans fantastiska ekonomiska utveckling.

Nu ska jag tänka Kaizen när det gäller min hälsa. Hur kan jag förbättra den ännu lite till? Kan jag göra mer än att motionera och äta nyttigt? Jo, jag kan faktiskt ägna mig lite mer åt mina tänder. Köpa det där fluortuggummit och börja skölja med fluor, som tandläkaren har sagt till mig.  

Hur kan Kaizen hjälpa mig att öka kärleken mellan min man och mig lite till? Det är lätt. Alla som har varit gifta ett tag vet att man blir lat med tiden. Det går alltid att lyssna bättre, beröra oftare, överraska, skratta mer med varandra.

En som redan är perfekt är däremot Elin, min bloggkollega på Allt för Föräldrar. Hon skriver bloggen Ett hus till oss, om sin familj och huset de håller på att bygga. Hon är helt fantastisk på att fotografera och på att bildbehandla i Photoshop! Se bara på den här retuschen hon gjorde på mig, osminkad, okammad och allmänt ofräsch. Gå in på hennes blogg, du har chansen att få en egen total make over om du har tur! 🙂 

Det finns en spalt i Göteborgs Posten som jag alltid läser. Teknik och Trender heter den och skrivs av en kvinna som heter Eva Wieselgren. Hon skriver lättbegripligt om det allra senaste i it-världen som berör vanliga människor och hon har en läsvärd blogg i GP också. Det är förresten genom hennes blogg jag hittade Lilla Gumman, Sveriges första tekniksite av och för tjejer. En jättebra sida som jag verkligen rekommenderar!

Hur som helst, häromdagen läste jag i GP om en ny applikation till Iphone som jag genaste skaffade, och som får bli mitt svar på fråga nr 49. Appen heter Gratitude. Den går ut på att man varje dag skriver in 5 saker som man är tacksam för. Superenkelt, fin layout och väldigt kul med ”Tacksamhetsjournalen” som snabbt växer.

Tacksamhet är en viktig känsla som det är lätt att slarva bort. Om man glömmer bort att vara tacksam för det som är bra, är det lätt att ens fokus hamnar på det som är mindre bra i livet. Och då finns risken att man hamnar i en negativ spiral, med negativa tankar och känslor. Det här med tacksamhet pratar jag ofta med min coach Eva om, och Mia Törnblom skriver också om det i alla sina böcker. Rådet att varje dag skriva ner 5 saker man är tacksam har jag länge velat följa. Nu gör jag det! 🙂

Vilken Nyårsafton det blev! 14 minusgrader, helt vindstilla, fullmåne. Bara O. och jag, två humrar från Niklas och en liten flaska champagne. Strömmen gick 3 gånger så hummern fick kokas på vedspisen. Tolvslaget på bryggan. Allting gnistrade och glimmade av månskenets reflexer i rimfrosten och snön, det såg ut som inbyggda små spotlights i havsisen. Det var magiskt, som i en Disneyfilm!

Vad var det bästa som hände förra året?

Sladdisen stora J startar lycklig sitt vuxenliv med högskolestudier, eget boende och nya kompisar. Lyckad knäoperation i april. Lyckade affärsresor till Paris och Bergen i maj. Oförglömlig Gotlandsvecka med O.  i juni, med cykling, övernattning och ringmärkning av fågelungar på Stora Karlsö.  Besked om att nytt barnbarn är på gång! 🙂 Jag börjar blogga i juli. Canadaresa i september. Företaget växer så det knakar; bästa, värsta och roligaste året någonsin. En skilsmässa i familjen löser sig på bästa sätt. Det som inte kunde hända mig, det händer – jag brakar in i väggen med blodtrycket före. Livet tvärnitar, till all lycka i tid. Underbar julafton firas med hela familjen (18 personer) och pigg gamlamormor. På nyårsafton är jag 12 kg lättare än innan kraschen. Starkare och lugnare än på många, många år.

Varför har jag aldrig gjort sådana här summeringar förut? Tänk, jag kunde ha haft 40 stycken om jag hade börjat när jag var 19. Vilken perfekt dagbok det hade varit både för barnen och mig! 

När vi hade filosoferat klart om året som varit, ägnade vi oss åt att planera framtiden. Jag fyller 60 i år. Stort kalas? Nix! Vi reser till Borneo och vandrar i djungeln istället! 🙂