Vad drömmer jag om att göra sen? Åh, jag har en lång lista.

1. Träna upp min skolfranska så att jag kan prata som Jaques Brel sjunger.

2. Köpa ett par fräcka jeans i storlek 30/31. Och en skinnjacka.

3. Lära mig ett språk till – kanske kroatiska?

4. Ha en fotoutställning.

5. Gå på kameravandring i något vilt och vackert land.

6. Bygga ett trädgårdsförråd.

7. Gå med i en orkester med mitt dragspel.

8. Skaffa mig ett övervintringshem, i ett varmare land.

9. Bli expert på bildbehandling.

10. Ta hand om alla mina bilder och göra fotoböcker till barnen.

När inträffar då detta ”sen”? Det är det svåraste. Hur ska jag hinna med allt jag vill innan jag blir gammal? Hur gör man för att leva i nuet, när nuet skenar?

Jag har märkt att Farmorsbloggen börjar bli mer och mer melankolisk. Det var inte meningen. Men inget att göra åt, tankarna far som dom vill… Här kommer en bild som inte har något samband alls med den här texten. Ändå har jag tänkt på den hela tiden jag har skrivit, så den måste ha något att säga i sammanhanget… 😉

Frågan var: Vad får dig att känna hopp?

Jag måste akta mig för att fördjupa mig i nyheterna just nu. Radion står på om dagarna, men jag undviker TV och kvällstidningar. Det är för mycket jordbävning, tsunami, krig och Migrationsverk. Inget blir bättre av att jag blir deprimerad och känner att allt är hopplöst. Jag kan inte vara medlidande med hela världen.

Dalai Lama har över 1,5 miljon följare på Twitter, varje dag twittrar han några  kloka och/eller inspirerande rader. Häromdagen skrev han: ”Overcoming negative tendencies and enhancing positive potential are the very essence of the spiritual path.”

Det går inte att känna hopp inför vad som ska hända om tusen år. Men om jag tar en generation i taget, eller två, går det alldeles utmärkt. Tänk så mycket som har hänt inom teknik och vetenskap bara de senaste 50 åren. 

Tänk så många kloka, intelligenta, positiva, kreativa och ansvarskännande barn som har vuxit upp de senaste 30 åren! Nu börjar de bli färdigutbildade och ersätta gamla knarriga bakåtsträvare och negodiler (tack Caroline på Allsports för det utmärkta ordet! ).

Förutom tekniska framsteg inom hållbar energiproduktion, så är alla nya sociala media det som gör mig mest hoppfull. Helt nya infrastrukturer för kommunikation och därmed förståelse mellan människor har vuxit fram på väldigt kort tid.  Facebook, Twitter, YouTube osv kan inte överskattas.

Kommunikation är lika viktigt för världens framtid som kärlek. 

Den här bilden på Sigge (med totalt fokus på husse) tog jag egentligen för temat Kontakt i gruppen Fotosöndag. Men temat kunde lika gärna ha varit Kommunikation, eller Kärlek! 🙂

Egentligen är det ju inte riktigt bra att se framåt. Man ska leva här och nu, det är mindfulness som gäller idag. Att vara närvarande i nuet.

Men jag älskar att planera, att sätta upp mål och se fram emot saker som ska hända längre fram.

En del berättade jag om i förra inlägget. Det finns några pärlor till som jag kan ta fram och tänka på om det känns trist ibland.

Sommaren i nya båten, den ser jag verkligen fram emot. Utflykten till Legoland med barn och barnbarn.  Bröllopet i Kanada som vi är bjudna på, med flera hundra gäster. Konserten med Benny Andersson och Helen Sjöholm i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Krokstrandsfestivalen i juli, den unika världsmusikfestivalen på gränsen till Norge. Då ska vi lära oss dansa tango Odd och jag, äntligen.

Men det händer underbara saker alldeles snart också. Det hörs på fåglarna när jag går min morgonpromenad.

Nu måste jag verkligen svara på den här frågan, det borde varit gjort igår redan.

Vet inte varför jag skjuter upp det, varför det känns så svårt?  Till vem eller vad ger du din tid?

För numera tänker jag verkligen efter innan jag spenderar min dyrbara tid på någon eller något. Det började redan för ett par år sedan, när jag kom i kontakt med min lifecoach Eva i Chicago och började prata regelbundet med henne. Timslånga sessioner på Skype ungefär en gång i månaden.

Men trots samtalen med henne lyckades jag lura mig själv och fortsätta missbruka min tid så grundligt att jag gick in i väggen september 2009. Jag är faktiskt inte tillbaka ännu efter det. Inte sjukskriven, men inte heller densamma.

Kanske är jag helt enkelt friskare än innan? Är man nödvändigtvis sjuk för att man har lite svårt att passa tider, inte kommer ihåg vad folk heter, inte gillar många människor på en gång? 

Kanske är den där frågan så svår att svara på, för att jag har lite dåligt samvete? För numera är jag superegoistisk med min tid.

Vill jag inte följa med när vi är bortbjudna, så går jag inte. Känner jag när det är dags att åka någonstans, att jag egentligen inte vill, så ringer jag återbud. Har jag inte lust att svara i telefonen, så gör jag inte det.

Om det tar emot att göra något tråkigt så struntar jag i det. (Min resväska sedan Malaysiaresan står fortfarande sedan slutet av januari ouppackad på en stol i övre hallen.) Vad spelar det för roll? Vår snälla RUT, som heter Elisabeth, städar ju runt omkring den. Snart får jag ett ryck av inspiration och packar upp. En annan dag.

Idag gör jag det jag vill, och tycker är roligt. Vem vet hur många imorgon som återstår?

Oj, jag har glömt svara på senaste Farmorsfrågan. Fast sanningen är att jag har försökt men inte kommit någon vart… 🙁

Frågan var ungefär: ”Känner du några speciella och spännande människor?”

Det har funnits flera väldigt spännande människor i mitt liv. Min pappa är den första och kanske den viktigaste, för han blev ju modellen för vad som är en spännande människa i mina ögon. Dvs en som vågar ha egna idéer,  som letar sig runt hinder på nya vägar och tänker stort utan att låta sig nedslås av andra människors kritik eller avundsjuka.

Kerstin Cruickshank var också en sådan människa, en av mina bästa vänner på den tiden jag var ensam mamma. 1975 hade Kerstin och jag långt framskridna planer på att resa till Haiti och bosätta oss där. För ett tag sedan hittade jag ett brev från svenska konsuln i Port au Prince, som på det bestämdaste avrådde mig från att komma dit. Men om jag inte hade träffat Odd och blivit kär, vet man aldrig vad som hade hänt.  Det gäller att välja vilka bananskal man ska halka på i livet…

Men de senaste åren har det varit glest mellan de riktigt speciella människorna i mitt liv. Det känns trist. Det är dags att börja se sig om.

När utmanade du senast dig själv? Den här farmorsfrågan kom jag på efter att ha läst ett inlägg i min favoritblogg Lyckobloggen som skrivs av lyckoforskare på Umeå Universitet. Det handlade om att våga verka dum, att anta de små utmaningarna i vardagen och gå utanför sin trygghetszon.

Vad kan egentligen hända om jag börjar dansa på vägen när jag går min morgonpromenad och har Tina Turner i hörlurarna? Varför ler jag inte mot den okända kvinna som står bakom mig i kön på ICA, och pratar bort den tråkiga väntetiden istället för att tjuvläsa Se & Hör? Vem är jag rädd för?

Att komma på stora utmaningar som att gå ner i vikt, sluta stressa, lära sig något nytt, det är faktiskt ganska enkelt.  

Men att lämna sin trygghetszon, göra något litet och till synes obetydligt som går utanför ramarna och strunta i om man eventuellt uppfattas som en idiot av omgivningen. Det är riktigt svårt. Fastän min pappa var en mästare på just detta och jag borde ha lärt mig något av honom.

Tänk på hur det känns att åka hiss med en främling. Eller stå i en fullpackad transferbuss på flygplatsen. Eller komma in på ett cafe där man inte kan få ett eget bord, men där det finns gott om lediga stolar vid upptagna bord…

Tänk så många roliga möten som väntar om jag vågar gå utanför min trygghetszon i de här situationerna och riskera ett leende och och några vänliga ord.

Förresten, vadå riskera – vad kan egentligen hända?

Man måste förstås inte ha ett mål. Många klarar att ta dagen som den kommer och bara  känna efter vad som känns bäst, enklast eller roligast att göra just nu.

Det sättet att leva passar inte mig alls. Hela livet har jag satt upp klara mål som jag envist har strävat efter att nå. När jag startade LifeStone hade jag fyra barn, hästar och stort hus på landet med 10 mils pendlingsavstånd till jobbet. Målet var att kunna försörja mig på vår lilla ö, utan att behöva pendla till stan. Det var ett fruktansvärt tufft mål som inte många trodde på. Jag var tvungen att vackert fortsätta pendla i flera år, samtidigt som jag arbetade för att uppfylla den där drömmen om det egna företaget.

Min taktik blev att göra en sak varje dag. Ringa ett samtal, ta reda på en kontakt, hitta svaret på en fråga. Hur litet som helst, men ändå ett steg på vägen. På det viset tappade jag aldrig mitt mål ur sikte. Om jag så bara ringde ett mobilsamtal till ALMI i morgonkön på motorvägen, så hade jag uppfyllt den dagens kvot. Ett steg på vägen.

Det där är över tolv år sedan nu.  Mitt företag försörjer idag inte bara mig, utan tio till. 🙂  Fast hade jag vetat hur svårt det skulle bli på vägen hade jag nog aldrig vågat starta.

Men nu behöver jag nya mål att drömma om. Jag märker det när jag ska försöka svara på Farmorsfrågan. ”Hur kan du välja idag för att komma närmare ditt mål?”  Jag vet inte, för jag har inte formulerat mitt mål.

Det får bli nästa steg. Att bestämma mig för vad jag vill göra med de kommande tolv åren av mitt liv.

En som har järnkoll på sina framtidsplaner är min modiga vän kläddesignern Jessica Cato. Hon har brutit upp från hus och äktenskap och livet på landet för att satsa helhjärtat på sitt företag i en ny miljö. I söndags var jag på smygpremiär i hennes nya, häftiga lokaler mitt i ett av Göteborgs mest spännande område, Klippans kulturreservat vid Röda Sten. Här bultar Göteborgs hjärta som hårdast, här passar Jessica perfekt.

Vilka är mina starka sidor? Svaret kommer jag på efter ett samtal med mamma, 92. Hon har svårt med balansen i vanliga fall, och den här hemska vintern har hon varit mer eller mindre instängd i sitt lilla radhus flera månader på grund av snö och ishalka. Pappa dog för många år sedan, alla hennes syskon är borta, liksom de flesta av hennes vänner. Ofta är grannens katt och hemtjänsten de enda hon träffar under en dag. Hon som är så social och älskar att prata med folk. Det vore inte så konstigt om hon var nedstämd och deprimerad nu när hon inte ens kommer ut på sin dagliga promenad med rullatorn.

 Jag frågar alltså: Känner du dig ofta ledsen när du går här för dig själv?

Och hon svarar: Nej vet du, det har liksom aldrig legat för mig.

Pang, där har jag min starkaste sida, direkt i arv både från henne och pappa. Mitt goda humör. Förmågan att se det positiva. Det som hjälper mig att snabbt komma över motgångar och glömma besvikelser. Det som är nyckeln till att jag snabbt kan tända till på nya idéer, dra igång nya projekt.

Andra starka sidor som jag är tacksam för är min envishet, och min naivitet som fortfarande hänger kvar trots att jag fyllt 60. Jag tror andra människor om gott tills de bevisar motsatsen. Jag tror att jag klara av det mesta, åtminstone tills jag har försökt.

På min favoritblogg Lyckobloggen , som skrivs av lyckoforskare vid Umeå Universitet, kan du läsa om en undersökning av totalförlamade som visar att 72% av dem anser sig vara lyckliga. Tänkvärt!

Bilden har jag lånat från Yogamamma, här och nu  som är en mysig och inspirerande blogg, skriven av en 2-barnsmamma som också är samtalsterapeut.

Hur ser du ut?

Hur jag ser ut har jag faktiskt väldigt dålig koll på. Min kroppsuppfattning stämmer inte alls varken med verkligheten eller med hur jag ser ut på bild. Ena dagen tycker jag att spegelbilden inte är så tokig alls, nästa dag ryser jag av fasa när jag ser ett foto jag råkat fastna på. Är det jag? Den jättedamen?
På Xtravaganzakursen fick vi i hemläxa att skaffa en målbild och ta med oss till nästa träff. En bild där vi har den vikt som vi skulle vilja ha.
Men det finns väldigt få bilder på mig överhuvud taget, och nästan inga i helfigur. Det är ju alltid jag som hållit i kameran… Kanske för att slippa bli fotad?
Till slut hittade jag en bild från 1976, sommaren innan jag gifte mig, där jag vet att jag vägde 65 kg, alltså 5 kg mindre än min målvikt. Det är en fin bild på en glad och lagom smal Katinka, tagen i en liten hamn på Gotland.
Gissa vad jag har skrivit i bildtexten i fotoalbumet?
”Usch vilka bilringar!”
Nu har jag bestämt mig för att starta ett nytt fotoprojekt. Självporträtt ska det heta. Vid 60 års ålder måste jag ju ta reda på hur jag ser ut!

– Posted using BlogPress from my iPad

Ja, vad gör jag när jag behöver ny inspiration?

Den Farmorsfrågan ställde jag i torsdags, och jag hann inte skriva något svar som vanligt på fredagen. För sen ställdes allting på ända när mamma A åkte till BB på eftermiddagen och lilla I föddes på kvällen.

Nu är det redan söndag eftermiddag, och jag behöver verkligen svaret  på den frågan. För efter helgens känslosvall, resor och allmän uppståndelse känner jag mig helt tom på energi och lust. Oinspirerad är en underdrift, apatisk är nästan ett bättre uttryck.

Jag borde rycka upp mig, ta en promenad, lyssna på musik, göra något roligt. Allting är ju egentligen underbart, varför denna tunga olustkänsla? Jag behöver verkligen ny inspiration!

Men om jag lyssnar på min kropp och själ blir svaret något helt annat än att jag måste rycka upp mig.

Nu är det dags att sjunka ner i soffan under en mysig filt och göra ingenting alls, utom möjligen lägga in en ny vedpinne i brasan då och då.  Inspiration kräver återhämtning och växer inifrån, den kan inte kopplas på genom att trycka på rätt knapp.