Det har aldrig förr hänt att jag redan äger en bok av en ny nobelpristagare, och har läst ännu en. ”Kärlek, vänskap, hat” står i min bokhylla sedan länge och hennes sista novellsamling  ”Brinnande Livet” har jag nyss lämnat tillbaka till bibblan, motvilligt. Den är beställd på Adlibris, jag måste äga den, liksom alla hennes övriga novellsamlingar som finns på svenska.

Det finns inget nytt jag kan säga om varför Alice Munro är en värdig nobelpristagare. Alla har redan sagt allt, som till exempel Jessica Gedin med gäster i Babel . Det är bara att hålla med allihop.

Författaren Bengt Olsson beskriver i programmet hur han var på hundpromenad och lyssnade på radion i mobilen, och hur han började gråta glädjetårar när Nobelkommittens Peter Englund presenterade årets pristagare. Jag förstår honom, jag hade själv en stor klump i halsen.

Jag har läst en enda kritisk kommentar. Deckarförfattaren Åke Edwardson uttalade sig i GP: ”Valet är förolämpande förutsägbart och trist. Har man läst en novell av Alice Munro har man läst alla, från alla decennier.”

Har man läst en enda novell av Alice Munro förstår man att detta uttalande säger väldigt mycket om Åke Edwardson och ingenting alls om Alice Munro.

Min mamma vet inte längre säkert vilken dag det är. För det mesta sitter hon framför TV:n i sitt lilla radhus och halvsover. Hon är inne på sitt 95e år och ibland, när hon har en dyster dag, säger hon i telefonen att det får räcka nu. Jag har slutat protestera och försöker istället lirka in hennes tankar på det som har varit, det som var roligt och bra i hennes liv. Uppväxten i den stora familjen i Skåne, det spännande livet med pappa, alla barnen de fick.

Hennes Nu är inte så viktiga längre. Hon är visserligen bra på att fånga njutning när det bjuds, skojar med hemtjänsten och får dem att älska henne (alla de 27 olika), äter MumsMums och chips varje dag och sippar Bristol Cream eller sött, starkt körsbärsvin framför TV:n. Men hennes Nu rinner hastigt ut mellan krokiga fingrar utan att hon försöker stänga till och hålla kvar.

Jag tänker: Om trettio år är det jag.

Tjugo år kvar av rörlighet och fri vilja, om jag har tur och är rädd om min kropp. Vad hinner man på tjugo år? Vad gjorde jag för tjugo år sedan, när jag var 43? År 1993. Flängde som en galning fram och tillbaks till ett jobb i Göteborg fast jag hade småbarn och tonåringar hemma på ön och hade tappat lusten för länge sen. Det tog flera år av vantrivsel och stress att växla spår. Inte bortkastade såklart, men onödigt många. Efteråt blir det så tydligt.

Nu är jag där igen, vid en korsväg. Har redan stått här och velat i tre år faktiskt. För varje dag som går blir det klarare.

Livet går inte i repris och jag har inte tid att vänta längre med att skriva.

Jag behöver mer tid för att fotografera mina vackra barnbarn också!

Det gick vägen! I två timmar igår satt vi kursdeltagare och suckade och svettades över sjökort och beräkningar, fyrkaraktärer och dagsignaler, lagtexter och nödanrop på VHF. Två veckors vrålpluggande på intensivkursen för Kustskepparintyget skulle redovisas.

Jag gjorde ett enda, idiotiskt slarvfel, annars hade jag haft alla rätt. Sista frågan handlade om att beräkna kursen och gångtiden från en position utanför Danmarks ostkust,  inkl vissa bestämda avvikelser. I stressen, och kanske lättnaden över att nästan vara färdig,  la jag transportören (den genomskinliga gradskivan som man använder för att ta ut kompasskursen på sjökortet) åt fel håll.

Det rätta svaret skulle peka mot Marstrand, men mitt svar ledde åt motsatt håll, dvs mot Frederikshavn. Kontrakurs alltså.

Det gjorde förstås ingen skillnad för slutresultatet, det hade räckt med 75% rätta svar och jag var långt förbi den gränsen. Jag grämer mig inte heller. Enough is enough.

De sista dagarna innan provet lyssnade jag inte på radio, läste inte tidningen, la bilnycklarna i kylskåpet och hällde Keso i kaffet. Så fokuserad att jag inte släppte in något annat i hjärnan än det som stod i läroboken för Kustskepparintyg.

Skillnaden mellan dagsignalen för fartyg hämmat av sitt djupgående, och nattsignalen för samma fartyg ockuperade min hjärna fullständigt. Vad kunde vara viktigare? Jobbet? Glöm det.

Ansträngningen att memorera formeln för hur man räknar ut avståndet till horisonten gjorde mig livsfarlig som bilförare. Tills jag upptäckte att formeln finns tryckt på navigationslinjalen. Lycka! Tillåten fusklapp alltså.

Nu är det över.

Nu kan jag med gott samvete flytta tillbaka fokus till mitt manus. Mission accomplished.

Det är en sådan njutning att kunna ägna sig med full kraft åt en sak i taget. När jag tänker tillbaka på min frustration som småbarnsmamma så tror jag att den värsta stressen och missnöjdheten kom sig av att aldrig få fokusera ordentligt. Att alltid vara tvungen att dela upp tid och energi på hundra olika saker. Hur hann jag med allting? Småbarn, hus, hästar, jobb, jordgubbsodling osv osv. Men jag hann ju inte, det såg bara så ut!

Detta är den första novell jag skickat in till en veckotidning, och den vann 2-dra pris i tidningen Allas novelltävling våren 2013.

HYRESGÄSTEN

Den första tanken när hon öppnade dörren och mötte hans blick var: Nej, det är omöjligt! Sen tänkte hon: Så oförskämt! Därefter: Lugn och vänlig, var bara lugn och vänlig. Prata med honom en liten stund så får han gå sen.

Zola som borde varit instängd i köket om hon hade tänkt sig för, kom nu sladdande över hallens parkettgolv, vilt skällande. I vanliga fall hade hon huggit tag i halsbandet och stoppat honom i farten, men nu tänkte hon att – att det var rätt åt besökaren. Jo, det tänkte hon faktiskt. Sen såg hon att bakom hans fotsida svarta yllerock gömde sig ett barn. Han hade alltså dragit med sig sin dotter. En liten flicka i vinteroverall och röda vantar. Barnet tryckte sig tätt intill sin pappa och dolde förskräckt ansiktet i rocken när Zola studsade upp på henne, galen av glädje över utsikten att få en lekkamrat.

Mannen låtsades inte om hunden, vilket förvånade henne. Istället räckte han fram handen och log, lite ansträngt tyckte hon, han hade kanske ändå den goda smaken att skämmas över att ha lurat henne, och sa:

“Cecile Mattson.”

Hon tog hans hand, tryckte den hastigt och sa:

“Kia Gren. Det måste vara ett missförstånd? Jag skrev kvinnlig i annonsen. En kvinnlig hyresgäst.”

“Jag ber om ursäkt om jag gör er besviken. Men jag skrev ju mitt namn i brevet?”

Han talade felfritt och vänligt men med en tydlig brytning. Hans röst var mjuk, bestämd och mörk. Precis som hans hand. Ögonen som såg stadigt in i hennes var helt svarta, hon kunde inte se någon skillnad mellan iris och pupill. Näsan var bred och kraftig, munnen fyllig och svagt violett. Han bar en mossgrön yllemössa, en vackert mönstrad halsduk var elegant draperad runt halsen och över ena axeln. Nedre delen av ansiktet täcktes av ett lockigt, ganska glest skägg. Han var i hennes egen ålder.

Annonsen hade varit införd i Göteborgsposten för en vecka sedan. Hon hade sett framför sig en ung, blyg AT-läkare eller forskarstudent, hennes hus låg i ett lugnt villakvarter på bekvämt gångavstånd från det stora universitetssjukhuset. “Kvinnlig inneboende sökes t 2 rok i villa i Änggården. Egen ingång. Ej rökare. Barn inget hinder. Skriftligt svar t “Kulturtant”.”

Det hade kommit fler än tvåhundra svar. Hennes dotter hade hjälpt henne välja. Emma som hittat kärleken och flyttat hemifrån och som var den direkta orsaken till annonsen. Det är klart du ska hyra ut, mamma, hade hon sagt. Du kan inte ha min lägenhet stående tom. Vi bor i gästrummet när vi hälsar på!

Kia hade inte alls gillat idén med en främmande människa i huset. Mest var det ljuden hon fruktade. Hög, vulgär musik sent på kvällarna till exempel. Hennes musiköra var kräset och ömtåligt.

Eller lukter. Tänk om hyresgästen gillade friterad mat och drog hem vänner som gick ut i trädgården för att röka efter middagen. Fimpar i hennes rosenrabatt, det var otänkbart.

Men ge dig nu, mamma, hade Emma protesterat. Du måste våga lämna din bekvämlighetszon. Det är utvecklande att lära känna en ny människa med annan bakgrund. Du går ju bara här som en gammal sköldpadda i sitt skal.

Det tog skruv. En ängslig enstöring var så långt ifrån hennes självbild man kunde komma.

Det var dessutom orättvist. Bekvämlighetszon! Även om hon valt att inte gifta om sig, så hade hon verkligen inte isolerat sig sedan hon blev änka. Långt därifrån. Jobbet som lektor på högskolan innebar stora möjligheter till ett rikt socialt liv. Hon var engagerad i Filmfestivalen, hon skrev en film- och litteraturblogg, ledde bokcirkeln Kvinnlitt och målade akvarell varje onsdag. Dessutom hade hon egen PT och enligt specialvågen på gymmet en metabolisk ålder på bara 36 år fast hon fyllt 48.

Cecile. Hade hon helt enkelt läst fel?

Det var Emma som hade fastnat för brevet. Kia hade redan valt ut de fem sökande hon tänkt maila till, när Emma hade propsat på att hon måste träffa Cecile också.

Det här är en alldeles speciell person, hade hon hävdat. Det läste hon mellan raderna. Långtidsarbetslös musiker, omskolar sig till djurvårdare, frånskild med en dotter på sex år. En ensam mamma som tar tag i sitt liv, hade Emma sagt och räckte henne det vackert handskrivna brevet.

Hon tittade ner på mannen som nu satt på huk och hälsade på Zola. Hunden låg på rygg i underdånig dyrkan, svansen gick som en propeller.

“Dansksvensk gårdshund, inte sant?” Den stora, nästan svarta handen kliade Zola på magen och hittade alla sköna ställen, flyttade sig upp mot strupen, smekte mungiporna och drog lekfullt i öronen. Zola snurrade runt, flög upp och bekräftade lyckligt vänskapen med en snabb slick på näsan.

“Du vet verkligen hur man fjäskar med en hund”, sa hon och ångrade sig genast. Så dumt sagt. Han hade ju dessutom sagt Ni till henne. Tänk om han trodde att hon var rasist. “Kom in”, sa hon hastigt. “Jag har kokat the, men ni vill kanske hellre ha kaffe?” Det var också fel, det verkade plötsligt omöjligt att säga rätt saker.

“The blir perfekt”, sa han och tog av sig mössan. Han hade långa dreads hopsamlade med ett broderat band i nacken.

De satt i soffan i vardagsrummet och pratade medan Zola och lilla Inez busade runt på golvet.

Han berättade om bitarna i sitt livspussel; Inez mamma som gift om sig och flyttat till ett hus i närheten, skolan där Inez skulle börja, deras gamla lägenhet i andra änden av stan där han bodde kvar, utbildningen som han nu var klar med. Det hopplösa letandet efter en ny, egen bostad.

“Din signatur i annonsen lyste mot mig som svaret på en bön”, sa han ”jag tänkte: jag chansar, en kulturtant är vidsynt, hon kan nog ändra sig.”

“Är du adopterad? Eftersom du heter Mattson?” vågade hon fråga.

Han log och nickade bort mot hennes välfyllda bokhyllor.

“Adichie är ett namn som öppnar alla dörrar i Nigeria. Du har min farbrors bok ser jag. Men i Sverige var det tvärtom. Alla dörrar stängdes. Så min förra fru övertalade mig att ta hennes efternamn. Det var ett svårt val. Men ibland gäller det att våga sig ut ur sin bekvämlighetszon. Jag är ledsen om du känner dig lurad, det var inte meningen.”

Meningen.

Med ens var den så uppenbar.

Varför kan jag inte skriva lika halsbrytande roligt som Leif GW Persson, lika skärpt och ”witty” som hans dotter Malin Giolito Persson eller lika gripande som Fredrik Backman i ”En bok som heter Ove”? Eftersom jag verkligen inte tror på påståendet att ”alla kan lära sig skriva” (lika lite som jag tror på stridsropet att ”alla kan lära sig sjunga”) så finns det liksom inget hopp för mig. Talang kan man inte lära sig, möjligen utveckla.

Min talang verkar ligga mer åt det småtragiska hållet. Alltså inte ens svärta och nervkittling, som hos Åsa Larsson eller Johan Theorin.

Jag som hatar offerkoftor.

Det får nog räcka för idag nu. Resten av kvällen tänker jag ligga i soffan framför brasan och läsa. Utan att jämföra.

Men jag älskar dig ändå, farmor.

Igår lämnade jag Bokmässan efter fyra timmar, missmodig och helt tom på energi. För mycket ljud, för mycket folk, för mycket böcker och omöjligt att hitta. Jag vet ju hur jag reagerar i såna här miljöer, så jag hade i god tid ringat in intressanta montrar på kartan i mässtidningen och planerat in de programpunkter jag ville lyssna på.

Men när jag kom in i larmet i mässhallen slutade hjärnan att fungera. Hur jag än vred och vände på kartan förstod jag inte vilket håll jag skulle gå. Jag missade alla intressanta föredrag och hittade bara till några få av mina utvalda montrar. Planen var att övernatta i Göteborg, men jag ville bara hem, måste krypa in i mitt bo och fylla på kraft.

Idag svävade jag ut från Bokmässan på moln. Det hände bara roliga saker från första stund.

Först krockade jag med smarta Eva Wieselgren som skriver Teknik & Trender i GöteborgsPosten. Världens mest generösa journalist, jag känner henne bara från Facebook men hon svarar nästan alltid om jag beklagar mig på fejan över någon datapryl som krånglar. Nu hade hon läst att jag surade över att ingen på mässans Digitala Torg kunde svara på mina frågor om läsplattor, och la en halvtimma på att visa mig hur hennes Sony funkar.

Sen valde jag ut en strategisk punkt varifrån jag absolut säkert hittade till dagens två höjdpunkter: 1. Litet Förlags monter, där lektören Leffe Delo skulle läsa tre sidor av mitt manus. 2. Ordberoende Förlags monter, där jag skulle ”pitcha” mitt manus för förlagschefen Ewa Åkerlind och författarcoachen Ann Ljungberg.

Därefter köpte jag wokad kyckling i en mugg och cola light i en annan och trängde mig ner på en bänk vid ett långbord. Det är en av fördelarna med att vara ensam och tillräckligt gammal för att inte skämmas.  Man hittar alltid ett litet ledigt tomrum någonstans. ”Är det ledigt här?” ler man och så tränger man sig ner och låtsas inte om att man egentligen inte får plats.

Efter en liten stund gjorde en kvinna mitt emot mig precis samma manöver, och till min glädje var det ett bekant ansikte – Annika Estassy Lovén , författare till ”Solviken”. Henne känner jag också ”bara” från Facebook och nätet, har aldrig träffat. Hon var i sällskap med en annan debutant, Eva Ludvigsen som skrivit ”Lova”.  Den trista, ensamma tankningen av näring förvandlades till ett inspirerande samtal om förlagstaktik och manusarbete. Annika och Eva lyssnade snällt på en provpresentation av mig och min roman, och gav massor av pepp och kvalificerade råd.

Efter lektörsläsningen och manuspitchen kände jag mig som om jag vunnit en miljon. Lektören Leffe Delo hade i stort sett bara beröm och uppmanade mig att skicka in manuset till förlag, och Ewa Åkerlind på Ordberoende Förlag ville läsa hela manuset, helst direkt. Ett annat förlag som jag helt fräckt presenterade manuset för spontant, av bara farten, ville också läsa hela. ”I december är det klart”, svarade jag kaxigt.

Hur kan två mässdagar upplevas så totalt olika?

(Möjligen kan det ha samband med att gårdagen var en Minusdag. Alltså en dag när jag bara åt 500 kalorier, enligt 5:2 metoden som vi följer sedan ett halvår tillbaka, Odd och jag. Måndagar och torsdagar kan bli lite griniga…)

Skrönor, erotiska berättelser, deckare, chicklit. Det skulle aldrig falla mig in att ens försöka ge mig på någon av dessa litterära stilar.

Efter att ha läst igenom novellsamlingen Umeå Novellpris 2013 kan jag lägga till ytterligare ämnen som jag aldrig kommer att behärska: eländes elände, smärta, vansinne, sorg och fasa.

Jag ville skicka in en novell till tävlingen och tänkte förbereda mig genom att läsa de vinnande novellerna från förra året.

Det gick inte. Jag kom inte igenom dem. Vinnaren läste jag färdigt, men de fyra andra mäktade jag helt enkelt inte med mer än delvis. Så svart, så svårt, så förtvivlat.

Detta är inte litteratur jag har lust att läsa, inte heller något jag har lust eller förmåga att skriva.  Motiveringen till det vinnande bidraget, som handlar om hur det är att vara tonåring och ha en självmordsbenägen mamma med bipolär sjukdom, lyder: ”För konststycket att med sina ord få oss att ana rymdens stora ensamhet såväl som människans. Läsaren får tillträde till ett mänskligt universum och erbjuds möjligheten att öva sig i medkännandets svåra konst.”

Varför känner jag mig mindrevärdig som inte kan njuta av detta? Inte fin nog. Inte litterär nog. Inte tillräckligt intellektuell. Som om jag snikit mig in i vinprovarklubben fast jag mest av allt älskar cocacola.  Det är så dumt. Jag borde veta bättre. Selma Lagerlöf. Tove Jansson. Åsa Larsson. De skulle nog aldrig heller kunna vinna Umeå novellpris.

Nu ska jag fortsätta skriva på min roman som jag fortfarande faktiskt älskar att skriva på. Igår fick boken en ny titel, och jag tränade på att beskriva innehållet så kort som det bara är möjligt. Det blev två meningar:

”Xxxxxxx” är en spänningsroman om hur svek och lögner kan påverka livet i flera generationer och få tillvaron att kantra från andra sidan graven. ”Xxxxxx” är också en roman om vikten av att ösa sin farkost för att kunna flyta fritt och segla dit man själv vill.

”Det ska va gött å leva…”

Sofia Hallberg, hon som skrivit boken ”Mina fräknar”, har bloggat väldigt träffsäkert om pinsamma frågor man inte vill ha när man skriver på en bok.

Fråga nr 2 känns särskilt aktuell för min egen del.

Ibland ångrar jag att jag varit så öppen med att tala om att jag skriver på en bok. Ofta hänger den där frågan nr 2 nämligen i luften. I olika varianter. När blir den klar? Är du färdig snart? Hur går det? Vilket förlag ska trycka den?

Det finns ju inget bra svar. Mer än: Jag vet inte. Men det är åtminstone ett trovärdigt svar. Om jag svarar: Det spelar ingen roll så är det ingen som tror mig. En bok är liksom inte värd något förrän den går att köpa på ICA eller låna på biblioteket .

Jag drömmer förstås om att min bok också ska finnas där, för alla som vill läsa. På Riktigt. Nån gång, gärna om ett år. Det är naturligtvis målet. Men jag har inte bråttom dit. Det är underbart längs vägen och jag njuter av varje delsträcka, även omvägarna.

Om lite drygt en månad är det dags att resa till Las Palmas igen, för sex veckors skrivarliv i ensamhet, sol och värme. Flygbiljetten är bokad och min lilla lägenhet med kök, internet och balkong mot Las Canteras är reserverad. Till jul tror jag att manuset är färdigredigerat. Tror.

(Sofias förbjudna fråga nr 2 låter såhär: Nu har du väl suttit med det där manuset i flera år. Hur går det egentligen?)

Natten mellan den 14 – 15 september sov vi i Ellem för sista gången den här sommaren. Säsongen avslutades i värdig stil med havskräftor och vitt vin i sittbrunnen. Det var varmt och alldeles stilla vid bryggan i Svarteskär.

Under förmiddagen idag konstruerade vi klart biminin, bar iland det gamla kylskåpet samt tog hem alla dynor och allt annat som inte ska vara i båten under vintern. Efter lunch skulle vi köra till Volvo Penta Drevia i Lysekil för motoröversyn. Den går  som en klocka, men vi vill ändå kolla spridare, kompression mm inför den långa resan nästa år. Vi tog vägen förbi Ellös för att göra vår plikt i kyrkovalet. Vädret var lugnt och fint även om mörka moln tornade upp sig, det blåste mellan 5 – 8 m/sek från sydväst och i gästhamnen nere i Ellös var det gott om plats och lä. Det var visserligen sagt 11 – 14 m/sek senare under eftermiddagen, men det verkade långt borta.

Så snart vi stuckit näsan utanför Fredagsholmen kom kulingen. Inom fem minuter hade sjön rest sig och vindmätaren gick upp i 18 m/sek i byarna. Vi hade inte sjöstuvat ordentligt och diverse prylar rasade omkring både nere i båten och i kiosken (dvs överbyggnaden där man sitter och kör och där även pentryt finns). Sjön kom snett bakifrån, inte det roligaste eftersom det blir svårt att styra och rullar väldigt. Men man sitter skyddad i kiosken, även om det gungar och är hårt väder så blir man varken våt eller genomblåst. Den värsta passagen förbi Islandsbergs kusliga klippor var snart passerad, i Gåsö ränna fick vi sjölä och sen blev det bara lite stökigt ett tag över Gullmarn innan vi kunde smita in i den skyddade viken i Lysekils södra hamn.

Hem kom vi med Carl Wilhelmsson till Östersidan där bilen väntade.

Nu är jag så trött att ögonlocken bara vill trilla ner och hjärnan knappt kan formulera en klar tanke.

I morgon ska jag börja skriva på en scen som jag har haft i bakhuvudet ända sedan igår, när jag läste Evert Taubes bok ”Jag kommer av ett brusand´hav”. Vilken fantastisk skönlitterär författare han var, också.

Så här ser den tänkta biminin (soltak) ut. Den ska naturligtvis inte sitta uppe samtidigt med kapellet, som för övrigt ska skrotas och ersättas med ett nytt. Akterut kommer även en dävert där gummibåten ska hänga och en badbrygga med infälld akterdragg.

Den frågan tar fram mina sämsta sidor. Det händer ju då och då  att någon undrar, kanske mest när det handlar om mitt företag men också när det gäller skrivandet: Men hur kom du egentligen på allt det här?

Om jag inte är beredd, om det är en person som jag väntat mig bättre av, då krävs det stor självbehärskning för att inte fräsa ifrån. Svara till exempel: Tja, jag vaknade en morgon och hade drömt hur det skulle gå till.  Det vore ett väldigt dumt och ovänligt svar.

Men finns det verkligen en enda människa som inte vet hur det går till att skriva en bok, måla en tavla, komponera ett musikstycke, uppfinna en maskin?

Man börjar helt enkelt med en liten grundbit, och sen fortsätter man. Precis som när man bygger lego eller lägger pussel. Man letar bitar, ser om det passar, förkastar, provar något annat, målar över, försöker igen.

Kanske läser jag i tidningen om någon som vunnit på Triss och blivit miljonär. På morgonpromenaden fantiserar jag ihop bilden av en kvinna som skulle behöva de där miljonerna. Det går alldeles av sig själv, det är väl det som kallas livlig fantasi.  Jag skriver några rader i min anteckningsbok.

Sen glömmer jag alltihop tills jag bestämmer mig för att försöka skriva ihop en novell till en novelltävling. Då läser jag i anteckningsboken och börjar systematiskt  bygga vidare på min fantasi genom att ställa frågor. Den första som lärde mig den här tekniken var Ann Ljungberg. Sen har jag sett långa frågelistor på många ställen, i författarhandböcker och på nätet. Vem är kvinnan? Vad vill hon? Hur ser hon ut? Vad hindrar henne att få det hon vill? Vilka problem har hon? Vilka ännu värre problem skulle kunna inträffa?  Osv osv.

Jag skriver långsamt, det är uppenbart när jag jämför med vad andra berättar om sitt skrivande. Novellen till Hemmets Veckotidnings novelltävling tog säkert två månader, med långa avbrott. Det manus jag skickade in såg helt annorlunda ut än det första utkastet.

I fredags fick jag så världens roligaste överraskning i ett mail från tidningen: Grattis! Din novell ”XXX(hemligt)XXX” har vunnit 2:dra pris!

Jag erkänner att det kändes lite surt att missa förstaplatsen, det hade varit så otroligt kul att bli inbjuden till Bokmässan och presenterad som vinnaren i deras monter. Men ändå, klart jag är stolt som en tupp! Två novelltävlingar har jag deltagit i, och i båda har jag vunnit pris. Hederspris i Allas Veckotidning och nu alltså en andraplacering i Hemmets Veckotidning. Det är ändå ett hyfsat snitt 🙂

Dagens bild får bli en sida ur min anteckningsbok. Så här kan det se ut om jag fortsätter promenera medan jag skriver och inte har glasögonen på mig.

Ja, jag har också svårt att se vad det står…