Det är alltid lika kul att hitta en ny bloggare som man fastnar för. Janina hittade jag genom en annan av de författarbloggar jag följer. Jag gillar hennes tonläge och hennes generösa inställning, hon delar gärna med sig av författartips och litteratur. I det här inlägget skriver hon t ex om manusbibeln A writer’s journey av Christopher Vogler. Det är en bok som jag hört talas om,l men sen glömt bort igen. Nu är den beställd på Adlibris!

Janina debuterar som författare på Bonniers nästa vår, men en ungdomsbok. Nej, jag är inte avundsjuk alls! 😉

Enligt alla författarkurser och författarcoacher är adjektiv (och adverb) en styggelse. En god författare gestaltar så att inga adjektiv behövs. Man ska alltså inte skriva:  ”Du är dum”, fräste Lotta ilsket och blängde argt på sin mamma. Man ska istället gestalta Lottas ilska genom att låta repliken tala för sig själv och till exempel beskriva hur hon smäller i dörren eller kniper ihop ögonen.

Problemet är bara att denna regel inte gäller utan undantag. Gäller den kanske bara outgivna nybörjarförfattare?

För jag märker nu när jag läser Tove Janssons Sommarboken, att det absolut inte gäller henne. Inte över huvud taget. Det vimlar av adjektiv och adverb i texten och den är helt magisk, ljuvlig, genialisk. Jag vet ingen annan berättelse som fångar relationen mellan en egensinnig liten flicka och hennes lika obstinata farmor så på pricken. Jag har läst den massor av gånger.

Det lutar åt att jag struntar i såna där begränsande råd fortsättningsvis. Jag märker att de hindrar och stör. För att slippa stryka adjektiv i efterhand sitter jag nu och censurerar mina tankar redan innan de hamnat i datorn. Inte bra. Att skriva ska kännas som att dansa fritt på köksgolvet bara för att man har lust och radion spelar en så bra låt.

Nu har barn och barnbarn rest hem till stan igen.

Jag har hittat en ypperlig position för att fota Mini. Hon sitter i barnstolen vid köksbordet så att ljuset från fönstret faller in på hennes ansikte snett framifrån. Eftersom fönstret vetter mot uterummet är det ett alldeles lagom mjukt ljus som kommer in.

Om du undrar över alla kommentarer på engelska så beror de på att jag har lagt upp bilden på min Flickr-sida. Där är bilden synlig för ”hela världen”. 😉

Fundersam.

Imorse läste jag i tidningen om en kvinna som skulle fylla år och blev intervjuad om sitt liv. Hon var fotograferad också, tillsammans med en hisklig, obeskrivligt ful och smaklös tavla som hon hade målat själv. Min första impuls var att visa artikeln och bilden för Odd och mamma A, göra mig lustig över den – hur var det möjligt att ha så dålig självinsikt, att vara så stolt över något så uselt? Jag var helt säker på att båda skulle tycka som jag. Men jag hejdade mig.

Jag vill ju inte tänka sådana tankar. De är bästa gödningen för ogräs som dåligt självförtroende, tvivel och hopplöshet. De studsar omedelbart tillbaka mot mig själv, får mig att fortsätta tänka negativt och kritiskt. Det går att välja helt andra tankar när man tittar på den där bilden, läser den där artikeln:  så härligt att hon är lycklig och nöjd med sitt liv och det hon gör.

Råd till mig själv: Tänk inte dumma, låga tankar om andra människor, om du vill slippa tänka dumma, låga tankar om dig själv.

Därefter läste jag en lång intervju i GP med Cecilia Gyllenhammar om varför hon skrivit sin senaste bok Stäpplöperskan.  Och drabbades av svåra mindrevärdeskänslor och avundsjuka. Vad har jag att komma med egentligen? Inga familjekatastrofer, ingen olycklig eller fattig barndom, inga alkoholiserade föräldrar, ingen arbetarklass i släkten så långt ögat når. Hur ska jag kunna skriva något läsvärt? Lika bra att lägga ner författardrömmarna direkt.

Så kom jag ihåg de kloka råden i den där intervjun med Anne Germanacos  som Kajsa Ingemarsson tipsade om i sin blogg häromsistens. Om vikten av att vara snäll mot sig själv.   ”Be gentle with yourself—you will find so many reasons not to be. But it’s most likely your kindness toward yourself that will help you alongside the rigors of constant, daily writing.”

Sen sprang jag en runda över ön och kom på en underbar idé till en novell som jag tänker skriva och skicka in till ICA-Kurirens novelltävling.

Nu har jag redan skrivit de första 1000 orden och jag tror att det kan bli riktigt bra.

Igår läste jag något riktigt trösterikt på författaren Kajsa Ingemarssons blogg. Det var ett citat från Bodil Malmsten:

”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”

Va, tänkte jag, till och med hon? Kan det vara möjligt? Sen tänkte jag att även om hon kanske stryker och kasserar medan hon skriver så är nog innehållet i hennes papperskorg ändå i en högre klass än mina ratade skapelser. Ungefär som de där hyllorna med sekunda kristallglas i glasbrukens shopar. En liten bubbla här eller där som man måste leta efter för att upptäcka.

Men det hindrar ju inte att tanken är lugnande. Jag måste alltså tillåta mig att skriva dåligt emellanåt för att komma framåt och bli färdig med första utkastet. Jag har skrivit 200 sidor och tror att jag nog är halvvägs.

Men just nu tar det emot att skriva. Idag när jag hade kunnat sitta vid mitt vackra skrivbord hela dagen har jag gjort allt möjligt annat istället.  Arbetat i trädgården. Läst Maj-Gull Axelssons Moderspassion. Fotograferat blommor.  Karaktärerna i min roman finns hela tiden i tankarna. Kapitlet jag just nu skriver är riktigt svårt, det känns nästan omöjligt att gå in i den situation som min huvudperson befinner sig i. Jag måste ju tänka och känna som hon för att kunna berätta ur hennes perspektiv.  Sådär som Maj-Gull Axelsson gör så otroligt bra.

Bodil Malmsten har skrivit ett fint inlägg om Livet på sin blogg Finistere.

Jag fastnar för sista raden och tänker: Inte jag. Jag njuter. Det är kanske därför det går så långsamt med romanen just nu, i gullregnets månad. Det må vara hänt.

”Vi sörjer våra liv medan de pågår.
Så dumt.
Vi är idioter, Tjechovs Masja och jag.”

Saker jag vill hinna med varje dag mellan klockan 19 och 22: Laga och äta middag. Ringa mamma (nä, inte varje dag, men helst varannan). Gå en promenad till nybygget och fota. Vattna krukorna i uterummet och på altanen . Gå en snigelrunda med snigelspray och snigelkorn. Inspektera och pyssla lite med clematis som behöver bindas upp, pioner som behöver stöd, klängrosor som behöver ledas, fröplantor av helleborus och pelargoner i växthuset som behöver vattnas. Pallkragarna med sallad och luktärter behöver kanske också lite vatten.

Runt klockan 22 jagar mörkret och myggorna in mig. Då är det dags för bilder, Facebook och bloggen.

Den bästa tiden att skriva på romanen är tidigt på morgonen har jag märkt. Helst redan klockan 6. Det betyder att de morgnar jag joggar hinner jag alltså inte skriva. Klockan 9 vill jag vara igång på jobbet.

Igår hittade jag en rolig blogg skriven av Sven Bjerde. Han har fyra barn, odlar gurkor och tomater, bloggar om det kreativa växthuset och är dessutom författare. Han har ordnat en skrivplats i sitt växthus. Det ska jag också göra!

Idag förstod jag plötsligt varför den här våren och försommaren känns så mycket lättare och ljusare än förra året. Trädgården är till exempel rolig igen, den som förföll så till den grad förra året att jag blev tvungen att anlita hjälp…

För ett år sedan hade jag inte börjat skriva på min bok. Jag visste inte vad jag ville med resten av mitt liv.

Jag måste ha ett mål att se fram emot. Något uppslukande, som tar hela min förmåga i anspråk och dessutom kräver att jag utvecklas och lär mig nya saker.

Annars tappar jag lusten. Och utan den kan det mesta kvitta.

Maskrosbollen är mitt bidrag till veckans FotoSöndag som har temat Tillsammans. Eftersom huset har varit fullt av barnbarn i två dagar har jag massor av tillsammans-bilder att välja mellan, men jag tar ändå maskrosen, den är så vansinnigt vacker. Den är tagen med handhållen kamera på platsen där den växte i dikeskanten på väg ner till bryggan. Jag hade tur att vinden hunnit mojna sent på kvällen. Tänk om man skulle försöka plocka bort några frön till, med en pincett till exempel, och få fram konturen av ett hjärta i mitten?

Nej, inte just nu. Måste prioritera att skriva färdigt kapitlet där en av mina huvudkaraktärer får veta någonting omskakande om sina föräldrar. Det är så svårskrivet, förstår inte varför. Tragglar mig fram mening för mening, stycke för stycke fast jag hela tiden tänker att det får bli halvdant och tillochmed dåligt nu. Det är ju bara första genomskrivningen.

Det enda sättet att hitta fram till sin egen författarröst är att skriva mycket. Det står i alla författarhandböcker. Skriv! Ingen blir bra på löpning eller fotboll eller skidskytte utan att träna.

Mitt problem är att jag redan har skrivit hela livet utan att för den skull hitta fram till något personligt uttryck. Jag har ju sålt min skrivtalang, försörjt mig på den. Formulerat säljande rubriker och pedagogiska, korta, övertygande texter som konstruerats efter avsändarens positioneringspolicy och varumärkesstrategi. Jag har varit jättebra på att skriva annonser.

Nu sitter jag här och läser självkritiskt mina försök till skönlitterära texter. Den inre domaren är skoningslös: För naivt, för ytligt, låter som en skoluppsats, schablonmässig gestaltning, ointressant, inget flyt osv osv.

Samtidigt läser jag massor av etablerade nutida svenska författare och känner mig oftast grinig och kritisk under läsningen. Jag vågar inte nämna några namn.

Men den kända, bästsäljande författaren A:s språk tycker jag är hemskt. Raljerande, ironiskt och elakt rakt igenom. Den flerfaldigt prisbelönade författaren B:s ton finner jag långrandig, tjatig, deprimerande och gnällig, jag orkar inte läsa hennes böcker till slutet. Den berömda  författaren C skriver så dålig svenska att jag lägger alla de fyra böcker jag köpt som pocket i loppislådan utan att ha läst klart en enda av dem. Nu när jag har läst flera av kultförfattaren Elizabeth Georges böcker på raken har jag till och med kritiska synpunkter på intrigen och gestaltningen i dem. Hur inbilsk får man bli?

”Gör det bättre själv då!” viskar min inre kritiker hånfullt.

Åh vad jag vill kunna skriva som Steinbeck i Missnöjets vinter, Vredens druvor, Månen har gått ned. Jag vet, det är lika barnsligt som att sitta med ett nybörjarset  akrylfärger från Panduro och drömma om att bli en ny Monet.

Men om jag läser ett kapitel Steinbeck varje kväll innan jag somnar kanske det färgar av sig lite grann i mitt undermedvetna?

En svag nyans, av ljus nånstans…

Igår läste jag i Kajsa Ingemarssons författarblogg att pocketversionen av hennes senaste bok  ”Någonstans inom oss”  gått upp på första plats i pockettoppen. Hon var förstås jätteglad. När jag sedan susade in på ICA (för att handla allt som behövs för att fylla på båtens sommarskafferi – härligt! ) hittade jag det här stället med pocketböcker. Alldeles intill glassfrysen och lösgodiset. Pocketgrossisten som säljer böckerna har satsat stenhårt på Kajsa. Det förvånar mig inte alls att boken gått upp på första plats, särskilt inte med den exponeringen. Kul för henne, grattis, grattis! 🙂

Jag insåg att jag hittat min Målbild. Jag säger ju alltid att jag struntar i om min roman blir tryckt ens, huvudsaken är att jag har skrivit den. Men det är inte riktigt sant. Innerst inne är det klart att jag vill lyckas bättre än så.

Ett av min pappas favorituttryck var några rader ur en dikt av Verner von Heidenstam:  ”Bättre lyss till den sträng som brast, än aldrig spänna en båge.”

Han skulle ha gillat min målbild, och han skulle ha trott bergfast på mig.

Minnet är en opålitlig kroppsfunktion. Imorse sprang jag efter några dagars uppehåll, och tog det som ursäkt för att välja en lite kortare runda istället för den långa på tio km. Dessutom hade jag glömt min vattenflaska.  Efter de första tröga kilometrarna när benen känns som tunga stockar  började hjärnan jobba med ett par scener i romanen, jag fick en spännande idé till hur jag skulle lösa presentationen av en ny huvudkaraktär. När jag kom till Ängöfärjan var benen så lätta och andningen så lugn att jag struntade i den lilla pausen på bryggan och bara vände när jag var framme vid Tumlaren som låg och gungade så fint i morgonsolen. På hemvägen tog jag en liten extra sväng förbi Stora A:s nybygge för att uppväga den kortare rundan, jag trodde att jag kanske hade sprungit 8 km.

Men när jag kollade på rutten i Endomondo i min Iphone hade jag sprungit nästan 11 km. Jag hade inte alls valt en kortare runda. Hela ringvägen runt Ekeberg hade jag joggat precis som vanligt, men den fanns inte med i mitt minne över huvud taget. Jag mindes inte om jag sprungit den medsols eller motsols, kunde inte återkalla ett enda hus jag passerat. Skumt. Enda förklaringen är att tankarna var fullt upptagna av romanen.

Häromdagen kom jag att tänka på en större, viktig sak som jag lärde mig om livet för ett tag sedan, men som jag faktiskt nästan helt glömt bort.

Sakta leder också framåt.

Detta kärleksparet upptäcktes när jag rensade ogräs bland förgätmigejerna.  Bilden får illustrera temat ”Sakta” som är veckans tema i Fotosöndag. Jag hann både springa in efter stativet och byta objektiv.

Steinbeck. Jag vältrar mig just nu i Steinbeck. Hetsläser Missnöjets sommar och Vredens druvor. Hur är det möjligt att skriva så? Varför är han död? Varför skrev inte han en bok om konsten att skriva romaner?

Men Steinbecks skrivkonst gör mig inte missmodig och osäker på mig själv, så som jag kan känna när jag läser till exempel Viveca Lärn eller Johan Theorin eller Inger Edelfeldt. Då kan jag bli så avundsjuk och känna att mina författarambitioner är helt omöjliga.

Men när jag läst de första sidorna i Vredens druvor tänker jag: Ja! SÅ kan man naturligtvis också börja en roman, med en naturbeskrivning. Det måste inte starta med  att någon hittar en död kropp. Förväntan och spänning kan byggas upp på mer än ett sätt. Steinbeck lyckas till exempel hypnotisera läsaren genom att beskriva ett landskap som drabbas av en torkkatastrof.

Och Missnöjets sommar ger mig massor av inspiration till hur man kan skriva inre dialoger.

Tidningen Skriva har förresten haft en riktigt bra artikel om Konsten att Skriva en Roman. Jag skrev ut artikeln och gav till Odd för att han ska förstå varför jag är så konstig ibland. Det framgår nämligen klart och tydligt av artikeln att man måste vara närmast besatt för att klara av ett romanprojekt.

Odd sa att han inte behövde läsa artikeln för att förstå mitt skrivande, men att han gärna skulle läsa ändå, för min skull.

Jag kanske kan skriva en artikel om Konsten att gifta sig med rätt Man?

Vårt olivträd i uterummet just nu. Hur kan det bli några oliver när det inte finns några insekter?